måndag 20 december 2010

Hur svårt kan det vara...?

Jobbade en sån där underbar delad tur igår. 7-14, sen 16-21.
När jag sätter mej i bilen vill jag bara hem och sätta mej i soffan.
Färddatorn piper. Visst sjutton... jag skulle tanka också.

Åker milen hem i 60 km (på en 90 väg) för jag kommer ikapp en bil som verkar vara livrädd för halka, trots att vägen faktiskt är fin. Det är ju en sträng med snö i mitten, så jag håller mej bakom honom, för i mitten är det troligen halt.
Kör till närmsta bensinstation där jag har kort. Det är en automatstation. Stannar, öppnar tanklocket och ska stoppa in kortet. Ja inte i tanken förstås...
Omöjligt. Jag vänder och vrider på kortet men inget händer och displayen är svart.
Tar nästa då, i andra änden av stan. Tur att det är en relativt liten stad...
Kör fram till en av pumparna, nr 1. Här lyser displayen i alla fall.
Trycker in kortet och trycker koden.

Var god tanka på pump 2.

Ahmenvaff... Pump 2?
Jag står ju på pump 1!?
Jag avbryter och börjar om.
Samma sak.

Var god tanka på pump 2.

Trycker ut kortet, startar bilen och kör runt och ställer mej på andra sidan.
Here we go again, in med kortet då.

Piiiiip

säjer det och kortet kommer ut!?
Nu säjer jag några väl valda ord. Jag är trött och det är kallt och jag vill åka hem. Jag vill bara tanka först, ska det vara så svårt?
Tydligen.
Jag testar en gång till och äntligen får jag tanka!

lördag 18 december 2010

15 minutes of fame...

Nog för att man har varit med i den lokala blaskan (NLT) titt som tätt, senast när dom gjorde ett repotage på jobbet då de boende åkte häst och släde, men i dag var jag faktiskt med i Aftonbladet!
Dom dyraste villorna i varje kommun som sålts under året...

torsdag 16 december 2010

Praktiskt...

Nu har Angelicas rum även fått lite eluttag.
Förut fanns det ett. Det satt mitt på ena väggen. Mitt på som verkligen mitt på alltså. Typ drygt 1 m från golvet. Därifrån gick det förlängningskablar till höger och vänster kors och tvärs i rummet.
Nu sitter det bara ett lock där. Nedanför, vid golvet sitter det två uttag. På samma vägg, fast längs åt höger sitter det fyra, och på en av de andra väggarna sitter det också fyra.
Lite mer praktiskt.

torsdag 9 december 2010

Många pepparkakor blir det...

Så här ser det ut i mitt köksfönster i juletid.
Traditionsenligt med pepparkakor i fönstret med namn på alla i familjen.
Men hur ska det bli när vi får barnbarn??

lördag 4 december 2010

No more semester..?

I februari 2010 var jag och Morten i Reykjavik, Island.
En månad efter vi kommit hem får vulkanen Ejafjallajökul ett utbrott.

Nästa resa gick med alla barnen till Egypten i oktober 2010.
En månad efter vi kommit hem får en haj psykbryt och attackerar.

Eeh... Ska vi stanna hemma hädanefter??
Eller är det praktiskt att ligga en månad FÖRE alla katastroferna?
Eller är det vårat fel alltihop?

fredag 3 december 2010

Det börjar likna nåt!

Jojomen! Nu är det allt en klädkammare! I morses kom pappa och vi (läs pappa) satte upp väggskenorna.
Jag har lite svårt med sånt där borrande. Att hålla fast en kraftig slagborrmaskin och få ett hål av normal storlek är inte min grej. Jag är inte så stark, så jag vibrerar ungefär lika mycket som borrmaskinen. Borrhålet skulle antagligen bli ca 1 dm i diameter, vilket inte är särskilt funktionellt.
Med andra ord var det av praktiska skäl pappa fick sköta borrandet. Jag har inte tummen mitt i handen, faktiskt.
Men jag får nog erkänna, att jag är livrädd för borrmaskiner...
Pappa skulle vara barnvakt på eftermiddagen, åt Syster Ysters illbattingar, så eftermiddagen fick jag greja själv. Hyllorna kom på plats, och lite husfix på golvet.

 Hängare för längre plagg, byxhängare och lite trådbackar (med en påse skruv i ser jag)!

Hyllplanen! Har visst glömt ett par mejslar där... Översta hyllan har inte kommit upp än. Den är hos pappa för han ska såga till den. Den vita lurviga mattan kommer också senare... Den gröna dörren till vänster är inte heller väck...

tisdag 30 november 2010

Inga kommentarer...

