måndag 30 maj 2011

Föredrag...

Som jag nämnt går jag en utbildning, fackets grundutbildning för arbetsplatsombud, AO Grund.
Det har varit intressant. Det är 10 heldagar, två dagar varje vecka.
I den andra veckan fick vi lära oss teoretiskt hur man håller föredrag, hur man beter sej, lite tips och sånt. Jag kände att jag blev kall, jag fick mina misstankar...
En av de andra frågar
-Och varför ska vi lära oss detta? Hon lät lika vettskrämd som jag kände mej.
Jo, som jag befarade, vi skulle prata inför gruppen om något den 30 maj, näst sista gången.
Vi behövde inte prata mer än 3 minuter, och vi kunde prata om vad som helst.

Ja det kvittar hur länge man får prata, det är ju före, och de första minuterna som är värst. Jag avskyr verkligen att prata inför grupp sådär. Är man två funkar det, men helt ensam...

Och vad sjutton skulle jag prata om...??? Nåt jag kan var ju självklart. Det jag känner mej mest trygg med är ju min sjukdom så klart. Jag bestämde mej för det.
Jag satt och knåpade lite vid datorn.
I helgen jobbade jag, och på söndag tänkte jag att jag skulle skriva ut mina anteckningar.
DÅ HAVERERAR DATORN!
Jag kommer inte åt det jag skrivit och jag kan inte skriva ut!
Jisses...
Det var ju bara att börja om och skriva för hand, som på den gamla goda tiden... Jag skrev ett papper, kom på saker jag skulle lägga till, fick skriva om, kom på nåt annat... Klockan 01 fattade jag inget längre, och jag gick och la mej. Jag gick upp strax efter 06 och renskrev det jag skrivit, och kände mej ganska klar.
Klockan 08 börjar vi.
Vi är 12 i gruppen, och vi tar 2 "föreläsningar" först. Det blir lite frukostfika klockan 09.
Sen går vi igenom det nya samverkansavtalet.
Efter det kör vi några till.
Jag tänker att om jag väntar till sist, kanske tiden är slut och jag slipper...
Periodvis mår jag nästan illa, det knyter sej riktigt i magen, jag blir varm och kall om vartannat.
Vi är två kvar. Jag känner att jag är illröd i ansiktet, jag gömmer mej bakom händerna och säjer
-Måste jag...?
-Jag går först då, säjer M.
Nu är det bara jag kvar, och det är en timme kvar.
-Jaha, jag hade hoppats att tiden skulle ta slut men nu måste jag väl gå fram. Hjälp mej upp om jag svimmar, säjer jag.
Jag sätter mej  och börjar prata. Jag börjar berätta om min sjukdom, och när jag pratat en stund tystnar jag, tänkte om nån ville fråga nåt. Det är knäpptyst.
Jag dör nästan. Varför skulle jag prata om detta? Ingen är väl intresserad av att höra om min sjukdom så klart. Jag fortsätter lite till, för jag kände att det inte var ett bra avslut.
Mina tre minuter jag skulle prata är slut, fast det har nog gått mer än tre minuter. Jag tystnar, för jag har berättat det viktigaste, det som jag skrivit.
Efter ett par sekunders tystnad kommer en fråga. Sen kommer en till. Och ännu en... Helt plötsligt börjar jag berätta om saker jag inte alls tänkt gå in på. jag får frågor, och jag svarar. Jag tror jag sitter där framme i 20 minuter.

När jag känner att frågorna är slut reser jag mej upp. En av tjejerna som har kursen säjer med ett leende att
-Detta var nog värre för dej än att få sjukdomen!
Ja det fick jag hålla med om... Men jag gjorde det! Utan att svimma!

Mors Dag...!

Detta fick jag av mina gulliga barn!

lördag 21 maj 2011

Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus...

Vi har fått provsvaren från Christoffers gastro och koloskopi, och de var efter omständigheterna bra. De polyper som hittades i magsäcken var inga adenom, det vill säja inget som kommer att utvecklas till cancertumörer, det var bara körtlar. Själv har jag fullt med polyper i magsäcken jag med, och det är heller inga adenom, och läkarna kan inte säja varför de finns där. Troligtvis har jag kronisk magkatarr, och att det kommer från de mediciner jag måste proppa i mej.
Christoffer hade däremot adenom i tjocktarmen, men de var i ett tidigt stadie och är inte akut.
En remiss har skickats till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. Han är ju 16 och faller fortfarande under barnkliniken, så vi får väl se vad de gör i Göteborg.
Det är bara att fortsätta vänta...

fredag 20 maj 2011

Knasig tipspromenad...

