Föredrag...

Som jag nämnt går jag en utbildning, fackets grundutbildning för arbetsplatsombud, AO Grund.
Det har varit intressant. Det är 10 heldagar, två dagar varje vecka.
I den andra veckan fick vi lära oss teoretiskt hur man håller föredrag, hur man beter sej, lite tips och sånt. Jag kände att jag blev kall, jag fick mina misstankar...
En av de andra frågar
-Och varför ska vi lära oss detta? Hon lät lika vettskrämd som jag kände mej.
Jo, som jag befarade, vi skulle prata inför gruppen om något den 30 maj, näst sista gången.
Vi behövde inte prata mer än 3 minuter, och vi kunde prata om vad som helst.

Ja det kvittar hur länge man får prata, det är ju före, och de första minuterna som är värst. Jag avskyr verkligen att prata inför grupp sådär. Är man två funkar det, men helt ensam...

Och vad sjutton skulle jag prata om...??? Nåt jag kan var ju självklart. Det jag känner mej mest trygg med är ju min sjukdom så klart. Jag bestämde mej för det.
Jag satt och knåpade lite vid datorn.
I helgen jobbade jag, och på söndag tänkte jag att jag skulle skriva ut mina anteckningar.
DÅ HAVERERAR DATORN!
Jag kommer inte åt det jag skrivit och jag kan inte skriva ut!
Jisses...
Det var ju bara att börja om och skriva för hand, som på den gamla goda tiden... Jag skrev ett papper, kom på saker jag skulle lägga till, fick skriva om, kom på nåt annat... Klockan 01 fattade jag inget längre, och jag gick och la mej. Jag gick upp strax efter 06 och renskrev det jag skrivit, och kände mej ganska klar.
Klockan 08 börjar vi.
Vi är 12 i gruppen, och vi tar 2 "föreläsningar" först. Det blir lite frukostfika klockan 09.
Sen går vi igenom det nya samverkansavtalet.
Efter det kör vi några till.
Jag tänker att om jag väntar till sist, kanske tiden är slut och jag slipper...
Periodvis mår jag nästan illa, det knyter sej riktigt i magen, jag blir varm och kall om vartannat.
Vi är två kvar. Jag känner att jag är illröd i ansiktet, jag gömmer mej bakom händerna och säjer
-Måste jag...?
-Jag går först då, säjer M.
Nu är det bara jag kvar, och det är en timme kvar.
-Jaha, jag hade hoppats att tiden skulle ta slut men nu måste jag väl gå fram. Hjälp mej upp om jag svimmar, säjer jag.
Jag sätter mej  och börjar prata. Jag börjar berätta om min sjukdom, och när jag pratat en stund tystnar jag, tänkte om nån ville fråga nåt. Det är knäpptyst.
Jag dör nästan. Varför skulle jag prata om detta? Ingen är väl intresserad av att höra om min sjukdom så klart. Jag fortsätter lite till, för jag kände att det inte var ett bra avslut.
Mina tre minuter jag skulle prata är slut, fast det har nog gått mer än tre minuter. Jag tystnar, för jag har berättat det viktigaste, det som jag skrivit.
Efter ett par sekunders tystnad kommer en fråga. Sen kommer en till. Och ännu en... Helt plötsligt börjar jag berätta om saker jag inte alls tänkt gå in på. jag får frågor, och jag svarar. Jag tror jag sitter där framme i 20 minuter.

När jag känner att frågorna är slut reser jag mej upp. En av tjejerna som har kursen säjer med ett leende att
-Detta var nog värre för dej än att få sjukdomen!
Ja det fick jag hålla med om... Men jag gjorde det! Utan att svimma!