Lite frustrerad...

Ja så var det bestämt. Jag tar över huset. Jag vill bo kvar tills Christoffer flyttar hemifrån. Nu ska bara kombon hitta en lägenhet. Det hade ju varit smidigt om man ställt sej i bostadskö när man bestämde att man skulle gå isär, då hade man ju haft mycket poäng men tror man att det löser sej ändå kan man ju alltid hoppas på att man har tur.

Hade jag kunnat hade jag skänkt mina drygt tusen poäng, men det kan man inte. Det är bara att vänta. Eller att hoppas det dyker upp nåt hos nån privat hyresvärd eller någon av de andra bostadsföretagen. Det är ju bostadsbrist i stan med, det gör ju inte saken lättare precis.

Nä det är faktiskt inte så jävla lätt...

Idag tog jag sista hormontabletten. Förhoppningsvis är cystorna väck nu. Fast på ett sätt hoppas jag dom är kvar. Jag har nämligen fortfarande molande mensvärk. Om cystorna är borta, varför gör det då ont?

Har inte fått återbesökstid än, men det skulle bli i mitten på december. Hoppas få provsvaren på cancerprovet snart. Denna väntan gör mej tokig. Eller också får jag svaret på återbesöket. Men om det inte är nåt kan dom väl bara skicka ett brev eller ringa och säja att proverna var ok...? Vad väntar dom på? Jaja, jag ska inte måla fan på väggen och tro det värsta, men är man i riskzonen för cancer är det faktiskt inte så jävla lätt vad folk än säjer...

Väntan på provsvar...

I några månader nu har jag haft lite mysko värk, typ mensvärk. Lite konstigt har jag tyckt, men jag har inte tänkt så himla mycket på det. Eller rättare sagt, jag har inte velat tänka på det... med tanke på att en av mina mediciner, Tamoxifen, har som vanlig biverkning, 1av 100, cancer i livmoderslemhinnan och mindre vanlig biverkning, 1 av 1000, cancer i livmodern. Jag har tagit Tamoxifen i 15 år nu. 

Jag bestämde mej för att ringa gyn angående min molande smärta. Jag fick en förturstid som cancerriskpatient. Bara det kändes jobbigt...

Så var jag då där, på gyn. På min högra äggstock fanns två cystor, den stora på drygt 5 cm i diameter, den andra lite mindre.

Cystor har jag haft ofta, en var över 10 cm. Har aldrig haft ont av dom.

Förhoppningsvis är det dom som bråkat, men läkaren tog ändå blodprov för att mäta cancermarkörer i blodet.

Egentligen var det ju därför jag gick dit. Gör att utesluta cancer, men helt plötsligt blev allt så påtagligt. Risken för cancer. 

Jag har fått hormontabletter nu, och ett återbesök om 4 veckor. Då ska förhoppningsvis cystorna vara borta och allt är över. Fast oron finns ju där... Väntar på svaret från blodprovet. 

See you in heaven...

Idag är det en månad sen Jenifer gick bort. Dagen hon dog tog jag på mej en T-shirt med Rosa bandet på som jag fått av henne. Jag tog även på mej en scarf, ett armband och ett halsband jag fått av henne. Sen dess har jag alltid haft nåt på mej, nåt hon gett mej. I början för att hedra henne, och för att det kändes bra. Nu har det blivit en vana. Jag kan inte sluta. Känns som jag sviker henne om jag inte bär något från henne. Och på nåt sätt är hon fortfarande levande då.

Rest in peace my friend. See you in heaven!

Fuck cancer...

För tre år sen >>

Idag känns allt svart. En dag jag vart rädd skulle komma, kom.

I morse när jag vaknade kollade jag som vanligt FB och fick se en massa postings på min vän Jenifers sida. Rest in peace stod det.

Jag sätter mej upp på sängkanten och skriker NEEEJ och börjar gråta.

Sen har det vart så hela dan. Tårarna rinner mest hela tiden.

Min vän sen 30 är är borta. Hon finns inte mer. Efter tre års kamp mot det som började med bröstcancer slutade inatt med att Jen dog.

Allt är tomt. Vi hade bestämt att nån gång ses, och när hon blev sjuk sa hon att

I will get well and we will meet!

Men vi kommer aldrig ses i detta livet.

Do know how much you have meant to her over the years skrev hennes syster till mej förut. Det kändes så roligt att höra, även om varje ord får mej att gråta.

God saw you getting tired, and a cure was not to be.

So He put His arms around you and whispered "Come to ME".

With tearful eyes we watched you, and saw you pass away.

Although we love you dearly, we could not make you stay.

A golden heart stopped beating, hard working hands at rest.

God broke our hearts to prove to us, He only takes the best.

Rest in peace without pain Jen

See you in heaven!

Idag har jag haft på mej T-shirten jag fick av henne, rosa med rosa bandet på, och ett armband jag också fått, med rosa bandet. Ett halsband jag fått för många år sen, med ett hjärta. När jag gick ut tog jag på mej en scarf jag fått av henne.

Dom där myggbetten...

...visade sej ju inte vara några myggbett. Jag tyckte allt att det var konstigt att bara jag i hela stan fått myggbett. och så många dessutom. Jag kände mej ganska orättvist behandlad.

Jag fick veta av en massa folk på FB att det troligen var kattlöss eller vägglöss. Det konstiga var att bara jag fick, inte Morten som ja, fortfarande sover i samma säng. Jag har inte heller sett att Tussen kliar sej särskilt mycket.

Det där med vägglöss kändes ju lagom roligt. Kattlöss kändes inte så kul heller, särskilt inte när jag gått igenom lakanen och hittar en krypande sak... Då dog jag lite... Inse vad man delat säng med i typ två veckor...

Det var bara att köra allt i 90 grader, plus torktumling, för säkerhets skull.

Jag for till apoteket och köpte medel till katten och kleta på honom. Han var inte så värst imponerad, men det var ju enklast att utesluta honom först. Tussen sover alltid hos mej på nätterna, men nu stängde jag sovrumsdörren. Han har inte sovit hos oss nu på fyra nätter och jag har inte fått några fler bett!

Känns ju skönt att det inte var vägglus i alla fall! Det hade ju vart ett lite större projekt!

Tuff dag...

En lång dag idag... Först en tvåtimmars bilkörning till hovrätten. Där en jobbig rättegång. Vi var inte klara förräns efter fem. Två timmar i bil igen. Eller snarare 1,5, det gick lite fortare hem. Nån hade hemlängtan... Jag och Toyotan hann faktiskt hem till hockeyn. Dessvärre var det också en jobbig upplevelse. Luleå förlorade trots att dom hade övertaget andra halvan av matchen, och är nu ute ur kvarten. Känns lite tungt just nu. 

Jag avslutar kvällen med ett avsnitt av Law & Order för jag har tydligen inte fått nog av rättegångar än...

Halv stång...

När någon av dom boende går bort har vi flaggan på halv stång, och vi brukar tända ett ljus vid måltiden och berätta för dom andra vad som hänt.

Idag fick vi göra det igen, men skillnaden var att det var en av personalen. Inte oväntat, men det känns fruktansvärt orättvist. Så fel. Är man drygt 40 ska man fan inte dö. 

Ledsen mamma...

Nää... Det här känns inte kul. Sa gonatt till Angelica precis, men det fanns ingen Christoffer att natta. Han är ensam kvar i en sjukhussäng 15 mil bort. Förra gången var jag ju kvar i närheten, nu känns han så långt bort. Min älskade lille son.

Känner mej gråtfärdig...

Hemma utan sonen...

Vid 12:30 hämtades Christoffer och kördes ner till operation. Jag pratade med post op vid 16, då var han på ingång. Jag ringde en timme senare och fick veta att han var beräknad att åka upp till avdelningen vid 20-tiden. Det kändes lite jobbigt, det blev så sent. 

Jag fick lov att komma upp en stund på post op, och fick pratat lite med honom. Nyvaken ur narkos och precis fått en spruta smärtlindring var han ju rätt groggy men lite fick vi pratat i alla fall. Jag var tvungen att åka hem, jag ska jobba imorn. Det var svårt att åka... Så svårt att se honom ligga där, jag ville vara kvar hos honom...

Jag kommer åka dit imorn kväll en stund. 

Vi har inte pratat med nån läkare än, men sköterskorna sa att operationen gått bra. 

Hemma...

Det har tagits femtioelva prover på Koffe idag. Prover som sköterskan på kirurgen knappt hört talas om.

En magnetröntgen är planerad. Förhoppningsvis inom en vecka, och förhoppningsvis i Lidköping.

Eftersom dom nu bestämt att inte operera Christoffer förräns detta är utrett är det bara att vänta. Det var ingen mening med att vara kvar på Östra, så nu är vi hemma igen, lite snopet. 

Vad det gäller polypossjukdomen har jag full koll. Detta med levern är utom min kontroll, och läkarna kan inte själva säja vad som är fel. Jag hatar att inte ha kontrollen.

Inte så kul...

Den där fotbollsmatchen var spännande men jag kände inget. Jag sjöng och jag klappade händer och jag hoppade som en supporter ska, men känslan fanns inte där. Det enda jag kunde tänka på var Koffe.

I sommar har jag sett att hans ögonvitor blivit lite gulaktiga. Jag kollade biverkningar på medicinerna men inget gav den effekten. Eftersom han mått bra och inget annat verkat konstigt bestämde vi att avvakta. Vi skulle ju ändå till sjukhuset nu, och jag tänkte be dom kolla upp hans levervärden.

Läkaren, Anna, förekom mej. Hon sa att Christoffers värden skulle ligga på mellan 5 och 25, men enligt dom proverna som tagits på SIL i somras låg han på 35. Hon fortsatte och sa att man brukar inte se synliga symtom, gula ögonvitor och så, förräns värdena är uppemot 50.

- Titta på hans ögon, sa jag bara. 

Sköterskan kom senare med meddelandet att levervärdena inte var bra från dagens provtagning, och det var ju väntat.

Ett ultraljud har gjorts på galla och lever. Allt såg bra ut, och det blir operation som planerat imorn.

Men vad händer sen?? Min älskade son. Måtte det inte vara nåt allvarligt. 

Så jobbigt...

Idag har Koffe suttit uppe två gånger, fast korta stunder bara. Han är helt slut, orkar knappt öppna ögonen. Han mår illa när han försökt få i sej nåt annat än vatten. Han har lågt blodtryck, och med all smärtlindring blir det ännu lägre, så av det mår han ju också sämre. 86/37. Det är ju i lägsta laget...

Så svårt att se honom sån. Alla slangarna, dropp och morfinpumpen...

Jag bestämde från början att jag skulle vara med honom hela tiden, och det känner jag nu att det hade inte gått annars. Jag tror inte jag hade kunnat åka hem dom 13 milen och vara så långt borta. Jag visste att det skulle bli jobbigt, men jag trodde inte det skulle vara så jobbigt som det är.

Lång dag för oss...

Detta var en av dom längsta dagarna i mitt liv tror jag... Dom visste inte hur länge operationen skulle ta, men jag tänkte att min tog 8 timmar, så det måste ju gå fortare än det. 

Jag väntade och väntade på samtalet. Klockan 15 promenerade jag upp till sjukhuset, jag tänkte att då är jag ju snabbt på plats. Klockan 16:30 ringde jag, för jag tänkte att dom glömt höra av sej. Han var inte klar, men nu hade dom en tid i alla fall... Operationen beräknades vara klar 20:15. Dom hade börjat 9:30. Jag blev lite orolig, för jag blev rädd att det tillstött något, men det var ju bara att knalla tillbaks till hotellet igen.

