Koskräck...

Jag glömde att berätta om kossorna...
Jag och Suss har koskräck. Fast nu börjar vi få bukt med det.
Efter att ha gått Kinnekulle-leden 5 gånger och varje gång måste passera kohagar med kossor börjar det bli bättre.
Denna gången gick vi faktiskt mitt emellan två kor! En ko två meter åt ena hållet och en en bit bort åt andra! Gissa vilka två tjejer som var OTROLIGT stolta över detta!
Det gick bra, eftersom resten av koflocken var ganska långt bort.

Värre blev det när vi passerat Martorpsfallet och hade en kohage att gå genom.
Inga kor i närheten. Vi pustar ut. Man går längs gärdsgården med taggtrådsstängsel, och längst ner ska man gå över en sån där liten trappliknande övergång.
Gissa vart kossorna står. Precis vid övergången. Och det var ju inte några enstaka kor heller...
Vi måste alltså gå RAKT IN i flocken.

Där gick vår gräns. Det här funkar inte.
Vi går tillbaka en bit. Vi hystar över Suss ryggsäck över stängslet. Jag trycker ner taggtråden så långt som går så Suss efter mycket möda och stort besvär kommer över. Det var tur att gärdsgården var där, samt ett träd och en av pinnarna som markerar leden så man hade att hålla i. Sen får vi över min ryggsäck, och efter många om och men är även jag över.
Vi knallar iväg en bit då vi går i högt gräs och mycket ojämn mark. Utan att ha brutit nåt ben eller liknande är vi framme vid åkern. Vi passerar kossorna på andra sidan stängslet. När vi kommer fram inser vi att taggtrådstängslet går runt hela åkern också... Nu finns inget att hålla i, eller stå på.
Men gärdsgården går brevid övergången, så vi klättrar upp på gärdgården ochkliver över mitt på övergången, och äntligen är vi förbi!