Avsked...?

Vi har en liten tant på jobbet som inte gör mycket väsen av sej. Hon äter och sover bara, i stort sett. Det är inte så konstigt när man är nästan 95 år...
Annars är hon helt klar, fixar det mesta själv.
Idag frågade hon till mej efter kaffet, om hon kunde få prata med mej. Jag avslutade det jag höll på med och gick in till henne. Hon sitter på sängkanten, och jag sätter mej brevid henne.
-Tina, är du ledsen? Du skrattar och ler jämt, men dina ögon är ledsna! Jag har tittat på dej så mycket, och jag ser att du är ledsen.
Jag blir helt paff, jag får erkänna för henne att jag har varit mycket ledsen, men att det börjar bli bättre.
Hon fortsätter att säja att hon har tröstat så många under sina år, och hon önskar att vi får träffas igen.
-Jag tycker så mycket om dej, och alla här tycker om dej, det hoppas jag du vet!
Hon klappar mej på kinden och sen ber hon om ursäkt och hoppas att jag inte tagit illa upp, att hon tränger sej på och frågar. Jag ser att hon har tårar i ögonen.
Jag kramar om henne och känner att jag har nära till gråten jag med.
Vi pratar en stund till. Jag känner att detta är ett avsked. Känner hon att det närmar sej slutet? Det är precis som om hon ville berätta detta innan hon försvinner.
Eller är det jag som kommer att försvinna?