See you in heaven...

Idag är det en månad sen Jenifer gick bort. Dagen hon dog tog jag på mej en T-shirt med Rosa bandet på som jag fått av henne. Jag tog även på mej en scarf, ett armband och ett halsband jag fått av henne. Sen dess har jag alltid haft nåt på mej, nåt hon gett mej. I början för att hedra henne, och för att det kändes bra. Nu har det blivit en vana. Jag kan inte sluta. Känns som jag sviker henne om jag inte bär något från henne. Och på nåt sätt är hon fortfarande levande då.

Rest in peace my friend. See you in heaven!

Halv stång...

När någon av dom boende går bort har vi flaggan på halv stång, och vi brukar tända ett ljus vid måltiden och berätta för dom andra vad som hänt.

Idag fick vi göra det igen, men skillnaden var att det var en av personalen. Inte oväntat, men det känns fruktansvärt orättvist. Så fel. Är man drygt 40 ska man fan inte dö. 

Olika humor...

Det har uppenbarligen jag och Daming Sunusi, för jag tyckte inte detta s.k. skämtet var ett dugg roligt. Om det nu var ett skämt.

Tanken var ju god...

Tanten borde nog gått en kurs hos Mr. Bean för han lyckade ju bättre med sin restaurering...

 

Klicka på bilden för att komma till repotaget



Sanningen...?

En liten kommentar till gårdagens inlägg:
Om man inte vill komma på en fest kan man väl bara tacka nej? Man behöver inte komma med en orsak. Tackar man nej och säjer att man ska göra nåt särskilt ska man tänka sej för på vad man skriver på FB sen... och vilka bilder andra kan lägga ut på en själv.

Håll tummarna...!

Idag gör Morten sista dan på jobbet...

I drygt tre år har han jobbat på Competens som lärare i sfi (svenska för invandrare) till en början, sen mer som jobbcoach för dom elever som ska ut i arbetslivet. Han har haft täta och regelbundna kontakter med arbetsförmedlingen om praktikplatser och sånt.

Det är kommunen som köper tjänsterna av Competens, och det har funnits en osäkerhet i jobbet hela tiden eftersom det varje år görs en ny upphandling. Vi har bara vetat ett år i taget att han har jobb.

I år förlorade Competens upphandlingen till Campus...

Det känns inget vidare just nu, men det finns ett hopp! Arbetsförmedlingen ska anställa ett antal personer, och tack vare Mortens kontakter där känner dom honom, så det verkar finnas en ganska stor chans att han kan få ett jobb där! Han får svar i denna eller nästa vecka.

Håll tummarna! Pliiiiiiis!!!

Tragiskt...

Det där med snön känns inte så kul längre... -->>

Det blir så påtagligt när nåt sånt händer nära.

Vågar du bli gammal...?

Ja man har ju inget val precis, men ibland blir man rädd för vart det ska ta vägen.

Ska man tjäna pengar på att människor behöver hjälp? Ibland skäms man för att tala om att man jobbar i äldreomsorgen, för många tror att det är vanvård och elände överallt. Häromdan fick jag höra av en anhörig att hennes mamma sa ofta att hon inte kunde haft det bättre på gamla dar! Det är sällan det står sånt i tidningarna...

Och när man läser om vilka ställen som det är så illa på kan man se ganska tydligt att det är oftare dom privata, där du måste ha en vinst hela tiden. Kommunala boenden behöver inte det på samma sätt. Man borde fundera på är detta ett ställe jag skulle kunna tänka mej att bo på när jag inte kan bo hemma längre? Kan jag hälsa på min mamma här och lita på att hon blir bra omhändertagen och respekterad?

Nej, privatisera INTE vården.

Vågar du bli gammal?

Tyson...

Länge fick han leva, mina föräldrars katt. Han föddes 1991, och 20 år är mycket för en katt, men idag dog han. Det blir tomt nu, utan Tyson... Nu lekar han i katthimlen.

Jennifer...

Detta är så fel. Varför kan det vara så orättvist? Jennifer borde finnas kvar. Det kan inte ha varit dags för henne att lämna oss än. Inte när man bara är knappt 19 år.

Vill bara krama min dotter nu för jag vet att hon är ledsen... Hon är i skolan och när hon kommer hem är jag på jobbet...

Vila i frid fina Jennifer.

Stefan Liv...

Har inga ord just nu.

*21 dec 1980      +7 sept 2011

Vila i frid

Angel blessing...

När jag var 11 år fick jag en brevvän i USA. Superspännande, tyckte jag, som inte kunde så himla mycket engelska...Hon hette Jenifer och var 9 år. Anledningen att jag valde hennes brev av alla i bunten var att hon hade långt lockigt hår, precis som jag ville ha (efter det att jag fick barn blev mitt hår lockigt, men nu plattar jag det frenetiskt...).
I början gick det ju så där halvdant att skriva på engelska, när mitt ordförråd sträckte sej till a blue car och one red apple ungefär. Det löste jag smidigt genom att skriva brevet på svenska och pappa skrev av det översatt till engelska, och sen kopierade jag pappas text (teoretiskt kunde pappa ha skrivit vad han ville, men jag tror han var ärlig...).
Jag lärde mej mer engelska, och då skrev jag själv, men pappa hjälpte mej att kolla så det blev rätt.
Sen kom man ju i den åldern när man absolut inte ville att pappa skulle läsa ens brev, man skrev ju hemlisar och annat tjejsnack!

Nu är jag snart 39, Jenifer har nyss fyllt 37, och vi har fortfarande kontakt, mest med e-mails och FB, men varje jul och födelsedag skickar vi presenter!
Vi har aldrig träffats på grund av omständigheter, men vi har minsann pratat om det! Jag fick barn, sen studerade Jenifer, jag blev sjuk, Jenifer fick barn... alltid var det nåt. Det är ju inte så billigt heller.

För en månad sen fyllde Jenifer år. Jag har ingen aning om vad jag ska köpa.
Jag traskade runt och hamnade bland smycken. Jag tog upp ett armband med en text på:
Angel Blessing - May Your Days All be Blessed with the Presence of an Angel Watching Over You
Det kändes ju lite småtöntigt faktiskt, tyckte jag, så jag hängde tillbaks det och fortsatte kika runt.
När jag för tredje gången går tillbaka och håller i armbandet inser jag att jag måste köpa det till henne, det var som en magnet, jag drog tillbaks till det hela tiden.
Så jag köper det.
Jag får ett mail tillbaka, hon tackar för presenten.
Sen berättar hon att hon fått bröstcancer, hon fick diagnosen två veckor tidigare.
Nu är hon är opererad, ska genomgå cellgiftsbehandling och strålning.
Jenifer har en webbsida som hon skriver dagbok i. Varje gång jag går in och läser den blir jag ledsen, kan inte hålla borta tårarna.
Jag är ledsen att vi aldrig träffats, tänk om vi inte får chansen igen? Jag är ledsen att jag inte kan vara nära henne, vi har ju varit vänner i nästan 30 år.
Plötsligt slog det mej.
Armbandet.
Jag förstod varför jag drogs tillbaka till det. Jag har gett henne en ängel som vakar över henne. Det är mitt sätt att vara nära.

Dravel säjer en del säkert nu. Ok, tyck det. För mej känns det bra. Jag tror att en ängel vakar över Jen nu. Min ängel. Det tror Jen också. Därför är det så. Och vi kommer att träffas, det har vi bestämt.

Därför har jag ändrat min profilbild på bloggen och på FB.

En ännu jobbigare dag...

...blev det idag.
Själva undersökningsdagen.
Nu är jag arg. Arg och ledsen. Arg på mej som gav min son denna sjukdomen. Arg på världen som har dessa sjukdomar. Arg för att just vi skulle drabbas. Av 350 personer i Sverige, varför just vi??
Så få är vi. 240 släkter av denna ärftliga tarmcancer.

Christoffer kämpade sej igenom gårdagen bra. Vi hyrde en film på Telias videobutik på digital TV'n. Han valde. Först ville han se Avatar, för den hade han inte sett. Tyvärr fanns den inte, den hade jag gärna sett igen. Det blev Inception, den hade han sett, men tyckte den var bra.
Och det var den. Fast lite konstig. Jag hängde inte med i svängarna hela tiden i början, måste jag erkänna.
Det blev en del pauser, när jag blandade vätskan han skulle dricka, och han sprang på toa...

Jag väckte honom i morses vi 9-tiden. Vid kvart i tio skulle vi vara på sjukhuset.
Han förbereds, får byta om och körs upp till operationssalen.
Jag är med honom tills han somnar.
Jag väntar i väntrummet en timme ungefär, då kommer läkaren ut.
Han berättar att det finns cellförändringar i den nedre delen av Christoffers tjocktarm. Polyper som kommer att utvecklas till cancertumörer så småningom.
De har tagit prover, och vi ska diskutera vad som ska göras när vi fått provsvaren.

Jag får gå in till Christoffer på uppvaket. Han sover ännu. Han har sladdar och grejer överallt. En plupp på örat för att mäta syresättningen i blodet, vätskedropp i armen, syrgas i näsan och blodtrycksmanchett i den andra armen.
På monitorn ser jag alla värden. Blodtrycket är lågt, så det piper hela tiden. Tillslut stänger dom av larmet. Dom vet att han är låg. Det lägsta han hade nu var 70/35. En normal person har 120/70 ungefär.

Han börjar vakna till efter en timme. Han tittar på mej och undrar vart han är. Jag säjer att allt är över, han är på uppvaket, att undersökningen är klar. Det tyckte han var konstigt...
Så småningom får vi komma tillbaka på avdelningen igen, han får mat och jag måste berätta vad läkaren sagt.

Nu är jag även arg på Christoffers pappa som glömt att Christoffer skulle till sjukhuset för han renoverar huset. Jag ringde för att berätta dom tråkiga nyheterna. Han skulle ringa Koffe sen, sa han. Han skickade ett sms efter några timmar att han inte kunde ringa än för han renoverar huset.
Skit i huset, din son behöver dej!

Gary Moore...

I söndags gick en av mina favoriter bort.
Gary Moore.
Lite trist att det stod i tidningarna i söndags, sen inget mer.
Jag gillade inte Michael Jackson, fattade inte all jäkla uppståndelse runt hans död. Ja en och annan låt var väl hyfsat bra, men det spelades ju nästan bara hans låtar i flera veckor.

Gary Moore var en fantastisk artist och gitarrist. Men det står inget om honom, inga låtar spelas... Jag får spela dom själv hemma.
Min absoluta favorit är Over the hills and far away. Köpte en musikvideo i min ungdom med Gary More, den låten var med. jag kunde titta på den gång efter gång. Fattar inte än idag varför den låten berörde mej så.
Tror det var att själva musikvideon hade en story. Eller det irländska stuket som jag tycker så mycket om.

R.I.P.

Höjden av glömska...

Satt runt middagsbordet allihopa, de boende och vi två i personalen.
Middagen är precis avslutad, men ingen har ännu gått från bordet och tallrikarna står kvar.
Tanten som sitter brevid mej lutar sej mot mej och frågar lite lågt:

-Har jag ätit middag?

Mitt mirakel...

Ja det är lustigt.
Läget idag, och för ett år sedan.

Hade nån sagt för ett år sen hur mitt liv skulle se ut idag hade jag sagt "är du inte klok?" eller ett liknande uttryck.

Jag läste mina bloggar från november och december 2007. Tårarna lyckades inte försvinna. Det var nog det jobbigaste jag gått igenom, och då har jag ändå genomgått en del i min sjukdom. Jag har haft läkare som sagt "vi ska göra allt för att du ska överleva" och "klarar du detta kommer det ta minst ett år innan du är som du brukar".
Jag har med andra ord stått med döden i vitögat mer eller mindre. Inte ens läkarna kunde lova att jag skulle leva efter operationen.
Det klarade jag.

Det som nästan knäckte mej var en helt annan sak.
Men jag lyckades hitta fotfästet igen.

Det fanns en person som helt plötsligt bara fanns där. I den mest kämpiga tiden i mitt liv, när jag kände mej som mest värdelös dök han upp.
Han tog emot mej när jag föll handlöst och fick mej på fötter igen, även om det tog tid och rädslan ännu finns där, rädslan att bli sviken, att bli lämnad, att bli så jävla bränd igen.
När jag trodde att jag aldrig kunde känna mej trygg igen, när jag aldrig trodde jag skulle kunna lita på någon igen... att aldrig kunna älska någon igen...

Morten, du får ta så mycket ibland. Så mycket av mitt struliga liv, av mina känslor som ibland tar över. Känslor jag kämpar för att styra över, men jag misslyckas ofta.
Jag vet att jag kräver mycket av dej ibland, och ibland önskar jag att du skulle gå, för att jag inte vill vara en belastning för dej.
Ändå stannar du hos mej. Du tar fortfarande emot mej om jag faller. Du är mitt mirakel, och jag älskar dej!