In i dimman...

Då var det över för denna gången. Jag får lite hjärtklappning när jag får på mej sjukhuskläder. Lukten. Det är det som orsakar det. Det är bättre nu, det är mest en obehagskänsla numera. Förr fick jag ångest. Nån gång kanske det går över helt.
Ett år till nästa rekto. Om två år gör jag nästa gastro, om allt fungerar som det ska. Huvaligen. Den är så otäck. Tänk er själva, detta kör dom ner i halsen:
Ja ALLT ska ju inte ner förstås... Det såg ut som tidigare, godartade polyper i magsäcken, småsår i bäckenreservoaren.
Jag har hela tiden sagt att blödningarna beror på en av mina mediciner, Clinoril. Den ska förstärka effekten på Tamoxifen som jag tar för att min vävnadstumör inte ska växa. Clinoril kan även förhindra att fler polyper uppstår.
Jag och läkaren kom fram till att vi ska pausa den tabletten ett tag, ta nya blodvärden och se om det blir bättre.

Efter allt var klart fick jag inte köra bil, eftersom jag får både lugnande under gastron, och smärtstillande under rekton. Man blir lite groggy. Jag hade tagit bilen till sjukhuset, Richy åkte med en kompis till jobbet. Richys chef skjutsade Richy till sjukhuset när jag var färdig.
Nu var ju dessutom MC'n klar på servicen i Trollhättan, och de ville bli av med den, så vi åkte till en kompis som jobbar i Trollhättan, hämtade honom när han slutat jobbet, åkte och hämtade MC'n. Kompisen tar vår bil hem till sej i Grästorp, vi tar hojen hem.
Imorn tar vi hojen till Grästorp och jag kör hem bilen.

När vi kommit hem kände jag fortfarande sjukhuslukten på mej, så jag var tvungen att lägga mej i badet. Jag var trött innan, och sen blev jag ännu tröttare.
Faktiskt tänkte jag lägga mej nu.

Natti.