Here we go again...

Ja så var det då dags igen...

Gjorde min magnetröntgen idag. Den jag gör två gånger om året, för att hålla koll på tumören, så den inte ska växa. Den har inte växt sen jag började med mina mediciner, Tamoxifen, för 6½ år sen.

 

En sköterska skulle sätta en nål i armen, eftersom de ger mej kontrast den vägen.

Oj oj oj, sa hon.

Jisses tänkte jag, nu sprutar det blod överallt. Men så var det inte. Hon höll på att inte komma in i venen bara. Det hade hon inte väntat sej. Många äldre kan få mycket ärrvävnad om de varit sjuka mycket, men yngre personer brukade inte det. Utom jag då. Min sjukhusjournal är väl snart en decimeter tjock...

 

Det är ju tur man inte har claustrofobi. Jag brukar halvsova när jag ligger i apparaten. Det blir varmt, man har väggar runt om sej, så där ligger jag med hörlurar och lyssnar på Mix Megapol. Det smäller och smattrar fasligt, men det kopplar jag bort. Jag lyssnar bara på musiken och slappnar av. Försöker att inte tänka på varför jag ligger i det där röret.

Så flyttar de britsen någon decimeter och jag vaknar till. Slumrar en stund till, tills nästa gång de flyttar den lite. i en timme och 15 minuter ligger jag där.

Sen dröjer det ett halvår tills nästa gång.

 

Nu kommer den jobbiga tiden. Väntan. Funderingar. Frågor.

Hur ser det ut i magen? När kommer beskedet från läkaren? Har tumören vuxit? Om den har det, vad gör jag då?

Visst ser den lite småmysig ut, magnetkameran?? (det är detta som kallas positivt tänkande...)