...eller vad ska man säja? Min dotter har en klädkammare som är gris-rosa.
Hon målade ett lager igår. Det är ju kul att se när det händer nåt när man målar. Det var nog lite jobbigare än hon trodde, för det var lite sådär med färgen på sina ställen.
Idag efter jobbet målade jag ett lager till, och nu verkar hela ytan vara täckt.
Nu blir det till att inhandla hyllplan och sånt!
Vi ska ha en matta som täcker hela golvet. Hon vill ha en luddig, vit.
Dörren vet vi inte vad vi ska göra med riktigt än. Kanske ta bort helt och sätta upp ett tråd-draperi.

söndag 28 november 2010

På jakt...

Tussen har precis börjat få gå ut. Vi bodde ju mitt i stan förut, så det var inte så lämpligt att ha honom ute.
Fast han tog alla chanser han fick. Minsta drag från ett öppet fönster kände han, och lyckades smita ut några gånger.

När vi flyttade blev det bättre. Här finns till och med en kattlucka!
Han fattade inte hur han skulle göra först.
Han putte med tassen på luckan, men den rörde sej bara lite. Han fattade ju att han hade nåt på G här, så han jobbade på det. I början tog det en bra stund för honom att gå in och ut, vi fick hjälpa honom ibland.
Nu har han tekniken inne och springer ut och in i ett!

Detta med snö är ju alldeles nytt. Han har inga bekymmer, verkar tycka det är intressant.
Härom dagen såg jag honom genom köksfönstret.
Han hade fått span på en koltrast som satt i ett mindre träd.
Jag såg att Tussen laddade pår ett anfall, han tog sats och hoppade. Han kom ca 1 meter upp i luften. Fågeln satt på 2 meters höjd så det var ju inte så nära precis...
Tussen far in bland grenarna, ramlar ner på rygg i en snödriva!
Han kommer på fötter/tassar och skakar av sej lite. Tittar sej omkring och verkar fundrera på vart sjutton fågeln tog vägen!

Han har inte riktigt fått kläm på det där med jakt än. Han kanske ska börja med lite mindre byten? Och enklare. Som härom veckan när jag hittade massa löv inne, och inte fattade vart dom kom ifrån. Sen bröttlar det till i kattluckan och in kommer Tussen. Med ett löv i munnen.

lördag 27 november 2010

Dagens jobb...

Dagens arbete blev inte nån målning. Spikhålen var ganska djupa så vi la i husfix. En hel del småskavanker fyllde jag med spackel och det får torka tills imorn. Då blir det lite slipning och ytterligare lite spackel för jag måste lägga på lite finspackel på husfixen.
Pappa har lagt kaklet. Nu ska det bara fogas när det torkat.
Som ni ser har dom även målat om utan att ta bort garderoben. Mycket smart... Den kommande lilla walk-in-closeten syns till vänster.

Väggen såg bättre ut innan hyllorna kom bort... Nu syns märken efter hyllplanen, och ännu mer kontrast blev det med mitt spackel.

fredag 26 november 2010

Extreme matkällare makeover...

Angelicas rum är egentligen en gammal groventré.
I rummet finns en matkällare, som det hette då. Ett litet rum på 1,5 * 1,5 meter med hyllor.
Idag drog vi igång projekt walk-in-closet så gått det går på den lilla ytan.

Malkällaren är som sagt inte så stor och på två av väggarna är det hyllor. När det byggdes (1961) var det poppis med färg. Gärna gräsliga såna (av nutida mått mätt). I hela källaren är dörrarna gröna...
I Angelicas rum har hon en dörr till garaget, en dörr till matkällaren, en ful garderob med två dörrar samt ytterdörr. Allt i samma gröna färg.

I morses kom min pappa. Han tog tag i garderoben, jag matkällaren.
Garderoben står på ena väggen. Smarthuvudet som kaklade hela golvet för några år sen gjorde det RUNT garderoben.
Eftersom garderoben nu ska väck fick vi ju problem. Det löste sej när jag hittade nästan 30 kakelplattor på vinden...
Jag tog tag i matkällaren. Med stämjärn... nä....knogjärn. Det heter det inte heller.... Skit samma. Kommer på det sen.
Jag rev ut hyllorna. Det är betong på väggarna, och smarthuvudet som inredde matkällaren (runt 1961) SPIKADE fast sakerna i väggen. Som tur var, var det ju som en bokhylla, så det var bara spikar i balkarna som gick uppifrån och ner. Eller tvärtom.

Jaja. I alla fall slet jag med stäm... nä. Kommer inte fortfarande inte ihåg vad det heter. Sån där som alla bovar har i tecknade serier, när dom ska göra inbrott. Det är järn-nånting i alla fall. Help me.... Someone?
Och hammare. Jag får ta loss bräda för bräda.

Pappa knackar betong och sånt.

När jag rivit ut hyllorna blir det att tvätta väggar. Jag har en vägg kvar att tvätta, men nu är vi hungriga så vi tycker det är dags att äta.
Jag slänger in potatisgratängen i ugnen och när den är nästan klar åker formen med kassler, kantareller och ost in.
Nu var det gott med mat.

