En ganska ledsam blogg...

Varje gång jag kommer till jobbet slänger jag en blick mot flaggstången. Är det en vimpel där, eller är flaggan på halv stång?

En av våra boende är mycket sjuk. Särskilt när denna värmen kom. Det har tagit hårt på hennes krafter.

Jag satt och matade henne med lite yoghurt ikväll. Så säjer hon:

-Jag är alltid så rädd när du inte är här!

 

Det är ju så med personkemin. Ibland finns den inte alls, och med andra är den stark.

När hon blev så dålig, tänkte jag att "hoppas jag jobbar den dan hon går bort". Det är jättejobbigt när nån går bort, men känslan att få vara där är väldigt stark. Allt annat liksom försvinner, man finns där för den boende och för anhöriga. Man är ledsen, och man gråter med barnen och andra anhöriga som oftast är där.

Vi tar på den avlidne fina kläder, ibland väljer anhöriga vad ibland väljer vi, det får de bestämma. Ibland är vi bara personal där inne och gör iordning ibland vill anhöriga vara med.

Vi tvättar rent, byter lakan, tar på fina kläder, lägger på ett vitt lakan över, med armarna på bröstet och händerna ihop. Ett par blommor lägger vi i händerna. Vilka beror på årstiden. Även vintertid skrapar vi ihop en bukett. Ibland från en krukväxt ibland från nån annans bukett med snittblommor från en födelsedag eller nåt.

På sängbordet lägger vi en vit duk, ställer ett ljus och även en bibel och psalmbok.

Ofta är det så att även de som inte är troende vill läsa en vers.

Det är en speciell känsla. Man känner sej ärad att få vara där, samtidigt som man är sorgsen. Man pratar så lite som möjligt och pratar man är det med låg röst.

 

När hon sa att hon var rädd när jag inte var där kände jag en stolthet att jag är den som står henne närmast. Jag blev rörd och fick tårar i ögonen. Samtidigt blev jag ledsen och kände mej lite dum på nåt sätt.

Hon sa att hon vet ju att de andra kan jobbet lika bra som jag, och det kan de, men som sagt, den där personkemin är speciell.