Jag var på krogen igår.
Hade mycket trevligt. Utom när jag gick hem.
Jag bor centralt, och det tar bara ett par minuter hem.
Jag hämtar ut min jacka och går ut.
Strax utanför passerar jag en man i 45 års åldern med utländskt utseende, jag slänger en blick på honom, han tittar på mej.
När jag gått några meter hör jag bakom mej
"hallå tjejen".
Jag vet inte om det gäller mej eller nån annan, men jag fortsatte gå.
Jag hör
"hallå tjejen" flera gånger, och efter ett tag vänder jag mej om.
Mannen jag passerade nyss går efter mej, det är han som ropar.
Han börjar prata, jag har svårt att förstå honom. Han pratar dålig svenska.
Till slut fattar jag att det är det han säjer, att han talar dålig svenska.
Jag är trött och vill gå hem, så jag fortätter gå. Mannen går brevid mej. Han babblar nåt, jag vet inte vad han säjer.
Till slut fattar jag att han säjer att vi bor grannar.
Jag har inte sett alla i min trappuppgång, så det kan ju stämma.
Han säjer att han känner mej, men jag säjer att han inte gör det, jag har aldrig sett honom förut.
Han fortsätter att säja att vi känner varann.
Han frågar vad jag heter.
Tina, svarar jag.
Han frågar om jag är gift. Jag svarar
nej, men jag har pojkvän.
Han frågar om jag har barn. Jag svarar
två.
Han fortsätter att säja att vi är grannar. Nu är jag lite tveksam eftersom vi gått över torgbron och där ska jag svänga vänster, och han går först rakt fram innan han vänder och går efter mej.
Nu frågar han om han kan få mitt telefonnummer!
Nej, svarar jag.
Han undrar varför. Jag svarar att
jag inte lämnar ut mitt telefonnummer bara sådär.
Han frågar igen varför.
Jag svarar samma sak.
Han frågar igen. Han påstår att det är för att han vill att jag ska lära honom svenska.
Jag förklarar att det finns utbildningar för sånt.
Han säjer att jag kan lära honom svenska på kvällar och helgerna.
Jag försöker avsluta samtalet, men han ger sej inte. Han börjar bli irriterad, och jag börjar tycka det är väldigt obehagligt.
Till slut ber jag honom sluta, och går iväg.
Jag hör honom gå efter mej en bit, jag går snabbare.
Efter ett tag hör jag inte hans steg, jag vänder mej om, han är väck.
Nu är jag ganska skärrad, jag funderar på om han tagit nån annan väg, för att möta mej.
Jag får upp min mobil.
Min enda tanke är att händer det mej nåt, vet ingen vad som hänt. Jag har Carolin i minnet.
Jag ringer Mortens mobil. jag vet att den är avstängd, han har den inte på under natten. Jag tänkte tala in på mobilsvar, berätta om mannen, beskriva honom.
Just in case...
Jag blir lite snopen, men väldigt glad när en sömnig röst svarar!
Jag blir så lättad, gråten är nära.
Det var väl egentligen tur att han svarade, om han bara hört mitt meddelande på mobilsvar hade han väl blivit vettskrämd... Så långt tänkte ju inte jag, jag var bara rädd.
Och varför i allsin dar han hade på mobilen för en gångs skull är ju otroligt!
När jag frågade hur det kom sej, sa han bara att han hade den på ifall jag skulle ringa! Fast jag brukar ju inte ringa mitt i nätterna...