Vi är klara samtidigt med förarbetet, så jag blandar primer för det behöver vi både till golvet under den f.d garderoben och puckade spikhål och sprickor i matkällaren. Hur fan kan man spika i betong? Fattar det fortfarande inte.
Detta tog hela dagen, så nu får primern torka in tills imorn. Då ska det spacklas och målas.


Så här såg det ut innan. Hur fult som helst. Kolla in den gröna färgen... Till och med på golvet i matkällaren..

tisdag 16 november 2010

Vår resa till Egypten!

Vi lämnade Sverige den 22 oktober, det var snöblask och ruggigt.
Vi landade i Hurghada 21:30, då var det 27 grader varmt!


De första dagarna blev mest sol, slapp och bad! Solen går ner ganska tidigt, vid 17-tiden blev det mörkt! Då blev det ofta en promenad fram på stan. Det var ett helt företag. Att gå 300 meter och köpa lite godis tog ofta ett par timmar...
Ni som varit i denna typ av länder vet varför. Utanför varje butik stod handlarna, de såg ju direkt att man var turist, och hojtade och ville veta vart man kom ifrån.
-Sweden, sa vi.
-Goddag, hurr mårr du? sa dom då. Eller "Hoppa hoppa lilla loppa". Eller "Zlatan Ibrahimovic". Eller "Tjabba tjena hallå", Polis polis potatisgris"... En snubbe frågade
-What does this mean: sex laxar i en laxask?
Sen varje dag man gick förbi gapade dom "hello sweden".
Orden betyder inte samma sak i Egypten som i Sverige. Oräkneliga antal gånger sa vi att "vi kanske kommer en annan dag". Det betyder tydligen att "vi lovar att köpa något av dej nästa gång vi går förbi".

Vi bor på Sunrise Holidays Resort, ett 5 stjärningt hotell. Det är lite skumt, när man öppnar dörren till hotellrummet och tittar ut över räcket i korridoren är man utomhus. Det regnar ju inte här, så tak är inte så viktigt. Fast det känns lite ovant.

Alldeles utanför vår hotellrumsdörr.

Lite presenter fick vi ibland!

Elektriciteten är faschinerande. Lampfoten i vårt rum är strömförande, så den får stå lite snett. Jag har fått stötar av uttagsautomaterna. Kablarna hänger lite kors och tvärs.
Vid ett tillfälle var vi inne i en butik och tittade på lite souvernirer. Jag hittade en fin kruka jag ville ha. Sen gjorde jag ett misstag, jag såg en bystfigur i alabaster och frågade om det var Nefertiti. Det var det, sa handlaren, och tog fram den med.
Nej, jag ville inte ha den, sa jag. Jag bara undrade om det var Nefertiti. Jag tänkte ju bara visa att jag hade lite koll på landet liksom... Givetvis slutar det med att den blev köpt såklart, men innan dess så tar han fram en alabasterlampa i form av en likadan byst av Nefertiti. Den var större. Jag sa att jag inte var intressserad, men han ska visa hur fin den är när den lyser. I bak på lampan hänger två tampar ut. Dom kopplar han ihop med två kablar som sticker ut ur väggen...
Ok tänker jag, lampan var faktiskt jättefin när den lyste. En kontakt kan jag ju sätta på när jag kommer hem. Jag frågar hur glödlampan ser ut.
Det är en vanlig lampa, det är ingen konstig sort säjer han. Jag envisas med att se den. Tur är väl det, för i den änden har dom lött fast kablarna direkt i glödlampan. Jag känner att projektet att byta glödlampa genast blev alldeles för avancerat...

Den 26 oktober åker vi en tur ut i öknen. Vi sitter i bak på en jeep, det skumpar och hoppar. Så stannar vi en stund, vi ser en hägring! Det ser precis ut som en sjö lite längre bort! Vi rider på kameler, kör sandbuggys och quad vid ett beduinläger.
I denna delen av Sahara är sanden ganska grov och stenig, men på vissa ställen är den mjuk!
På kvällen blir det middag och en show med magdans, tanoura och fakirer! På vägen hem stannar vi in the middle of nowhere och beundrar stjärnhimlen. Här finns inga gatlyktor som stör! Himlen ser nästan dimmig ut, ftersom man ser så många stjärnor!
Sand

Dagen efter blir en lång dag. Vi blir hämtade 4:30 utanför hotellet för en resa till Luxor.
Det är ca 30 mil dit och mestadels är det öken. Men så blir det som att träffa en vägg av grönska. Vi är visst nära Nilen nu! Vi stannar vid Konungarnas Dal, där alla storheter är begravda. Här var det varmt. Minst 45 grader. Luften stod helt stilla här mellan bergen.
Givetvis var vi nere i Tutankamons gravkammare. På ena sidan stod själva sarkofagen, på den andra, i en glasmonter, låg själva Tutankamon. En liten brun hopskrumpen man. Inte särskilt attraktiv...Gravkammaren var inte nåt särskilt. Anledningen att han är så känd är att det är den enda graven som hittades helt intakt, utan att ha blivit plundrad. Andra gravkammare var betydligt större och med utsmyckade med målningar och hieroglyfer.
Vi var vid Karnaktemplet och Hatchepsutstemplet, två fantastiska byggnadsverk med pelare, obelisker och hieroglyfer.
Den äldre mannen på bilden har inget med oss att göra, han bara knallade förbi precis när jag  tog kort. Den lille killen är Nore!

Den 29 oktober åkte vi ut med Tropicana på Röda Havet! Det var snorkling vid flera olika korallrev och vid en strand stannade vi ett tag för lite sol och bad! Jag har aldrig snorklat förut, så min hjärna hade lite svårt att fatta att jag kunde andas i vattnet...
På vägen hem slog fem delfiner följe ett tag!

Jag på väg ner i Röda Havet med snorkelutrustning!

Så var det då dags för det vi väntat på.
KAIRO!
Vi åkte mitt i natten de dryga 45 milen, och vi lyckades faktiskt sova på bussen.
Vi stannade först på Egyptiska Muséet. Det verkade mest rörigt faktiskt. Alldeles för litet för alla dessa saker. En hel våning var mer eller mindre fylld med saker från Tutankamons grav. Fattar inte hur allt fick plats, eftersom jag vet hur liten den var, men det finns en liten karta hur alla sakerna varit placerade!
Vi luncade på en restaurang där vi hade utsikt mot pyramiderna!
Vilka fantastiska byggnadsverk!
Ju närmare vi kom, desto större blev dom.

De två männen längst till höger flyttade sej närmare och närmare, fast vi vet inte vilka dom är... Tror att det hade nåt med våra fyra döttrar att göra...
Morten och Nore längst till vänster. Rebecca längst upp, den mörka tjejen. Sen Judith och Angelica. Julia sitter ner, likaså Christoffer.


Många stenar blir det...
Vi var inne i Cheopspyramiden, den största. Smala gångar så man får gå dubbelvikt! Det känns rätt coolt att ha varit inne i pyramiderna...
Vi är 34 som är med på resan, men bara 9 som ville stanna i Kairo över natten. Eftersom vår familj är 8 pers är det bara en extra..! Vi blir avlämnade på hotellet och resten åker tillbaks till Hurghada.

Detta med elen i detta landet... Mitt i natten sätts TV'n på. Vi fattar inget. Vi stänger av på fjärren. Efter en stund startar den igen. Vi stänger av igen. Den sätts igång. Till slut stänger vi av på själva TV'n, inte bara på fjärren. Tydligen hade Rebecca och Angelicas TV gjort samma sak under natten...

Dan efter bär det av in i Kairo.
Kairo. Det är en stad i fullkomlig KAOS.
Nästan 25 miljoner invånare. Inga trafikljus, inga rondeller, bensinen är billigare än att åka kollektivt. På vägarna finns det inga direkta filer, ibland kör man två i bredd, ibland fem, det är inte så noga.
Mellan höger och vänstergående trafik finns en refug. Genomfart finns med några kilometers mellanrum. Som tex när vi skulle till hotellet i Kairo, vi som skulle stanna två dagar. Reseledaren säjer plötsligt att
-På vänster sida har vi nu hotellet vi ska bo på inatt!
Bussen fortsätter ett par kilometer innan han kan köra över på andra sidan (då han blockerar hela den andra körbanan och bilarna får vänta tills han har kört runt refugen) och kan fortsätta tillbaks till hotellet, på den rätta sidan...
Kairo
Vår lokala guide berättade hur han tog körkort:
Man körde i en S-formation. Sen backade man lite. Ett par skyltar var bra att kunna. Sen var det klart. 100 EGP kostade det. Ville man inte köra S'et kunde man betala 500 EGP och få körkort ändå.

Dan efter orsakar våra fyra döttrar mer eller mindre ett upplopp.
Vi har varit i Saladins Citadell (Saladin, ni vet, han i böckerna om Arn) och tittat runt, bla i Muhammad Alis alabastermoskee Där måste man vara klädd på muslimskt vis. Inga bara axlar och knän.
Jag och Angelica hade förberett oss ganska bra, jag drog på mej en kjol över shortsen, och en sjal över axlarna. Angelica hade en tubtop/klänning samt sjal. Hon drog ner tubtopen så det blev en kjol.
De andra tjejerna fick hyra en typ klänning. När vi kommer ut går tjejerna före.
Plötsligt hör vi ett fasligt liv. Jag och Morten tittar på varann och undrar vad det är som händer.
Vi fick svaret när vi kom runt hörnet.
Våra fyra döttrar som enligt muslimsk sed är lättklädda har mött barn som är på skolresa eller nåt! Ett gäng med närmare 100 pojkar i 12-års åldern är fullkomligt hysteriska! Lärarna har fullt upp med att hålla dom undan. Våra tjejer vet inte vad dom ska ta sej till, dom skriker dom med, mer eller mindre i panik över allt ståhej!
Pojkarna skriker "I love you" och vill ta i dom!

