Och där stöp hon...

Angelica tog hål i öronen för ett tag sen, och nu var det dags att sätta i vanliga örhängen.
Vi var på ett köpcentra i går, och Angelica köpte sej ett par stora ringar.
Jag hjälpte henne att sätta i dem.
Det gick ju inte att sova med så stora örhängen, så hon tog ur dem.
På morgonen hade hålen smetat ihop sej, det brukar ju ta flera månader innan det blir helt läkt.
Vi fick i örhängena, och vi satte oss vid köksbordet. Denna gången fick jag en vanlig stol.
Angelica sitter brevid.
Hon ser lite blek ut, och så säjer hon att hon mår illa.
Jag misstänker att hon är lite svimfärdig så jag trycker ner hennes huvud mellan knäna på henne.
Efter ett tag tar hon upp huvudet, men det blir inte bättre.
Hon stönar till och böjer ner huvudet igen, denna gången ordentligt.
Så mumlar hon "mamma" och stupar.

Hon stupar framstupa ner i mitt knä med huvudet, benen åker in under hennes stol.
Försök rubba en person som har svimmat, även om det är en person av modell mindre, blir man jäkligt tung.
Jag ropade på Richy, både han och min svägerska kom springande och hjälpte mej få ner henne på golvet. Jag lyfter upp två blytunga ben på en stol.
Jag säjer hennes namn, men får ingen reaktion.
Hon börjar krampa lite, jag blir orolig för hon verkar inte andas.

Så tittar hon upp, ser sej förvirrat omkring och mumlar "vart är jag?"

När hon vaknade trodde hon att hon precis vaknat i kusinens rum, fast sen undrade hon vad hon hade under benen, och varför i allsindar hennes mamma stod lutad över henne...