Jag tar mina jobb på fullaste allvar. Båda mina jobb är viktiga för mej och andra.
I mitt jobb som undersköterska vill jag få andra att må så bra som möjligt, ge dom boende ett värdigt liv, hur lång tid dom än må ha kvar. Ibland blir jag irriterad och arg, men det försöker jag att inte visa. Ibland blir man kallad elaka och fula saker, men man får inte ta åt sej. Ibland får man höra hur efterlängtad man varit när man inte varit där på ett par dar, då blir man varm inombords!
I mitt jobb som nämndeman i hovrätten vill jag skipa rättvisa. Jag är en vanlig svensk tjej i mitten av livet och det är jag i rätten också. Jag speglar vårt samhälle.
Jag har ingen juridisk utbildning, men det behöver jag inte ha för att veta vad som är rätt och fel. Jag behöver heller inte ha juridisk utbildning för att lyssna noga och uppmärksamt på målsägande och vad den personen gått igenom. Jag lyssnar lika noga och uppmärksamt på vad den åtalade har att säja, likaså vittnen.
Då ska jag göra mej en uppfattning om vem som har rätt, om vem som inte talar sanning, vem vi ska tro på. Det är inte alltid lätt. Man läser om fall i media titt som tätt, där offret många gånger vinklas till fördel. Men det är inte alltid att offret är ett offer. I rättegångar gällande våldtäkt och liknande, där är det inte alltid målsägande som är offret, men det är så lätt och framförallt läsarvänligt att skriva om våldtäktsmän som går fria. Men är det alltid så?
Om man ogillat åtalet som det heter, och han går fri, så har fyra personer ansett att han har rätt, en juristdomare och tre nämndemän. Det är dom som sitter i tingsrätten.
I hovrätten däremot är vi två nämndemän och tre jurister. Då är det fem personer som ska enas om ett beslut. Juristerna har koll på lagboken och det juridiska, men alla fem har en uppfattning om vem man ska tro på och vem som ska ligga till grund för domen.
Alla har vi väl tänkt att men hur kunde dom döma på det sättet...?
Tänk då på vilken version ni hört eller läst, vem har berättat? Har alla parter fått säja sitt? Det får dom oftast inte i media. I rätten får alla komma till tals, och vi lyssnar på vad alla har att säja och alla är lika viktiga.
Jag har dömt till våldtäkt då jag trodde på kvinnan, men jag har också ogillat åtal då jag trott på den åtalade.
Jag dömer efter mitt hjärta och min känsla och jag hoppas att det har varit sanningen jag trott på.
Jag är otroligt stolt över mitt jobb inom vården och jag är lika stolt över mitt uppdrag som nämndeman i hovrätten! I båda jobben står jag inför svåra val ibland, men jag måste lita på mej själv och att mina val är rätt!
