Att man aldrig släpper...

Jobbade kväll idag, började klockan 14. När det var kaffedags kom två av damerna som hade hade haft full utsikt över min dykning igår och satte sej. När dom fick se mej sa en av dom

-Tina, du håller dej på benen idag va...?

-Jag ska försöka...

-Du såg ut så här, säjer den ena och visar med händerna stäckta rakt ut framför sej.

Tanterna tittar på varann, tittar på mej och vi brister ut i gapskratt alla tre.

-Det såg faktiskt ganska kul ut! säjer den andra.

-Ja, fast jag trodde du skulle slå dej i skåpet...

Gapskratt igen...

-Ja men jag slog ju inte ut yoghurten i alla fall, sa jag.

Det där är ju rätt konstigt egentligen. När man ramlar ska man alltid föröka rädda det man har i händerna.

Som en gång för läääänge sen, vi var på väg till en fest, nån stackare var chaufför, det var inte jag för jag satt i baksätet och hade en glasflaska öl i handen. När jag ska kliva ur fastnar jag med foten i säkerhetsbältet och resten kan ni ju gissa... jag far ju framstupa rätt i gatan, men inte en droppe av ölen spiller jag.

Eller som den gången jag gjorde en flygtur med min nya cykel... Givetvis håller jag krampaktigt kvar i styret på cykeln när jag far över styret.

Och när vi precis flyttat hit till huset... Jag har ju aldrig tid att vänta när jag bestämt mej för att göra nåt, det ska ju göras NU. Jag kom på att jag skulle bära ner en byrå i källaren, men inte kan jag vänta tills Morten kommer hem. Nä, jag kånkar byrån ner för trappen, slinter med foten, landar på arslet och kanar ner för trappen. Tror ni jag släpper byrån? Inte då...