Set märktes att det är skillnad på städer, Hurghada som är en turiststad, där var det ingen som verkade bry sej att man gick i shorts och linne. I Kairo däremot, fick man lite blickar. Vid ett tillfälle märkte jag att nån tog på min bara arm, det var några tonårstjejer. Några av dom tog kort på mej! Killar fick man kommentarer av. Våra tonåringar fick heta alla möjliga kändisar, typ Shakira, Hannah Montana... Till och med jag faktiskt!

Innan hemresan stannar vi på en stor bazar i Kairo.
Trångt så inni den. Rätt som det var kom det en snubbe ned en vagn så alla fick hoppa åt sidan. Här blev man knuffad lite hit och dit. Fast vi kom på det sen. Det var de äldre kvinnorna som knuffades.Trots att det fanns plats gick dom nära mej. En kvinna höll ett barn i handen, hon rundade mej på ett sätt så den stackars pojken fick min handväska i huvudet. Jag tror det var för att jag inte var klädd enligt deras sed...

Så närmade sej hela resan sitt slut. Sista dagen hade vi en överraskning för barnen. Ingen visste vad vi skulle göra. Vi sa bara att vi samlas i receptionen klockan 13:20. Vi blev hämtade av en mindre buss, och då fattade dom. På bussen stod det Sindbad Sbmarines.
Vi tog båt ut till ubåten. Ubåten gick ner 25 m under ytan och vi fick se både fiskar och båtvrak!

Tidigt på morgonen den 5 november blev vi hämtade på hotellet. Flyget skulle gå klockan 9, men vi var tvugna att checka in klockan 6. Vi förstod snart varför...
Det fanns ingen vidare organisation.
Vi stod i en kö där det stod Göteborg. Plötsligt slocknade skylten. Göteborg tändes på ett annat ställe. Vi gick dit. Helt plötsligt blev det Stockholm på skylten. Byte igen då. Tillslut blev det vår tur och rätt kö, men då hade klockan blivit nästan 8.

När vi klev av planet på Landvetter var det 7 grader... Kändes inget vidare just då... Nu har man vant sej igen!


fredag 5 november 2010

Snart...

...kommer det ett inlägg om hur semestern i Egypten var. Just nu har jag en massa post att gå egenom, en massa tvätt och känner mej allmänt trött...

onsdag 20 oktober 2010

Familjen Tajkon...

Nu närmar det sej.... Fattar inte att vi åker på fredag!
Tror att jag har koll på det mesta.
I fredags var Morten, och de två yngsta och fick vaccination mot Hepatit A.
Jag fick den i måndags, tillsammans med de fyra största. Som vanligt blir det kaos...
Angelica sov över hos pojkvännen 3,5 mil bort. Hon skulle få skjuts till skolan till 12, då hon hade första lektionen. Klockan tio i ett ringer hon och säjer att skjutsen fått fel på bilen. Jag är på jobbet och kan inte komma ifrån. Hon ringer morfar som hämtar henne med MC-scootern eftersom mormor har bilen till jobbet. Det tar en timme fram och tillbaka. Hon kommer till mitt jobb i Vinninga strax efter två.
Tio i två skulle jag hämtat Angelica och Julia på skolan, så där står Julia och väntar ensam. Inte har jag hennes nummer heller. Till slut får jag tag i Morten som ringer Julia och meddelar att jag är på väg...

Christoffer väntar på vårdcentralen, han vet att jag är sen. Vi kommer dit kvart över. Ingen Rebecca.
Julia ringer och ringer men får inget svar. Jag pratar med tjejen i receptionen, som meddelar att Rebecca har kommit...

Så får vi komma in. Familjen Högman ropas upp och halva väntrummet töms på folk...
-Vem ska vi börja med? frågar sköterskan.
-MEJ! hojtar Rebecca.
Sen blir det Julia, och Angelica.
Och så Christoffer då. Han har otroligt lågt blodtryck, omkring 90/40. På grund av detta svimmar han lätt.
Jag frågar hur han mår.
-Bra, svarar han.
Frågar igen om en stund.
-Bra.
Igen.
-Inte så bra.
Så blir han stel som en pinne och är väck. Han får alltid kramp och blir stel som en pinne när han svimmar. Vi får ner honom på golvet och han kvicknar till och fattar inte vad han gör där...
Angelica vill gå ut för hon tycker det är jobbigt att se när Koffe svimmar, så tjejerna bestämmer sej för att gå ut. Så hör jag efter en stund:
-Mamma...! med en svag stämma.
-Ja? Vad är det?
-Mamma... jag svimmar...
Koffe ligger på britsen och vilar så jag går ut till Angelica. Hon sitter likblek på golvet och jag böjer ner hennes huvud mella knäna...
Hon klarar sej från att tuppa av, och piggnar till. Rebecca åker, men Julia och Angelica blir kvar. Christoffer är väldigt medtagen, så tillslut får jag lämna honom där på britsen, för att köra tjejerna till skolan för att åka tillbaka och hämta honom.
Att han ska tillbaka till skolan är otänkbart, så jag får köra hem honom.
Äntligen kan jag åka tillbaka till jobbet, och min stackars arbetskamrat får jobba över en halvtimme för att jag inte kom tillbaka så snabbt som jag trodde...

