Först vill jag berätta om det som hände morfar. Jag kan inte skriva om komiska händelser och roliga minnen av en vandring som fick ett abrupt och konstigt avslut.
För det hade vi verkligen.
Trötta och ömma överallt var vi, men roligt hade vi.
Nästan ända hem.
Den andra dagen. Klockan är tio över två.
Vi hade precis ätit middag. Två förpackningar Blå Bands Outdoor Meals med köttfärssås och makaroner och en kaffe på maten.
Vi "diskade" och plockade ihop.
Sittandes i vindskyddet knäpper vi på oss ryggsäckarna.
Då ringer min mobil.
Vi börjar gapskratta, för jag får spänna upp remmar och grejer och leta rätt på telefonen.
Det är Richy.
Han säger att en av mina morbröder ringt precis. De har försökt få tag i mamma och pappa, men utan resultat.
Det är morfar.
Jag frågar om det är allvarligt.
Richy svarar att det är det.
Richy berättar att kroppspulsådern brustit.
Richy ska iväg, så vi fick numret till min morbrors mobil.
Vi ringer våra föräldrars telefoner, hem och mobil. Inget svar. Vi ringer upp vår morbror och säjer att vi inte heller får tag i dom.
Morbror är nästan framme vid sjukhuset och måste snart stänga av telefonen, men vi lovar att fortsätta försöka få tag i mamma och pappa.
Vi tror att dom kommer ringa upp när dom ser att vi ringt flera gånger.
Jag och Suss får en adrenalinkick utan dess like.
Vi går med våra 15 kg på ryggen i en fart vi inte visste vi kunde få upp.
Suss frågar efter en stund:
-Känner du att du har ont? Det gör inte jag...
-Nä. Inte jag heller.
Vi går som två zombies. Bara går och går. Ibland ringer vi. Inget svar.
Vi pratar om vad som hänt. Vi vet inget mer än att aortan brustit. Kan man överleva sånt? Om den satt långt från hjärtat kanske. Hur fort kom ambulansen? Lever han? Var är mamma och pappa? Är dom ute och går, eller är dom bara ute i trädgården?
Skallen klarnar efter ett tag, jag kommer på att Christoffer kanske är hemma. Jag ringer hem och ber honom cykla till sin mormor och morfar och se om dom är hemma. Är dom det måste dom ringa.
Efter en stund ringer telefonen. Jag ser att det är mamma och pappas nummer.
Dom tror att det hänt Suss nåt, men jag berättar vad som hänt morfar. Dom måste till sjukhuset direkt.
Vi måste ju fortsätta vår vandring. Vi måste ju hem. Vi är lite dämpade.
Framåt fyra-tiden ringer pappa.
Morfar är borta.
Mamma och hennes syskon har åkt hem till mormor.
Vi gråter lite, kramar om varann, men vet att vi måste fortsätta.
Strax är vi framme vid vårt fika-ställe.
Ingen av oss vill egentligen äta, men vi vet att vi måste, för att orka.
När vi gått en stund börjar allt bli "som vanligt". Vi börjar prata om andra saker, skrattar ibland. Jag tror att nån överlevnadsinstinkt tog över. Det fanns ingen möjlighet att stanna och bara vara ledsen, vi var ju tvungna att ta oss hem.
Halv sex var vi framme vid bilen.
Vi bestämmer att vi ska åka förbi mamma och pappa innan vi åker hem.
Ju närmare vi kommer, ju tystare och sorgsnare blir vi.
Mamma har också kommit hem.
Det var skönt att få prata om det som hänt, nu vet vi att han inte hann lida. Det fanns inget att göra. Han hade haft ett bråck på aortan som inte gått att operera.
Han kommer för alltid finnas i mitt hjärta.
Farväl morfar. Jag älskar dej.
Som ni vet hade vi ingen ved där vi skulle övernatta. Ingen var snäll och åkte dit med nån heller. Taskigt, tyckte vi... 
Vi knallar vidare.
Vi sitter där i lugn och ro när jag ser en humla eller nåt komma seglandes. 
Suss får göra om det. Det gick inte så bra, för jag bra började asgarva hela tiden!
Sen ska jag ta på Suss. Det gick ungefär lika bra. När jag tagit första kortet säjer Suss 
Vi gör om det. Jag tittar på kortet och ser att Suss fått upp sin kniv, och ser helt hysterisk ut!
