Själva undersökningsdagen.
Nu är jag arg. Arg och ledsen. Arg på mej som gav min son denna sjukdomen. Arg på världen som har dessa sjukdomar. Arg för att just vi skulle drabbas. Av 350 personer i Sverige, varför just vi??
Så få är vi. 240 släkter av denna ärftliga tarmcancer.
Christoffer kämpade sej igenom gårdagen bra. Vi hyrde en film på Telias videobutik på digital TV'n. Han valde. Först ville han se Avatar, för den hade han inte sett. Tyvärr fanns den inte, den hade jag gärna sett igen. Det blev Inception, den hade han sett, men tyckte den var bra.
Och det var den. Fast lite konstig. Jag hängde inte med i svängarna hela tiden i början, måste jag erkänna.
Det blev en del pauser, när jag blandade vätskan han skulle dricka, och han sprang på toa...
Jag väckte honom i morses vi 9-tiden. Vid kvart i tio skulle vi vara på sjukhuset.
Han förbereds, får byta om och körs upp till operationssalen.
Jag är med honom tills han somnar.
Jag väntar i väntrummet en timme ungefär, då kommer läkaren ut.
Han berättar att det finns cellförändringar i den nedre delen av Christoffers tjocktarm. Polyper som kommer att utvecklas till cancertumörer så småningom.
De har tagit prover, och vi ska diskutera vad som ska göras när vi fått provsvaren.
Jag får gå in till Christoffer på uppvaket. Han sover ännu. Han har sladdar och grejer överallt. En plupp på örat för att mäta syresättningen i blodet, vätskedropp i armen, syrgas i näsan och blodtrycksmanchett i den andra armen.
På monitorn ser jag alla värden. Blodtrycket är lågt, så det piper hela tiden. Tillslut stänger dom av larmet. Dom vet att han är låg. Det lägsta han hade nu var 70/35. En normal person har 120/70 ungefär.
Han börjar vakna till efter en timme. Han tittar på mej och undrar vart han är. Jag säjer att allt är över, han är på uppvaket, att undersökningen är klar. Det tyckte han var konstigt...
Så småningom får vi komma tillbaka på avdelningen igen, han får mat och jag måste berätta vad läkaren sagt.
Nu är jag även arg på Christoffers pappa som glömt att Christoffer skulle till sjukhuset för han renoverar huset. Jag ringde för att berätta dom tråkiga nyheterna. Han skulle ringa Koffe sen, sa han. Han skickade ett sms efter några timmar att han inte kunde ringa än för han renoverar huset.
Skit i huset, din son behöver dej!
4 kommentarer:
Stryk skulle han ha!
Pappan, alltså. Inte pojken..
Men fy, va trist.. =(
Pappan ringde allt sen. När det blivit mörkt och han inte kunde jobba mer.
Så himla jobbit när barn är sjuka, ja vuxna med, men att inte en pappa kan drista sig till att finnas för sin son gör riktigt ont att höra. Hoppas ni får rätt behandling och får bort dom där polyperna !!
Var inte arg på sjukdomen och framförallt inte på dig själv, men på "pappan" kan du verkligen vara arg!! *MORR*
Skicka en kommentar