Klockan halv åtta ringer dom och berättar att det är klart och att det gått bra. Nu skulle jag bara vänta på att uppvaket skulle höra av sej. Det gjorde dom strax före nio. Jag åkte dit en stund. Han mår som man kan tänka sej efter 10 timmar på operationsbordet. Han mår illa och har ont, men han får lite extra medicin för det. Trött är han ju så klart. 

Han blir kvar på uppvaket inatt. Imorn går jag upp till avdelningen så snart det är besökstid. Jag har inte pratat med nån läkare än, det får väl bli imorn. Huvudsaken är att allt gått bra!

Helt väck...

Tio i sex klev jag in på sjukhuset. Christoffer hade blivit väckt precis. Han tog sin premedicinering, smärtstillande (Alvedon och Oxycontin) och lugnande (Sobril). Han hade sovit hyfsat inatt. Jag med när jag väl somnade.

Halv sju hämtade dom honom och vi åkte ner till operation. Det var inte klart än så vi fick vänta tills kvart i åtta. Under tiden babblade Christoffer mer eller mindre oavbrutet, mer och mer påverkad av Sobriltabletterna... Sista halvtimmen sluddrade han rätt bra och vi fnissade en hel del när jag inte fattade vad han sa. Jag tror det mesta han babblade om var pizza och jordnötsringar, och att när vi kom hem så skulle han gosa med Tussen...

Han konstaterade själv att

"Citat: Jag är ju helt jävla väck..."

Nu är det bara att vänta på att dom ska ringa när dom kör upp honom till uppvaket. Det lär ju inte bli förrän i eftermiddag.

Diabetes...?

Bara för skoj skull testade jag mitt blodsocker igår. Ett litet stick i fingret, snabbt och smidigt.

Tog det innan frukost på jobbet, och hade inte ätit nåt hemma, ett s.k. fastevärde.

6,9.

Shit... vad är detta? Pratade med sköterskan som tyckte jag skulle ta ett nytt idag.

8,0.

Men vaff... Nä...? Det här är inte bra.

Ett normalt fastevärde ska ligga på 4-6 mmol. Över 7 betyder diabetes. Det här hade jag inte tänkt mej. Jag ska ta ett igen imorn, hoppas på att det är tillfälligt, men det verkar som jag får ringa vårdcentralen...
I alla fall så har jag kanske en förklaring på min trötthet.

Dämpat...

En dämpad kväll igår... Kände mej inte riktigt glad över hockeyn ens, trots att jag var rädd att Luleå skulle förlora eftersom dom är lite svajiga nu, och Timrå går som tåget. Luleå vann och jag tjoade till vid 3-1-målet för då kändes det tryggt, men annars kändes det la sådär igår kväll.

Idag har jag pratat med avdelningen, och dom säjer att det inte finns övernattningsmöjligheter där.

Det blir antingen ett vandrarhem i närheten, men tyvärr utan dusch och toa på rummet, vilket jag har svårt för, eller ett hotell som ligger ännu närmare faktiskt, dyrare förstås, men det ingick både frukost och kvällsbuffé, och det är ju ett plus.

Nu är det bara att vänta på kallelsen och hoppas att det löser sej med semester för min del.

Inga svar...

Så är det bestämt.

Christoffer kommer att läggas in på Östra i början av sommaren för att operera bort sin tjocktarm och få en bäckenreservoar.

Familjär adenomatös polypos. Visst låter det fint, men det är ett sattyg.

Varför har jag frågat mej så många gånger. Jag lär väl aldrig få svar.

1 år...

Ett år har gått sen du somnade in lilla Jennifer... Jag fattar det liksom inte riktigt. Det är fortfarande overkligt. Hoppas du har det bra där du är nu.

Ögon i nacken borde jag ha...

Det är inte lätt att jobba när man måste hålla koll på denna hela tiden...