Mitt mirakel...

Ja det är lustigt.
Läget idag, och för ett år sedan.

Hade nån sagt för ett år sen hur mitt liv skulle se ut idag hade jag sagt "är du inte klok?" eller ett liknande uttryck.

Jag läste mina bloggar från november och december 2007. Tårarna lyckades inte försvinna. Det var nog det jobbigaste jag gått igenom, och då har jag ändå genomgått en del i min sjukdom. Jag har haft läkare som sagt "vi ska göra allt för att du ska överleva" och "klarar du detta kommer det ta minst ett år innan du är som du brukar".
Jag har med andra ord stått med döden i vitögat mer eller mindre. Inte ens läkarna kunde lova att jag skulle leva efter operationen.
Det klarade jag.

Det som nästan knäckte mej var en helt annan sak.
Men jag lyckades hitta fotfästet igen.

Det fanns en person som helt plötsligt bara fanns där. I den mest kämpiga tiden i mitt liv, när jag kände mej som mest värdelös dök han upp.
Han tog emot mej när jag föll handlöst och fick mej på fötter igen, även om det tog tid och rädslan ännu finns där, rädslan att bli sviken, att bli lämnad, att bli så jävla bränd igen.
När jag trodde att jag aldrig kunde känna mej trygg igen, när jag aldrig trodde jag skulle kunna lita på någon igen... att aldrig kunna älska någon igen...

Morten, du får ta så mycket ibland. Så mycket av mitt struliga liv, av mina känslor som ibland tar över. Känslor jag kämpar för att styra över, men jag misslyckas ofta.
Jag vet att jag kräver mycket av dej ibland, och ibland önskar jag att du skulle gå, för att jag inte vill vara en belastning för dej.
Ändå stannar du hos mej. Du tar fortfarande emot mej om jag faller. Du är mitt mirakel, och jag älskar dej!