Ibland blir man så irriterad...

Ibland fattar man inte hur folk tänker.
Det går bra att klanka ner på andra, att alltid visa att man är förmer och bättre.
Men varför skickar man med barnen smutsiga kläder?? Jag blir så irriterad.
Mortens 11-årige son bor här varannan vecka. Mamman måste ha full koll på allt, för hon anser att Morten inte har det. Hon vill ha tillbaka ALLA kläder, även dom smutsiga för att hon ska ha koll på dom. Då måste hon ju skicka med en massa kläder den veckan han är hos oss.
Imorn tar Mortens dotter från ett tidigare förhållande studenten. Då räknar man ju med att få hit lite snyggare kläder.
En blå- och vitrandig skjorta var med, den antar jag att hon tänk att han kunde ha. Den har jag strukit för den var så hiskeligt skrynklig, jag skulle skämmas om han går i så skrynkliga skjortor. Hänger man upp dom kan dom bli hyfsat bra, men denna mamman tumlar allt.
Sen fattar jag inte hur hon hade tänkt.
Han hade ett par mjukisbyxor med. Kanske inte så passande på studentkalas...
Två par byxor med trekvarts ben, ett par var kamoflagemönstrade och hade hål på knät. Dom kan han ju inte ha. Dom andra var svart- och vitrutiga, inte så snyggt till denna skjortan, det var dessutom gräsfläckar på knäna, som inte verkat gå bort i tvätten. Sen var det ett par jeans. Dom var jättesmutsiga, så dom fick jag tvätta. Jag hoppas dom hinner torka tills imorn...
Jag blir så trött på detta...

Avsked...?

Vi har en liten tant på jobbet som inte gör mycket väsen av sej. Hon äter och sover bara, i stort sett. Det är inte så konstigt när man är nästan 95 år...
Annars är hon helt klar, fixar det mesta själv.
Idag frågade hon till mej efter kaffet, om hon kunde få prata med mej. Jag avslutade det jag höll på med och gick in till henne. Hon sitter på sängkanten, och jag sätter mej brevid henne.
-Tina, är du ledsen? Du skrattar och ler jämt, men dina ögon är ledsna! Jag har tittat på dej så mycket, och jag ser att du är ledsen.
Jag blir helt paff, jag får erkänna för henne att jag har varit mycket ledsen, men att det börjar bli bättre.
Hon fortsätter att säja att hon har tröstat så många under sina år, och hon önskar att vi får träffas igen.
-Jag tycker så mycket om dej, och alla här tycker om dej, det hoppas jag du vet!
Hon klappar mej på kinden och sen ber hon om ursäkt och hoppas att jag inte tagit illa upp, att hon tränger sej på och frågar. Jag ser att hon har tårar i ögonen.
Jag kramar om henne och känner att jag har nära till gråten jag med.
Vi pratar en stund till. Jag känner att detta är ett avsked. Känner hon att det närmar sej slutet? Det är precis som om hon ville berätta detta innan hon försvinner.
Eller är det jag som kommer att försvinna?