Igår spelade vi biljard, jag, Morten och Janne. Janne gick hem sen, men jag och Morten blev kvar. Vi träffade på lite bekanta, både sånna vi ville prata med, och dom vi helst ville undvika. I ett tidigare inlägg berättade jag om snubben som gav Morten sitt telefonnummer för att han skulle ge till mej. Han var ju som vanligt där. Han frågade om jag fått lappen. Jodå, sa jag. Då frågade han om vi kanske kunde gå hem ihop sen... Nja... jag går nog hem med min sambo, svarade jag. Han blev tydligt besviken att jag hade sambo, men hans reaktion när jag nickade mot Morten och han insåg att det var han jag bodde ihop med var obetalbar...
Angelicas kompis David dök upp. Han tog ett kort på oss och skickade till Angelica, som höll på att dö när hon fick det...
Sen kom såklart beundraren. Han blir modigare och modigare. Nu rantade han efter mej hela kvällen. Jag stod i kö till toan, han ställer sej efter mej. När jag kommer ut står han där än. Jag går till bordet. Han följer med... Detta känns lite scary, faktiskt.
Självklart sätter han sej vid vårt bord. Jag pratar med en av dom vi satt med, han nickar mot beundraren och säjer att "det där är en läskig typ, han är en stalker". Han visste tydligen vem han var, och vad han hette.
Shit. Nu känns det inte så kul.
Han har aldrig frågat efter mitt namn eller vart jag bor, och nu lär jag ju definitivt inte tala om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar