fredag 28 september 2007

Början...

Nu tänkte jag berätta om den roliga delen av vår Kinnekullevandring.
Korkade händelser som alltid lyckas inträffa när det gäller mej och Suss...

En av de tråkiga delarna av Kinnekulle-leden: ett kalhygge.
Dom är OTROLIGT boring att knalla över.
Som ni vet hade vi ingen ved där vi skulle övernatta. Ingen var snäll och åkte dit med nån heller. Taskigt, tyckte vi...

Strax före Högkullen, där vi stannar och lagar middag första dan passerar vi en stuga som vi kallar scoutstugan. Jag tror att friluftsfrämjandet har hand om den. Ja, i alla fall brukar det finnas ved där. Vi tänkte att dom har säkert inget emot att vi tar med oss några vedklampar, så vi kan grilla korven i alla fall.
Vi lastar på några. Knör in dom på några kluriga ställen, bland annat i liggunderlaget.

Den extra tyngden märks inte nämvärt.
Vi knallar vidare.

Passerar en skylt som verkar vara lit off season...
Fast det klart, det är jobbigt att ta ner skylten inför varje sommar...
Vi stannar och äter middag.
Ett gäng MTB-cyklister far förbi. En del av dom morsar glatt, och vi hejar lika glatt tillbaks.

Vi packar ihop våra grejer efter att ha "diskat", druckit en kåsa pulverkaffe med torrmjölk och smuttat lite Dooley's som av en händelse slunkit ner i en mindre PET flaska i min ryggsäck... Mycket konstigt. Har ingen aning om att den fanns där...

Vi fortsätter nerför Högkullen. Kämpar oss nerför en lång trappa samtidigt som vi funderar på om MTB-cyklisterna cyklat eller gått nerför.
Helt otippat passerar vi Kinnekullegården.
Ja, kanske inte helt otippat då. Den ligger rätt bra där. Man kan t.ex. gå på en normal toa.

Och vilka är där!? Jo, MTB-gänget! Dom verkar ha överlevt trappen.
Efter ett angenämt toabesök släpar vi oss ut med ryggsäckarna.
Jag tar ett rejält tag i min 15 kg (plus den extra vedträtyngden) tunga ryggsäck och slänger upp den på ena axeln.
Den tippar över på andra sidan.
Ett brak hörs.
Suss hoppar högt. Hon tror att hela jag tippat.
MTB-gänget lyckas jag skrämma också.

Jag och Suss bryter ihop av skratt när vi inser att alla mina vedträn som jag knökat in i liggunderlaget har ramlat ur!
Jag samlar ihop dom och pillar in dom igen. Fortfarande fnissande knallar vi iväg.

Efter en stund (fortfarande med ett fniss då och då) tycker vi att vi borde ta en Dooley's på det...

Efter ytterligare en stund kommer MTB-cyklarna.

-Det ligger några vedträn där borta! säjer en och garvar!
-Taskigt att ni inte tog med dom då! svarar Suss.

Ja, nu var det ju kört igen då... Vi asgarvar igen...

Framåt halv sju är vi framme vid Lasses grotta, och vindskyddet.
Vi plockar upp lite annat vi av en händelse hittar i ryggsäckarna. En PET flaska med sprit! Tänk! Och vilken tur, både jag och Suss har med varsin 50 cl flaska med slödrick....!
Vi gör några fina groggar i kåsorna.
Kolla särskilt in dom fina drinkpinnarna!
Vi sitter där i lugn och ro när jag ser en humla eller nåt komma seglandes.
Inte gick det fort. Suss såg honom med.
Han flyger sakta framåt.
Suss funderar vart han ska ta vägen.
Jag glor på honom, tänker att han svänger nog snart.
Det gör han inte.
Han kör rätt på mej, mitt i ansiktet.
Ett asgarv igen!
Han måste ju vart helt borta, eller totalblind, som missade att jag satt där! Och jag var väl lika korkad som inte duckade!
Vi hade ju inte mycket till brasa, men vi lyckades få eld med hjälp av vedträna och lite sura pinnar vi letade upp.
Nu ska här grillas korv!!
Jag hade sex korvbröd, och Suss fem korvar.
Den sista korven delar vi på.
Suss lägger sin korv längst bak i brödet, för hon tror att man blir gladare när man helt plötsligt kommer till korven, efter att ha ätit bara korvbröd en stund.
Jag tycker det var en rätt bra idé, så jag gör så med!

Så när jag sitter där och äter kommer jag fram till korven.
-OJ! En korv! Vilken överraskning! säjer jag, VÄLDIGT glatt överraskad!
Here we go again... Totalbryt asgarv...

Våra pinnar brinner upp, och vi har druckit upp spriten. Vi konstaterar att vi lika gärna kan lägga oss, och mysa i sovsäckarna och prata.

Jocke skickar ett SMS:
Nu ska jag se på en skräckfilm. Den handlar om två tjejer som är ute och vandrar. När dom ska sova kommer det en...

Suss svarar att det inte är nån idé att försöka skrämmas. Vi sover dessutom med varsin kniv intill oss.
Vi kommer på att vi ska ta kort på varann i sovsäckarna.
Suss börjar med mej.
Det blev lite konstigt när vi insåg att vi kunde ju inte zooma in i mörkret.
Jag fick lysa med ficklampan först, så Suss kunde ställa in skärpan. Sen släckte jag den, och Suss tog kortet. Det såg lite konstigt ut, eftersom jag ligger med ficklampan i handen.
Suss får göra om det. Det gick inte så bra, för jag bra började asgarva hela tiden!Sen ska jag ta på Suss. Det gick ungefär lika bra. När jag tagit första kortet säjer Suss
-Men jag var ju inte klar!
Vi gör om det. Jag tittar på kortet och ser att Suss fått upp sin kniv, och ser helt hysterisk ut!
Vi bryter ihop av skratt. Igen...

onsdag 26 september 2007

Slutet...

Först vill jag berätta om det som hände morfar. Jag kan inte skriva om komiska händelser och roliga minnen av en vandring som fick ett abrupt och konstigt avslut.
För det hade vi verkligen.
Trötta och ömma överallt var vi, men roligt hade vi.
Nästan ända hem.

Den andra dagen. Klockan är tio över två.
Vi hade precis ätit middag. Två förpackningar Blå Bands Outdoor Meals med köttfärssås och makaroner och en kaffe på maten.
Vi "diskade" och plockade ihop.
Sittandes i vindskyddet knäpper vi på oss ryggsäckarna.
Då ringer min mobil.
Vi börjar gapskratta, för jag får spänna upp remmar och grejer och leta rätt på telefonen.

Det är Richy.
Han säger att en av mina morbröder ringt precis. De har försökt få tag i mamma och pappa, men utan resultat.
Det är morfar.
Jag frågar om det är allvarligt.
Richy svarar att det är det.
Richy berättar att kroppspulsådern brustit.

Richy ska iväg, så vi fick numret till min morbrors mobil.
Vi ringer våra föräldrars telefoner, hem och mobil. Inget svar. Vi ringer upp vår morbror och säjer att vi inte heller får tag i dom.
Morbror är nästan framme vid sjukhuset och måste snart stänga av telefonen, men vi lovar att fortsätta försöka få tag i mamma och pappa.
Vi tror att dom kommer ringa upp när dom ser att vi ringt flera gånger.

Jag och Suss får en adrenalinkick utan dess like.
Vi går med våra 15 kg på ryggen i en fart vi inte visste vi kunde få upp.
Suss frågar efter en stund:
-Känner du att du har ont? Det gör inte jag...
-Nä. Inte jag heller.

Vi går som två zombies. Bara går och går. Ibland ringer vi. Inget svar.
Vi pratar om vad som hänt. Vi vet inget mer än att aortan brustit. Kan man överleva sånt? Om den satt långt från hjärtat kanske. Hur fort kom ambulansen? Lever han? Var är mamma och pappa? Är dom ute och går, eller är dom bara ute i trädgården?

Skallen klarnar efter ett tag, jag kommer på att Christoffer kanske är hemma. Jag ringer hem och ber honom cykla till sin mormor och morfar och se om dom är hemma. Är dom det måste dom ringa.

