Det är bättre nu. Efter att ha gått Kinnekulle-leden 5 gånger och haft några close encounters mer eller mindre med dessa otäcka djur har den minskat. Här kan ni läsa om det senaste mötet-->
Spindlar däremot... jag ryser till och med nu, bara jag tänker på dom.
Och mörkrädd, ja. Det konstiga är att jag gillar skräckfilmer och thrillers. Läser böcker av Stephen King. Det är som att jag får nån adrenalinkick av det. Att skrämma mej själv, liksom.
Jag var med jobbet på Spökhuset i Grästorp. Man fick gå helt ensam genom gångar och dörrar. Jag var vettskrämd, men så upprymd ändå!
Vid ett tillfälle stod jag framför tre dörrar som såg ut som tre kistor ställda på högkant. Jag skulle ju gå igenom en av dom fattade jag ju, så jag öppnar en. Det är bara en kista och ett skelett fladdrar till och jag skriker, släpper dörren och studsar en meter bakåt. Tar nästa kistdörr då. Där står en riktig person och hoppar fram, jag höll på att dö kan jag säja, så jag blir helt förstenad och tänker att inte fan öppnar jag den sista, fast jag logiskt sett borde räknat ut att det var den som var en riktig dörr... Den stackars människan/liket i dörr två fick öppna den för att jag skulle komma vidare...
När jag har gått jättelänge och både gallskrikit och hoppat högt en massa gånger kommer jag fram till en som om möjligt är ännu räddare än mej. Det är Gunilla på jobbet. Hon står helt förstenad och ska gå förbi ett par livs levande lik som står vid en dörr.
-Jag hörde att det var nån som kom, sa hon. Jag vågar inte gå förbi!
Vi tar varandras händer, går med raska steg genom lik-samlingen kastar oss mer eller mindre genom dörren. Vi far in i rummet där resten av våra jobbarkompisar sitter med dunder och brak. Jag tror faktiskt dom blev lite rädda... Med tanke på efterföljande skrattslava kändes det som en liten tröst i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar