Ja, skrattet alltså!
Jag och Suss träffades på stan förut. Blev sugna på fika och Klant-Suss hade glömt plånboken så jag fick ju bjuda (eller var det därför hon glömde den kanske??).
Äppelpaj med vaniljsås och kaffe tog vi. Suss tog pajbitarna och jag hällde upp kaffe medans Suss letade fram ett bord.
Ja så satt vi där då och småpratade. Det gjorde en kvinna som satt ett bord bort från oss. Fast skillnaden var att jag och Suss pratade med varann. Den andra kvinnan pratade med sej själv. Hon satt där och mumlade, vi hörde inte vad hon sa.
Så börjar hon blåsa, satt där och sa typ ffffff, ffffff, fffffff några gånger. Vi försökte prata lite, jag och Suss, men det var komplicerat, för samtidigt var man ju tvungen att lyssna på den andra kvinnan.
Vi hade inte riktigt klurat ut om hon bara höll nån monolog för sej själv eller om hon pratade med nån.
Så säjer hon "du är så jävla dum", och sen "fattar du inte" så då förstår man ju att hon ser nån annan där.
Jag vet ju att hon var psykiskt sjuk, men Lidköping är en liten stad så det är inte ofta man ser såna ute i samhället. Folk som pratar med sej själva är väl inget ovanligt, men denna kvinnan pratade så uppenbart med en annan person.
Jag skäms när jag sitter där och blir full i skratt, för jag vet ju att hon inte kan hjälpa det. Den hon ser är ju verklig för henne.
Så reser hon sej upp och går iväg. Jag vänder mej efter ett tag mot dörren, men hon har redan försvunnit. När jag vänder tillbaka huvudet ser jag i ögonvrån att hon står kvar bakom mej!
Hon står där och liksom gungar fram och tillbaka, som om hon väntar på den andra, den hon pratade med. Under tiden har hon visst illstirrat på Suss.
Tillslut går hon. Från caféet och in till butiken är det en svängdörr. Hon går igenom dörren, men sen svänger ju dörren tillbaka, och kvinnan verkar inte veta vad hon ska göra. Eller också blev hennes osynlige kompis knockad. När dörren äntligen stannar helt stäng tittar jag och Suss på varann och bryter ihop av skratt.
Sen får vi dåligt samvete, för man ska ju verkligen inte skratta åt sjuka människor.
Tyvärr blir det ju bara värre, vi skrattar så tårarna rinner!
Nä. Usch. Skärpning Tina...
*fniss*
4 kommentarer:
Ja jisses... *asg*
Hoppas inte hennes osynliga kompis satt kvar på cafe´t och hörde hur vi skrattade åt henne!! :)
hmmm det var nog svarta madam, hin e lite skum.. =)
Göta petter säger jag bara. Vilken cirkus ni råkar ut för. Jag skulle nog inte ens ha kunnat hålla mig för skratt tills dörren gått igen. Men det är ju sant att man får ju verkligen försöka bete sig som vanligt folk när man är ute. För inte vet man ju va de tror om en annan när man själv får sina utbrott eller skrattanfall så tårarna sprutar.
Kramar Ulrica
Bara hört talas om denna personen, finns någon bild?
Skicka en kommentar