Efter en stund ringer telefonen. Jag ser att det är mamma och pappas nummer.
Dom tror att det hänt Suss nåt, men jag berättar vad som hänt morfar. Dom måste till sjukhuset direkt.

Vi måste ju fortsätta vår vandring. Vi måste ju hem. Vi är lite dämpade.
Framåt fyra-tiden ringer pappa.
Morfar är borta.
Mamma och hennes syskon har åkt hem till mormor.
Vi gråter lite, kramar om varann, men vet att vi måste fortsätta.
Strax är vi framme vid vårt fika-ställe.
Ingen av oss vill egentligen äta, men vi vet att vi måste, för att orka.

När vi gått en stund börjar allt bli "som vanligt". Vi börjar prata om andra saker, skrattar ibland. Jag tror att nån överlevnadsinstinkt tog över. Det fanns ingen möjlighet att stanna och bara vara ledsen, vi var ju tvungna att ta oss hem.
Halv sex var vi framme vid bilen.
Vi bestämmer att vi ska åka förbi mamma och pappa innan vi åker hem.
Ju närmare vi kommer, ju tystare och sorgsnare blir vi.
Mamma har också kommit hem.
Det var skönt att få prata om det som hänt, nu vet vi att han inte hann lida. Det fanns inget att göra. Han hade haft ett bråck på aortan som inte gått att operera.

Han kommer för alltid finnas i mitt hjärta.

Farväl morfar. Jag älskar dej.

söndag 23 september 2007

Morfar...

Ville bara tala om för omvärlden att vi är hemma nu, jag och Suss, från vår vandring.

Eftersom vår morfar hastigt gick bort i eftermiddags har jag ingen lust att skriva nåt för tillfället. Jag lovar att berätta om vandringen lite senare.

fredag 21 september 2007

Surt...

Jag körde upp till vårt övernattningsställe för att kolla läget förut. Götene kommun bistår med ved vid vindskydden. Dom ligger bakom, så jag tänkte att jag skulle lagt in ett gång i själva vindskyddet så det han att torka något.
Det spöregnade, så det var bara att ta regnjacka och stövlar på.
Jag parkerade bilen och gick fram till vindskyddet.
Inte ett vedträ inom synhåll. Det blir vältill att leta pinnar. Undrar om vi ska lyckas få nån fyr?

Har nån vägarna förbi vindskyddet vid Lasses grotta på Kinnekulle under lördagen, lägg gärna dit några vedträn.
Jag och Suss skulle vara er evigt tacksamma...

torsdag 20 september 2007

Längtar...

Just nu håller jag på och packar.
Det ligger utspritt runt ryggsäcken, det jag ska packa ner. Funderar på hur jag ska packa det smidigast.
Det är kläder, torkad mat, kniv, kåsor, tändstickor, lite sjukvårdsprylar som vi hoppas slippa använda, skavsårsplåster, vattenflaskor, karta, ficklampa... med andra ord en massa smått och gott. Imorn blir det att ta fram picknickbullarna och korvbröden ur frysen.
Hoppas vi kan packa dom på ett bättre sätt än för två år sen. Då låg korvbröden under sovsäcken. Dom var ca 0,5 cm tjocka. Vi lyckades till slut pilla upp dom såpass att vi fick i en korv...
Äger inget eget trangiakök, men tänkte cykla förbi mina föräldrar på vägen hem från jobbet ikväll och låna deras.

måndag 17 september 2007

Gissa den tredje...

I väntan på nåt annat kan ni ju roa er med att gissa vem som är vem på denna bilden, där vi sitter och har middagspaus. Och vem sjutton tog bilden...?
  1. Tina till vänster och Suss till höger.
  2. Suss till vänster och Tina till höger.
  3. Båda är Suss, för Tina tog bilden och klonade henne i datorn.
  4. Bilden blev dubbelexponerad.
  5. Inte ens vi vet vem som är vem...

Regnigt eller...?