lördag 16 oktober 2010

Tantvarning...

Sicken pärs det där när jag tappade rösten... Jag kunde inte prata på flera dagar! Man var ju helt handikappad. Bara att gå och handla blev konstigt när man fick en enkel fråga av kassörskan som
"vill du ha på beloppet?"
och får viska fram ett
"ja tack"

Nu är det resan vi fokuserar på. Kan inte fatta att på fredag lämnar vi Sverige i två veckor! Vi åker till bad, värme, pyramider och sånt!
Man får ju ta seden lite dit man kommer, respektera deras religion och så. Muslimer har ju strikta regler om kvinnors klädsel tex. I Hurghada, där vi ska bo, och andra turistorter är dom vana vid detta nu, och man kan gå i linne och shorts utan problem, men ska du besöka en moské får du absolut inte visa nån uringning, axlar, hår eller knän.
Nåt uringat kan man ju lätt undvika, likaså axlarna. Håret, man får ta med sej nån scarf eller halsduk. Lätt som en plätt. Eller pannkaka, som Angelica sa när hon var liten.
Värre var det med knäna. Jag tycker om kjol och klänning, har en hel del. Problemet är längden. Jag avskyr klänningar som slutar NEDANFÖR knäna. Alltså har jag inget sånt. Ska det absolut gå under knäna måste det gå till fötterna mer eller mindre.
Jag kan ju inte gå omkring i nån jäkla långklänning precis, så jag har jagat runt i hela stan efter en kjol eller klänning som slutar strax nedanför knäna.
Tror ni det finns?
Nä.
Idag var det torgdag, så jag tänkte att där måste jag väl hitta nåt.
Jodå, det gjorde jag. En söt kjol med rosa små blommor på vit botten i nåt tunnare trikåtyg. Kommer antagligen inte använda den fler gånger än för detta ändamålet, så som tur var kostade den 60 kronor på rea.
Det är lite tantvarning på denna.

torsdag 7 oktober 2010

Tyst...

Nu ser mitt hem lite mer ut som ett hem och inte en lagerlokal med lådor... Har jobbat på ganska bra, men nu är det lite lugnare tempo, jag är nämligen förkyld, så det känns i kroppen. Jag blir trött när jag hållt på en stund.
Dessutom har min förkylning satt sej på stämbanden så jag har tappat rösten. Vaknade igår och när jag skulle börja prata med Christoffer kommer det bara väsande ljud. Tänkte att rösten kommer väl igång som den brukar. Lite hes kan man ju vara innan man "pratat igång sej".
Inte då.
Jag får fortfarande bara fram väsande och kraxande ljud. Skulle jobbat i helgen, men det verkar ju inte gå, för jag måste ju kunna prata... Det blir väl till att ta det lugnt här hemma.

torsdag 23 september 2010

Vem är det som går runt och runt och aldrig kommer till dörren?

Varför ska alla konstigheter hända mej? Saker som normalt inte inträffar, händer alltid MEJ! Och min vän Anna med för den delen. Vi är drabbade av nån slags otursförföljelse.
Idag hade jag handlat lite på ICA Hjertbergs. Kommer med min kasse och ska gå ut genom dom där automatiska snurrdörrarna.
Vad händer?
DOM STANNAR!
När jag står mitt i!
Jag går fram mot den yttersta glasdörren men inget händer.
Jag backar till dom som är tillbaka in.
Fortfarande inget.
Jaha? Vad gör jag nu då?
Här står man som ett fån.
Efter en stund kommer det en tjej som ska in, dörrarna drar igång med sin snurr och jag knallar ut.
Precis som inget har hänt.

måndag 20 september 2010

Spiken i kistan...

Idag hände en oväntad sak. Eller oväntad.... kanske mer otippad.

Jag fick ett sms från en person jag inte känner, men som jag i tre års tid tänkt en hel del på. Jag har funderat på att kontakta honom, men varit rädd för reaktionen av det jag hade att berätta.
För tre år sen ältade jag detta mycket. Ska jag berätta? Ska jag INTE berätta? Vad händer om jag kontaktar honom? Jag fick rådet att lägga ner det, men jag kände att det var fel.
Jag sa till mej själv att JAG hade velat veta, om det varit tvärtom. Sen tänkte jag, vill jag det verkligen? Hur skulle jag själv EGENTLIGEN reagera om jag fick ett sånt besked?

