Livet känns tungt just nu.
I fredags vid 23-tiden dog en gammal barndomskompis. Vi lekte som barn, när vi bodde i lägenhet i stan. Vi bodde i husen mitt emot varann. När jag var 4 år flyttade vi till vårt nybyggda hus i ett mindre samhälle. Strax därefter flyttade han med sina föräldrar till huset de byggde precis granne med oss, så vi fortsatte ju leka.
Vi umgicks fram till högstadiet.
Vi flyttade hemifrån båda två. Nu har vi båda flyttat till samma lilla samhälle vi växt upp i, han bodde inte långt ifrån mej. Hans ena barn går i samma klass som en av mina.
Men nu är han borta. Även om vi inte pratat med varann på många år känns de jobbigt, jag kan inte sluta tänka på allt som vi gjorde som barn. När vi klättrade på byggställningen de hade, vår snigelsamling som rymde, när vi gjorde en hel stad i sandlådan på lekplatsen, när vi hade cykeltävlingar runt kvarteret, särskilt den gången jag strax före mållinjen ligger först och tittar bakåt och cyklar rätt in i en lyktstolpe så jag får fläskläpp och knycklig cykelkorg...
Det känns ofattbart. Samtidigt måste jag erkänna att man blir lite arg, fast jag vet att jag inte borde. Han är drygt 30 år, trebarnsfar. Han tog sitt liv. Nu har hans barn ingen pappa, och det är han orsak till.
Jag vet att han mådde så dåligt att det inte fanns nån annan utväg, men är inte barnen allt att leva för?
Jag vet ju att han inte tänkte så. Han tyckte själv inte hans liv var värt nåt. Han hade bestämt sej. Har man bestämt sej finns det inget som kan få en på andra tankar. Det är så sorgligt att han kände så. Så fruktansvärt att man kan tro att det inte finns nåt att leva för.
Jag hoppas du har det bra nu. Vi är många som tyckte om dej. TYCKER om dej. Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.
Vila i frid.
3 kommentarer:
Oj... Ja det va oväntat....
Tycker personligen att det är själviskt att ta sitt liv, men vad vet jag egentligen? Mår man riktigt dåligt, så kanske man anser sej vara en börda för de andra, och därför väljer den utvägen...
Men jag tycker ändå att det är fegt... Fast som sagt, vad vet jag? jag har aldrig befunnit mej i den situationen, så jag vet inget egentligen...
Vad tråkigt! Jag håller med Suss, tycker oxå det är väldigt själviskt. Men har ju inte heller befunnit mig i den situationen, de kanske helt enkelt känner att de gör alla en tjänst som försvinner, vilket såklart inte är fallet.
Tragiskt är det, ens barn borde vara skäl nog att leva vidare.. Men han kände sig nog som en börda, att han var till mer bekymmer än glädje. Många tänker så, att det blir bättre för alla om de dog.. vilket givetvis inte stämmer! Möjligen för den som mår dåligt själv, då den personen kan slippa sina inre demoner.
Jag kan till viss del förstå honom, men att sedan ta steget och överge sina barn.. nej, det finns inte i min värld!
Kramar
Skicka en kommentar