Nu har vi börjat planeringen för Kinnekulle vandringen igen.
För 5'e gången (tror jag...?) ska jag och Suss knalla de 4,5 milen runt Kinnekulle.
Vi tar 2 dar på oss, övernattar ungefär halvvägs.

http://www.hallekis.com/pdf/vandringsledskarta.pdf

Imorn ska vi shoppa lite skoskavsplåster, Dextrosol och torkad mat.
Jag har bakat mina underbart goda svampfyllda bröd.
Första gångerna vi gick bakade vi varsina picknickbröd. Suss gjorde pizza bullar och jag nån bulle med köttfärs eller nåt i. Vi tyckte att dom var lite tråkiga, så nästa gång hittade jag ett nytt recept med Filadelfiaost, bacon och kantareller. Dom var kanongoda!
Nu kämpar Suss med att bräcka mej i godhet...
Igår bakade hon nån pirog, som tydligen var väldigt god! Ska bli spännande!

Det är bara en grej... Det verkar vara på väg in ett regnväder i slutet av veckan.

lördag 15 september 2007

Smärta...

Jag håller på att få en tand.
En sån där jäkla visdomstand.
Det gör ont så INNI bengen. Ont i kinden, halsen och örat. Halva huvet värker liksom.
Har gått på väktabletter ett par dar.
Tog den sista halv tre.
Nu tänker jag bedöva den med alkohol.
Sitter nu här och smuttar på en öl.
Det börjar mola rätt ordentligt i tanden nu.

Risken finns att det inte blir fler öl, utan en värktablett senare...

Tänk alla stackars småbarn. Inte undra på att dom gnäller när tänderna kommer. Dom får 20 stycken. Jag gnäller för EN! I och för sej en stor.

fredag 14 september 2007

Tonåringar...

Ja nu är även minstingen i familjen tonåring!

Grattis Koffe på födelsedagen!

För 13 år sen låg man där på sjukhuset och var glad att det var över. Klockan 06:15 klämde jag ut en bebis på 4690 g och 53,5 cm. Det var inget höjdare precis...
Sista månaderna hade han sparkat mej i revbenen så jag hade jätteont. När de skulle väga honom hade de lite problem att få nån vikt, för han sprattlade så hemskt.

I journalen stod det:
Klockan 06:15 födde hon ett livligt gossebarn.

onsdag 12 september 2007

Wet wet wet...

Man ska tillsätta smaktillsatsen i Sodasteamen EFTER man kolsyrar vattnet. Det står det i bruksanvisningen.
Det glömde jag idag.
Jag hällde i utav en sort som blir smaksatt vatten bara, som mineralvatten. Man tar väldigt lite av den sorten.
När jag hällt i det kom jag på att jag glömt kolsyran.
Jag tänkte att det är nog ingen fara. Jag sätter i flaskan i Sodastreamen och trycker som vanligt.
Det verkar ju gå bra.

Jag släpper på trycket.
Nu går det inte fullt så bra.
Jag ser hur vattnet börjar pysa i flaskan.
Vårbäckssnabbt försöker jag skruva bort flaskan.
Vattnet sprutar ut.
Jag får loss flaskan och flyttar den snabbt till diskhon. Under tiden sprutar det kolsyrat vatten hela vägen.

Uppblåsbara Barbara...

Igår försökte jag rädda livet på en... docka.
Hjärt- lung räddning.

Som jag kämpade med mun-mot-mun metoden och hjärtkompressoner borde jag fått liv i dockan, men det var omöjligt.
Fast jag blev godkänd ändå, som tur var.

Jag hade vissa problem dock. När jag gjorde mun-mot-mun metoden pyste det ut luft genom ena mungipan på mej hela tiden. Jag försökte gapa större. Då fick jag ingen kraft till att blåsa istället. Jag fick bända dockans huvud rejält bakåt, då öppnade sej munnen mer, den såg ut som hon Barbara ni vet...ungefär. Då funkade det bättre.

Jag frågade om jag nu skulle behöva göra detta in real life, och måste böja huvet bakåt så långt för att kunna täcka med min lilla mun, hur blir det för patienten då? Blir det inte väldigt obehagligt?
Instruktören försäkrade mej om att om patienten fick välja mellan att dö eller få lite ont i nacken av min bahandling har den nog överseende med ont i nacken...
Det får jag väl lita på då.

lördag 8 september 2007

Antikt...

