lördag 5 november 2016

När ord står mot ord...

Det har stått väldigt mycket om våldtäktsrättegångar i media nu.
Våldtäkter har ökat. I somras kunde man läsa på en storbildsskärm på Istanbuls flygplats att Sverige hade den högsta våldtäktsstatistiken i världen.
Det kanske vi har, jag vet inte, men det beror nog på hur man ser det. Det är nog så att i Sverige vågar man anmäla en våldtäkt jämfört med andra länder. Ok vi kanske har en hög statistik, men hur högt är mörkertalet? Antagligen bra mycket mindre än i vissa andra länder.

Alla tycker det är fruktansvärt när en våldtäktsman frias. Det är ofta det man läser om.
MEN... Tvärtom då? Om en våldtäktsman inte är en våldtäktsman, men blir dömd för nåt han inte gjort? Stämplad för livet. Är det bättre?

De flesta som känner mej vet att jag tjänstgör som nämndeman i hovrätten.
Jag har sett och hört en hel del. Jag har lärt mej massor.
Jag har lärt mej att allt har två sidor.
Jag har lärt mej att inte tro på allt som står i tidningarna.
Jag har lärt mej att det inte alltid är svart eller vitt.

I rätten har den åtalade lika stor rätt att berätta sin version som målsäganden. Vi lyssnar på båda sidor och vi är opartiska och neutrala.
Vi lyssnar på alla vittnen, och vi går igenom den bevisning som finns.
Finns det vittnen är det lättare. Personer som sett och hört.
Men är alla vittnen tillförlitliga? Kan vi tro på dom? Är nån kompis till den åtalade? Är nån kompis till målsäganden? Är nån arg på nån av dom?
Finns det bevisning är det också lättare. Det finns DNA från den åtalade på målsäganden.
Solklart. Våldtäkt.

MEN... om målsäganden har en version och den åtalade en annan? När ord står mot ord. Vem ska bestämma vem som talar sanning? Det ska vi göra. Vi ska bestämma vem vi ska tro på och döma efter det. Ibland är det solklart. Men oftast är det inte det.

När en kvinna säjer att hon blivit våldtagen av en man. Mannen säjer att hon ville hela tiden.Det finns inga vittnen.
Vem ska man tro på? Vem säjer vem som ljuger? Ingen.
Ska man fria en man för våldtäkt om det inte finns nåt att gå på? Eller ska man döma honom?
Ska man stämpla nån för livet, om man inte är hundra procent säker på att han gjort det brottet han står anklagad för?

NEJ, jag tycker verkligen inte våldtäktsmän ska frias. Om dom ÄR våldtäktsmän.
Men det är inte lätt att veta vem man ska tro på alla gånger. Det finns faktiskt kvinnor som ljuger.
I veckan var det uppe ett mål i Stockholms Tingsrätt där en kvinna ljugit om en våldtäkt.

Ni som dömer alla män på vad man kan läsa i tidningarna, det är oftast bara en version ni läser.
Jag säjer inte förstås att alla kvinnor som blivit våldtagna ljuger. Tror bara att ett fåtal gör det.
Det jag ville säja är bara att det inte alltid är så lätt att döma någon när man inte är riktigt säker på vad som hänt.
När ord står mot ord.

tisdag 6 september 2016

Turkiet...

I år blev det andra sidan av Alanya. Kleopatrastranden.
Tre meter ut i vattnet bottnar man inte. Stora vågor och underbart varmt i vattnet! Jag som är en badkruka i vanliga fall har inga som helst problem att plumsa i. Kan ju bero på att det är över 30 grader, och har man då legat i solen på en solstol en stund är det ju rätt skönt att vara i vattnet, men det är runt 30 grader i vattnet också. 
Hotellet vi bor på är litet och familjärt, mycket skandinaver här. Från rummet har vi en fantastisk utsikt över stan, för det ligger på en höjd. Nackdelen är den branta backen upp, så man är helt slut när man kommit upp. 
Förmiddagarna brukar tillbringas på stranden efter antingen en frukost i hotellrestaurangen eller en mer spartansk frukost på rummet med vitt bröd, osaltat smör och en tjock fördigskivad ostskiva med juice och svenskt pulverkaffe. Nån frukost på balkongen blir det dock inte för solen ligger på där på morgonen så det blir alldeles för varmt då. 

Det händer saker på stranden ibland. Många tjejer poserar framför en pojkvän som fotograferar, kan se ganska komiskt ut... Men även en småfet herre i medelåldern vars fru tog foton när han stod där och åmade sej. 
Så har vi några som står vid vattenbrynet och tittar ut över vattnet och hoppar bakåt ett par meter när det kommer en våg för det verkar läskigt med vattnet.  Står man lite längre ner i vattnet och det kommer en stor våg far man upp tio meter på stranden, det ser himla kul ut när dom hostar och frustar av saltvattnet, fast det är inte lika kul när man själv far iväg sådär. Och man får dessutom grus i hela bikinin som man sen lite diskret ska försöka få bort...

Jag fick ett hysteriskt skrattanfall en dag när vi såg en man i 60-års åldern i minimala stringbadbyxor... Det var tur han låg lite längre bort på stranden...

En annan gång blev jag riktigt förbannad, en turkisk man bar en hysteriskt skrikande dotter på ca 4 år ner i vattnet, uppenbarligen livrädd. Han la henne i vattnet i en badring, och som för att skoja med henne skvätte han dessutom vatten på henne. Det var nära att jag simmade bort för att tala om för honom vilken idiot han var.

Och så har vi ju pergamentgubben. Han bor nog på stranden tror vi. Han har en solstol längst ut, under och över stolen har han påsar med bröte i. Själv ligger han brevid på en handduk. Han har en kratta så han kan kratta sanden slät. Innan vi visste det råkade vi gå över hans plätt så han fick kratta om... Han är jättebrun och har sån där riktig läderhud. På öronen har han smörjt in sej med zinkpasta.




fredag 22 april 2016

Tacksam...

För 17 år sen upptäcktes en tumör i min mage. Den satt i tarmkexet, på baksidan mot ryggen. Den var stor som en handboll. Det är en desmoid tumör. Den är godartad och ingen cancertumör. Men den finns där än. Jag har ätit mediciner sen dom fann den, och den har krympt. Från handbollstorlek till 6 cm. Den krympte de första åren, sen har den stått still. Jag vet att endera dan lär väl medicinerna sluta verka, men för varje röntgen jag gör, och när nån av mina läkare ringer och säjer svaret, som hittills har varit att den fortfarande är oförändrad, är jag innerligt tacksam.
Tacksam för att det finns folk som forskar även i ovanliga sjukdomar,.
Tacksam att jag bor i ett land där sjukvården fungerar, jag får den hjälp jag behöver med mina läkare är i stan som klarar det mesta, och när dom behöver råd kontaktar dom experterna på Östra och Sahlgrenska.
Tacksam för att man enkelt kan kolla min tumör med röntgen och att mina mediciner funkar.
Tacksam att jag har hittat grupper på sociala medier som vet vad man pratar om, eftersom både min grundsjukdom och tumören är ovanliga, även om de flesta grupper är i USA.
Tacksam att jag lever.

fredag 5 februari 2016

Medberoende...

Så många gånger har man inte sagt om kvinnor som levt i destruktiva förhållanden "att dom inte går, att dom inte lämnar sina män". Först när man varit i det livet själv fattar man.
Min erfarenhet gäller bara beroende. Jag har inte varit fysiskt misshandlad. Fast ibland önskar jag det. Jag har fått för mej att jag hade tagit mej ur det lättare då... Men jag vet inte...
Jag läste precis min dagbok jag skrev under den perioden och nu när jag har distans ställer jag själv samma fråga, varför gick jag inte?
Men så klart vet jag varför. Jag var medberoende. Men det fattade jag inte då. Eller jag visste det, men jag fattade inte ändå. Det hade dom talat om för mej när jag var på beroendecentrum. Jag fick inte med mej han som borde gått dit, jag gick dit för att få prata med nån som förstod vad det handlade om. Där fick jag höra att jag var medberoende. Jaja sa jag och trodde inte det var så farligt... Men som sagt, nu har jag fått distans och fattat...
Pratade lite med min chef om det häromdan. Hon hade inte märkt något, att jag inte mådde bra. Berättade för mina föräldrar för nåt år sen, dom hade inte heller fattat... Men vi blir experter. Experter på att dölja våra egna känslor. Experter på att dölja missbruket för andra.
Jag var helt säker på att om jag lämnade honom skulle han gå under. Det var mitt ansvar att se till så att han inte drack så mycket. Det var mitt ansvar att se till att hans son var hemma i tid. Det som inte var mitt ansvar var mitt fel. 
Jag har blivit idiotförklarad ett otal gånger, på grund av att jag uppfostrat mina barn fel, att jag tittar på fel TV serier, att jag hade en annan åsikt om nåt... För han hade ju alltid rätt, i alla fall när han var full. Sen var det ju en annan sak dan efter... Och då visste han ju inte allt han sagt till mej. Han kunde inte alls förstå att han kunde vara så hånfull och kränkande mot mej. Men jag förklarade för honom att han blev en annan person när han blev full, fast jag tror inte det spelade nån roll. Ett beroende är ett beroende. Ett jävla sattyg. Alkoholen kom alltid först. Varken jag eller hans barn kom nånsin först, inte när vi konkurrerade om alkoholen. 
Jag tror att jag är ganska fri nu. Inte helt, men nästan. Jag ältar en del fortfarande. Vad hade hänt om jag gjort si? Om jag inte gjort så? Jag försöker släppa men det är inte lätt. Men jag är snart fri!