söndag 20 november 2011

Seans...

Idag har jag gjort nåt som jag aldrig gjort förut. Jag har tänkt på det länge, men aldrig fått "tummen ur". I sånt här finns det ofta två "läger". Vi som tror, och dom som inte tror. Jag tror. Jag tror på ett liv efter döden. Jag tror inte allt upphör att existera när mitt hjärta slutar att slå.

Idag var jag och min yngsta syster på en seans.
Det var första gången för oss båda, och jag kan säja att jag tror inte mindre nu. Det var en mäktig känsla och jag blev glad och överraskad.
Nu menar jag inte en sån seans där man sitter i ring runt ett bord med ett medium som har lila kläder, stora örhängen och en kristallkula.
Mediumet Annica stod på en scen och vi andra, ca 30 personer, satt på stolar nedanför. En s.k storseans.

Just nu känner jag att jag inte vet om jag ska berätta eller inte. Seansen blev speciell, mer än vad jag hade väntat mej. Samtidigt vet jag att jag på nåt sätt lämnar ut en del av mej som många tror är hokus pokus, att jag kanske blir idiotförklarad nu.

Nä. Detta är min blogg. Vill ni inte läsa, skit i det då. Detta är jag. What you see is what you get. Det är ju det som är poängen. Detta är mitt liv.

När vi kom berättade mediumet lite om hur det gick till. Fick vi nån "besökare" får vi inte ställa ledande frågor tex.
Hon berättade att hon hade en man som varit där sen hon kom. Han var "först i kön". När hon skulle prata med honom sa hon att han lät damen efter honom komma fram först. Sen blev det hans tur. Han kommer till dej, sa Annica, och det är till Susanne...!?
Hon sa nåt om att släppa in nån till, men hon ville fokusera på Suss. Vi fattade inte riktigt om det var mannen som ville fokusera på en person och att mediumet kände att det fanns fler personer han ville prata med, eller om det var mediumet som inte ville släppa in fler.
Utseendemässigt fattade vi inte vem han var. Hon beskrev en ganska kort man med vitt hår, inte tjock, men med en liten kula på magen. Hon beskrev honom som äldre än han såg ut, som om att han dött för ganska länge sen. Hon beskev lite av hans personlighet och sätt. Han var lite "klurig" och påhittig, lite av en uppfinnare. Precis som pappa, tänkte jag.
Mannen berättade bland annat en datalj om att Suss suttit i han knä när hon var liten och provat hans glasögon.
Suss fattade inget, och inte jag heller. Farfar dog för länge sen, men han dog när pappa var 5 så detta med att Suss suttit i hans knä stämde ju inte. Morfar var lång och smal, det stämde ju inte heller. Sen har vi Sven. Sven dog för drygt 10 år sen, men "uppfinnare" tyckte vi inte vi kände igen. Eftersom han bodde i Uppsala träffade vi honom inte så ofta, så vi kom inte riktigt ihåg utseendet.
Hade hon sagt blommor, trädgård eller nåt, hade vi varit säkra. Vi fick ge upp.

När vi kommit hem ringde Suss till mamma och beskrev mannen. Mamma säjer direkt att det där låter som Sven! Tydligen var han var sådär påhittig som pappa. Utseendet stämde också.

Det är svårt att beskriva känslan, men jag lär gå på fler seanser. Både jag och Suss är säkra på att det var Sven som kom. Jag hoppas att att Sven hade velat prata med mej också, att det var mediumet som ville fokusera på bara en person.
Bara känslan att en person som inte finns på jorden kan komma till dej så där...


2 kommentarer:

513andersson sa...

Hade man satt ett 'J' i början istället för ett 'S' så hade det uttalats 'jiins'...

;)

Tina Högman sa...

Det hade det...