Igår hade vi ju fruhippa för jobbarkompisen. Inget stort ståhej, bara lite enkelt sådär.
Hon blev hämtad och körd till Kronocampingen.
Där fick hon massage medans vi andra satt utanför och drack och pratade. Vi hade hyrt bastun och där fick man ha egen sprit med.
Sen var det minigolf. Där fick man inte ha med sej nåt in.
Jag och en annan tjej bestämde oss för att ställa väskan utanför och lite emellanåt gå ut och... pudra näsan.
Jag hade en mindre handväska med mej med plånbok, mobil och glasögonen, ifall linserna skulle balla ur.
Jag la ur glasögonen i ryggsäcken istället, och tog kompisens plånbok i handväskan.

När kvällen var över, och jag framåt halv tre kommer hem, gör mej i ordning för natten, tar ur linserna... och kommer på att glasögonen fortfarande ligger i ryggsäcken...
Det var ju bara att leta upp några gamla glasögon från forntiden.
Barnen såg skräckslagna ut när dom fick se mej...

fredag 7 september 2007

Fruhippa...

Ikväll är det fruhippa.
Jobbarkompisen gifte sej i somras, och vi hann inte med nån möhippa, så ikväll ska vi ta med henne på fruhippa.

Jag blir upphämtad strax före sex ikväll. Skulle egentligen jobbat till fem, men min gulliga jobbarkompis jag jobbat med idag, som skulle slutat tre stannade kvar till fem, så jag kunde gå tidigare.
Skönt att slippa stressa.


Så fort jag kom hem tog jag en titt i garderoben så inte Angelica snott tröjan jag tänkte ha på mej ikväll. Det hade hon inte.
Sen fick jag leta runt i hennes rum efter make up svampen jag har till foundation.
Konstigt att den hamnar där när hennes går sönder...
Nu ska jag hoppa in i duschen och fundera på vilka byxor jag ska ha på mej.
Svarta jeans eller de lite kakigröna byxorna??

måndag 3 september 2007

Ursäkta då, men...

Nu har jag visst retat upp nån för att jag blev förbannad när MC-klubbens hemsida blev hackad.

Jag skrev
Det var nåt som hette Sinaritx och verkade vara nån rysk propaganda, fuck PKK and USA stod det, och nån som babblade ryska eller nåt.

Personen i fråga ansåg tydligen att jag utpekat alla ryssar för hackare.

Det gjorde jag ju inte alls. Jag fattar inget av såna språk. Jag blev förbannad när nån hackar sej in på min webbsida när jag vet att sidan inom det närmsta dygnet kommer ha ett par hundra besökare, eftersom alla vill veta resultaten från serietävlingen.
Det första språk som dök upp i skallen var ryska. Om det var ryska eller inte vet jag inte.
Ärligt talat skiter jag i om det var en ryss, amerikan eller svensk.
Jag har inga fördomar mot nån eller nåt.

GE FAN I ATT FÖRSTÖRA FÖR ANDRA!

söndag 2 september 2007

Hackat...

Idag var det vår MC klubbs första serietävling som vi anordnade. Givetvis jobbade ju jag, så jag kunde inte vara där...
Eftersom jag är webbansvarig lägger jag ut resultaten på hemsidan.
Medans jag satt där och fixade allt, än så länge bara på min dator, jag hade inte hunnit ladda upp nåt på servern, ringer telefonen.

Richy svarar.
Jag hör med halva örat att det är nåt med hemsidan, och Richy säjer:

-Det är nåt fel! Sidan hackar!!

Hackar??? undrar jag. Jag såg framför mej att det blippar och bloppar på nåt sätt.
Jag öppnar http://www.lmck.nu/ och ser att VI HAR BLIVIT HACKADE!


Det var nåt som hette Sinaritx och verkade vara nån rysk propaganda, fuck PKK and USA stod det, och nån som babblade ryska eller nåt.

På servern såg jag att det hade hänt 19:07. Nu var klockan 19:20! Tur att vi såg det så snabbt!
Fast jag kan ju inte begripa varför man hackar sej in på en svensk cross och enduro sajt och skriver och pratar på RYSKA?!