Om jag berättade, skulle jag bli anklagad för att lägga mej i?
Skulle folk tro att jag bara ville hämnas, eller jävlas?
Att jag bara ville förstöra?
Fast JAG har ju inte förstört nåt.
Det har DOM gjort.
DOM som gick bakom våra ryggar.
DOM som ljög oss rätt i ansiktet.
Vi frågade men DOM blånekade.
Nej, det är INTE vårt fel.

Men tiden gick. Jag började glömma.
Nä. Det är fel.
Inte glömma, men det falnade lite.
Efter tre år kan jag fortfarande passera området där HON bor med sin man och känna ett sting i mitt hjärta. Det var HON och MIN MAN som slog spiken i kistan och knäckte vårt äktenskap.
Trots att jag gått vidare, träffat en ny man som jag älskar sitter sveket djupare än så.
Min sambo har inte gjort mej nåt, ändå litar jag inte på honom till 100% hur mycket jag än vill.
Jag närmar mej 100, men är inte där än.

Tiden gick och jag kontaktade honom aldrig.

Men idag fick jag ett sms. Från honom. Han som bor ihop med HENNE.
HON som hade ett förhållande i flera månader med MIN MAN för tre år sedan.

Han skrev att han precis fått veta. Han undrade hur jag mådde.
Det blev flera långa sms. Han berättade om en händelse som jag kunde relatera till, från "andra hållet". Vi fick båda svar på det vi undrat.

Det rev upp en del, men ändå kändes det skönt. Jag är glad att han tog kontakt med mej.

söndag 19 september 2010

Uthållighetstävling..?

Att man blir avtrubbad och lite yr i skallen när man är onykter, det vet jag, men vissa verkar faktiskt bli DÖVA också. Eller i alla fall höra BETYDLIGT sämre.
Inatt vaknade jag av folk som gick hem från krogen. Detta är ju inte så ovanligt så här mitt i centrala Li'köping, jag vaknar ofta till när dom passerar en meter från vårt sovrumsfönster, som för övrigt alltid är lite öppet.

Fast denna gången blev jag lite orolig faktiskt. Jag vaknar av ett skrik. Nån skriker, och jag hör personen närma sej från torget. Jag lyfter upp huvudet för att höra bättre. Jag tänkte om det var nån som blev misshandlad. Efter ett tag hör jag att det inte är nåt sånt skrik, men personen går fortfarande och skriker. Sen kommer en till in i bilden. När dom kommer närmare hör jag flera röster. Det verkar vara ett gäng tjejer som har en slags uthållighetstävling i att skrika längst. Till slut tystnar dom, och dom pratar bara. Dom pratar HÖGT.
Precis utanför vårt sovrum stannar dom. Dom ska tydligen åt olika håll. Två verkar gå åt varsitt håll, och en tredje står kvar utanför fönstret.
Men dom fortsätter PRATA. Ju längre bort dom andra går, desto HÖGRE får tjejen utanför fönstret prata.

Till slut blir jag förbannad och gapar ut genom det öppna fönstret
-Folk försöker faktiskt sova här! HÅLL KÄFTEN!

Jag tror faktiskt inte folk tänker på att det faktiskt är lägenheter här. Men nu flyttar vi snart!

tisdag 14 september 2010

GRATTIS!

Min lille plutt fyller 16 idag! Grattis älskling!

lördag 11 september 2010

Beställning...

Kom att tänka på en händelse för 10 år sen som jag bara måste berätta om.
Jag hade beställt lite grejer från Ellos. Barnen skulle få varsin jacka, en anorak, lite vindtät och vatten-avvisande i favoritfärgerna. Angelicas var rosa och Christoffers var orange. Dom hade väntat på dom, och äntligen kom dom!

Första gången de skulle använda dom blev på skolavslutningen. Det såg nämligen lite mörkt ut, det var risk för lite regn. Barnen blev glada för nu fick de ju använda sina nya jackor! Det var Angelicas avslutning i ettan, Christoffer hade slutat förskoleklass.
Vi parkerar utanför kyrkan och vi kliver ur bilen. Strax efter kommer rektorn. Han parkerar brevid oss.
I samma stund kommer det faktiskt några droppar regn.
Rektorn säjer:
 -Men VEM har beställt det här regnet?
Varpå Christoffer svarar:
 -Ja INTE jag, för jag har bara beställt en jacka!

Förberedelser...

Känner mej lite smått stressad nu. Vi får tillträde till huset den 30 september, men dom har lovat att låta oss få utrymme att ställa lite grejer innan, så vi blir av med lite i alla fall. Har börjat med lite förberedande städning. Har kört ugnen idag. Sprejade med rengöring igår kväll, och har skurat den idag. Skiner så fint nu så! Den kommer väl användas ändå, men då är det ju lättare att ta rengöringen vid flytten, när det inte är så ingrott. Det låter som om min ugn var superskitig, det är den ju inte men ni fattar va...?!

lördag 4 september 2010

Vem...?

Idag på jobbet:
I morses tog jag en ny överdel, en rosa tunika och slängde min gamla limegröna i tvätten.
Nån spillde på den igår kväll...
Jag hade plockat bort mina två pennor och namnskylten. Byxorna var ok så dom behöll jag.
Jag tog på mej min rena överdel, satte i pennorna i bröstfickan och satte på mej min namnskylt.
Klockan 17 slutar jag. Jag går ner i omklädningsrummet och ska ta av mej tunikan.
Nåt är fel, det funkar liksom inte.
Jag får inte av mej den helt enkelt.
Fattar inte detta...
Nån jävel drar i min BH.
Vaffasen...

Nä.
Nån knallkork har satt i min namnskylt genom både tunika och BH'n...

fredag 3 september 2010

Lite paniiik...

När vi vann budgivningen på huset sa mäklaren att husägarna skulle flytta nån gång under de första två veckorna i september. Vi säjer då upp lägenheten så vi har den september ut. Två veckor är ju lagom att flytta på.
När vi skulle skriva på kontraktet skriver vi den 30 september, fast dom säjer att dom flyttar tidigare.
Jag pratade med husägaren för några veckor sedan, då han sa att de får tillträde till sitt hus den 15 september, men kommer troligen in tidigare.
Jag förklarar att vår lägenhet är uthyrd efter den 1 oktober, och han försäkrar att det är inga som helst problem.

Igår ringer mäklaren. Han frågar om vi kan flytta in senare, eftersom husägarna inte får tillgång till sitt hus i november...
Jag svarar nej det kan vi INTE för vår lägenhet är uthyrd från och med den 1 oktober.

Tydligen hade det första huset så mycket brister visar det sej när besiktningen är klar, att dom inte vill ha det. Nu hade dom ett annat hus, men kan inte flytta in förrän i november.

Nu har vi lite panik här på Magasinsgatan. Vi måste få huset den 30 september, det står i kontraktet. Vi ska flytta ut, städa lägenheten och besiktiga den innan klockan 11 dagen efter.
Dom måste ju ändå ta sej nånstans, så förhoppningsvis kan vi få nån dag till. I värsta fall ställa in våra grejer i garaget eller nåt.

söndag 29 augusti 2010

Dom förnekar sej aldrig...

Att gå på fotboll ska vara kul, ett sätt att heja fram sitt lag till seger! Att jubla med alla som håller på MITT lag när dom gör mål, att känna besvikelse när motståndarna gör mål.
Hur kan man med att kalla sej supporter när man förstör matcherna hela tiden? När fotboll inte handlar om fotboll, utan om att bråka.
Jag förstår inte vitsen med det hela då.
Det finns säkert dom i AIK's supportergäng som vill ha en bra match, puss på er, men dom andra, en bunt JÄVLA IDIOTER -->.

onsdag 25 augusti 2010

En flygtur...

Jag har ju precis köpt en ny cykel som jag nämnt.
Nu skulle jag cykla på den för första gången.

När jag ska bromsa gör jag automatiskt precis som jag brukar...
Min gamla cykel är en sliten 21 växlad MTB med dåliga bromsar och växlar. Det finns ingen fotbroms, utan handbroms på båda hjulen. Eftersom dom är rätt dåliga får man ta i när man bromsar.
Detta gör jag automatiskt på min nya cykel, en 3 växlad cykel med fotbroms och EN handbroms på framhjulet...

Det jag gör är alltså att inte bromsa med tramporna, utan klämma åt med handbromsarna (som bara är en...) som jag bara har på framhjulet, och dessutom ta i för kung och fosterland.
Det resulterar i att framhjulet tvärnitar, jag flyger i en båge över styret, plöjer ner i asfalten med huvudet före, efter kommer cykeln som jag får över mej...

Ja det gick faktiskt förvånansvärt bra. Ett rejält blåmärke på hakan, jag hade sinnesnärvaro att försöka rädda nyllet, så jag höll upp huvudet så mycket jag kunde, därför fick hakan smällen.
Näsan är väldigt öm, men ser rätt normal ut. Jag har blåmärken på lår och mage, troligen från styret, knät är blått och gör ont, ett revben ömmar, ett antal bulor bak i huvudet från cykel-returen samt att jag nu under dagen stelnat till och känner mej allmänt mörbultad...
Cykeln är ok, så när som på en något skev cykelkorg!
Så det kunde ju gått värre!

Och NEJ, jag hade ingen cykelhjälm och jag tänker inte börja använda en heller!

fredag 20 augusti 2010