Jag har också barndomsminnen!!

Jaha, ska hon bli som sin syster nu, tänker ni! Men faktum är, jag har lite barndomsminnen jag med!

Nu när vi har all denna snö kom jag att tänka på en gång när jag var runt 15 år tror jag.

Jag hade en kompis som bodde 3 km från Vinninga.

Jag var hemma hos henne en dag, men så fick vi för oss att vi skulle gå hem till mej. Vi tyckte det var himla långt att gå (jag hade fått skjuts dit) de där kilometrarna, så vi kom på den briljanta idén att gå över markerna! Det tjänade vi nog halva sträckan på!

Vad vi inte kom på förrän efter ett tag var att vi antagligen kommit fram fortare om vi gått på vägen, för det var inte så himla lätt att pulsa med snö upp till knäna... Men det var ju kortare sträcka!!    

 

När vi gick där och pulsade i snön sa min kompis att

 

jag tror att det är ett dike här nånstans

 

Jag såg inte minsta tillstymmelse till dike, för snön låg som ett jämnt lager. Eftersom vi inte hade nån aning om vart diket var nånstans tog vi oss lite sakta framåt. Inte för att vi hade nån speed i bena innan heller, men vi försökte känna efter lite lätt med fötterna när diket skulle komma.

 

Rätt som det var försvann liksom marken under mina fötter, och jag hade helt plötsligt snö upp till armhålorna! En smärre panik spred sej i min kropp innan jag nån sekund senare får se min kompis med snö till armhålorna hon med! Japp, där var diket!