Egentligen skulle jag leta efter en skojig bild på mej och Suss när vi hade fest, för vi ska göra stan osäker imorn och jag tänkte lägga ut nån kul gammal bild på Facebook. Det var mer party förr, och nu tar  vi tag i detta igen, like old times...
När jag letade hittade jag en grej jag inte fattat att jag sparat!
För ett antal år sen under min tid som gift med en  mycket tävlingsinriktad snubbe skulle vi fira nyår med ett gäng, och jag och Suss som har en precis lika tävlingsinriktad snubbe skulle göra en tipspromenad. Vi tänkte att vi skulle göra en lite annorlunda, så vi googlade inte för det fanns inte google då men vi sökte på nätetknasig tipspromenad och hittade en. På den tiden hade vi uppringt modem, vi som bodde på landet eller i ett mindre samhälle på några tusen invånare, så vi fick sitta i mobiltelefonerna, för telefonen var ju upptagen då...
Vi satt i våra mobiltelefoner det var ganska hi-tech och skrattade så tårarna rann när vi läste frågorna högt för varann...:

1. Vilken fot är oftast störst hos en människa?
1.Höger.
X. Nej... vänster. 
2. Nej! Vänta...det är nog höger i alla fall.

2. Vilket är det största nu levande djuret i världen?
1. En val.
X. Två valar.
2. Ett däggdjur som är lite större än Wales.

3. Hur böjs verbet "bära"?
1. Bära — bar — burit
X. Bära — bar — naken
2. Bära — bar — pub

4. Är sterilitet ärftligt?
1. Ja, självfallet.
X. Nej, men ibland önskar man att det var så.
2. Ja, jag har då alltid trott på renlighet!

5. Pär och Pål skall gräva ett dike. Hur brett är det?
1. Va?
X. Inte bredare än två meter... kanske tre...
2. …okey, 4m... men sen får det vara bra!

6. Var tar den där sista strumpan vägen när man tvättar?
1. Det är en av de konstanta naturlagarna i universum.
X. Jag tvättar aldrig.
2. Staffan Westerberg tar dem och gör handdockor av dem.

7. När har man gått för långt?
1.Man kan aldrig gå för långt.
X. Jag orkar aldrig gå längre än 5-6 kilometer.
2. De som skrivit dessa frågor ligger j*ligt nära gränsen kan jag säga!

8. Avsluta följande mening: "Jag har aldrig varit..."
1."...på snusen. Aldrig rökat en cigarr. Halleluja!!"
X. "...riktigt klok!"
2. "...glad i sånna här tipsrundor."

9. Om ett äpple väger lika mycket som tre plommon och en ananas väger lika mycket som två äpplen. Hur många personer räcker då fruktkompotten till?
1. Va, inga russin?! Då vill inte jag ha.
X. Är detta en sån där trickfråga?
2. Hmm... får man helgardera?

10. 1979 satte Bertil in 5 kronor på banken. Hur mycket har han på kontot idag?
1. 8:20 med en ränta på 2,5%
X. Hade han satt in det på sparkapitalkonto hade han haft 13:25!
2. 2:85 (Räknat med inflation och fasta avgifter.)

 11. Ponera att du skall ut och resa. Var hamnar ditt bagage?
1. Dit jag reser.
X. Så långt bort från resmålet som möjligt.
2. I Arjeplog. Om jag däremot skall till Arjeplog hamnar det i Finspång.

12. Vad är kolera?
1. Sjukdom av mindre trevligt slag.
X. Tidpunkt i historien då fossila bränslen var vanliga.
2. Hudkräm för nötboskap.

