Jag vill inte...

Som ni kanske fattat är det lite strul på mitt jobb. Kommunikationen är ur funktion på nåt sätt, en person som rör till det och stör hela sammanhållningen. Just nu är alla irriterade på henne, och det är mycket skitsnack.
Jag hatar skitsnack och att folk pratar bakom ryggen på andra, men jag känner att jag måste få ur mej allt jag irriterar mej på hos denna personen, för det äter upp mej.
Jag är alltid lugn och det får jag ofta höra som min positiva egenskap. Jag blir sällan arg på jobbet, men nu är jag ständigt småirriterad och endera dan brister det. Jag känner mej som en ballong.
Vad man än säjer lyssnar personen i fråga aldrig, hon har ingen "vi-känsla", hon berättar om våra personliga problem för de boende, majoritet vet hon inte vad det är, för om hon tycker en sak och vi andra en annan sak, ska det bli som hon tycker.
Hon säjer ofta att hon trivs bäst att jobba ihop med mej. Kul, tyckte jag i början. Nu är det en börda. Hon släpper allt ansvar, för hon vet att jag fixar allt och är pålitlig.

Det blir en tjänst ledig på en annan avdelning nästa år. Jag pratade med min chef om den, jag är lite sugen på att flytta på mej. Chefen skulle ha det i åtanke, men säjer att hon måste ju även tänka på stabiliteten och strukturen på avdelningarna.
När hon pratade förstod jag på det hon sa rakt ut, och det jag läste mellan raderna att jag antagligen inte skulle bli flyttad, om läget var som det är nu. Jag hör uppenbarligen till de som inger strukturen och stabiliteten på avdelningen.
Ok, lite glad blev jag, det är ju positivt i sej, men samtidigt kände jag att jag fick ett ännu större ansvar.
Jag vill så mycket, men jag orkar inte. Jag skulle behövt fyra veckors semester till... Jag vill inte tänka på jobbet, jag vill inte prata om jobbet mer nu.
Fast då kan man ju undra varför jag sitter här och ältar detta nu då... Jag skiter i det här nu.