13. En dam från Västerås sätter sig på ett tåg mot Stockholm kl. 13:00.Tåget far med en konstant hastighet av 120 km/h och sträckan är 15 mil. När kommer hon fram?
1. Hmmm... om tåget åkt med 150 km/h hade det blivit 1 timme. Men nu kör de bara... hmmm... tja, så där 1,5 timme?
X. 1 timme och 15 minuter. Det vet jag med säkerhet. Jag har åkt där så många gånger så!
2.  2 timmar och 15 minuter. Jag har också åkt den sträckan många gånger och vi får alltid vänta en timme i Bålsta!!

Utslags-fråga den kom vi på alldeles själva...
Hur långa är alla här tillsammans?
Skriv din egen längd längst ner på tipslappen!

Ni kan ju gissa två personer som var måttligt roade och tyckte detta var en dum tipspromenad och garanterat svarade 2 på fråga 7 och 8. Jag och Suss tyckte den var skitkul för det var ju bara tidsfördriv på en fest! Fast vi hade faktiskt en rätt rad, men den hittar jag inte...
Jag hittade ingen  riktig partybild på mej och Suss, det fick bli en fånig bild istället... Gissa vem som är vem...?! >>

måndag 16 maj 2011

Angel blessing...

När jag var 11 år fick jag en brevvän i USA. Superspännande, tyckte jag, som inte kunde så himla mycket engelska...Hon hette Jenifer och var 9 år. Anledningen att jag valde hennes brev av alla i bunten var att hon hade långt lockigt hår, precis som jag ville ha (efter det att jag fick barn blev mitt hår lockigt, men nu plattar jag det frenetiskt...).
I början gick det ju så där halvdant att skriva på engelska, när mitt ordförråd sträckte sej till a blue car och one red apple ungefär. Det löste jag smidigt genom att skriva brevet på svenska och pappa skrev av det översatt till engelska, och sen kopierade jag pappas text (teoretiskt kunde pappa ha skrivit vad han ville, men jag tror han var ärlig...).
Jag lärde mej mer engelska, och då skrev jag själv, men pappa hjälpte mej att kolla så det blev rätt.
Sen kom man ju i den åldern när man absolut inte ville att pappa skulle läsa ens brev, man skrev ju hemlisar och annat tjejsnack!

Nu är jag snart 39, Jenifer har nyss fyllt 37, och vi har fortfarande kontakt, mest med e-mails och FB, men varje jul och födelsedag skickar vi presenter!
Vi har aldrig träffats på grund av omständigheter, men vi har minsann pratat om det! Jag fick barn, sen studerade Jenifer, jag blev sjuk, Jenifer fick barn... alltid var det nåt. Det är ju inte så billigt heller.

För en månad sen fyllde Jenifer år. Jag har ingen aning om vad jag ska köpa.
Jag traskade runt och hamnade bland smycken. Jag tog upp ett armband med en text på:
Angel Blessing - May Your Days All be Blessed with the Presence of an Angel Watching Over You
Det kändes ju lite småtöntigt faktiskt, tyckte jag, så jag hängde tillbaks det och fortsatte kika runt.
När jag för tredje gången går tillbaka och håller i armbandet inser jag att jag måste köpa det till henne, det var som en magnet, jag drog tillbaks till det hela tiden.
Så jag köper det.
Jag får ett mail tillbaka, hon tackar för presenten.
Sen berättar hon att hon fått bröstcancer, hon fick diagnosen två veckor tidigare.
Nu är hon är opererad, ska genomgå cellgiftsbehandling och strålning.
Jenifer har en webbsida som hon skriver dagbok i. Varje gång jag går in och läser den blir jag ledsen, kan inte hålla borta tårarna.
Jag är ledsen att vi aldrig träffats, tänk om vi inte får chansen igen? Jag är ledsen att jag inte kan vara nära henne, vi har ju varit vänner i nästan 30 år.
Plötsligt slog det mej.
Armbandet.
Jag förstod varför jag drogs tillbaka till det. Jag har gett henne en ängel som vakar över henne. Det är mitt sätt att vara nära.

Dravel säjer en del säkert nu. Ok, tyck det. För mej känns det bra. Jag tror att en ängel vakar över Jen nu. Min ängel. Det tror Jen också. Därför är det så. Och vi kommer att träffas, det har vi bestämt.

Därför har jag ändrat min profilbild på bloggen och på FB.

söndag 15 maj 2011