Så var då helgens bravader avklarade! Ömma fötter, axlar och höfter har man idag, men det hör till! Mina knän tog mer stryk än de brukar, men det går väl över.
För fjärde året i rad har jag och Suss gått Kinnekulleleden! 47 kilometer i kuperad terräng med ca 15 kg packning!
Fast i år kändes det nästan som semester… Richy och Jocke var nämligen med! De är två icke- friluftsmänniskor. Richy gillar att vara ute i skogen, men då ska det vara med full skyddsutrustning på en motorcykel… dvs. enduro…!
Vi delade upp packningen, jag hade 13,2 kg, grabbarna 16. Vi tog vår skåpbil upp till Kullen, det var smidigast. Försök knö in 4 stycken välfyllda ryggsäckar på ca 70 liter i ett bagageutrymme på en vanlig bil…
Så bar det iväg. Ganska snart tog killarna täten. Jag och Suss kom flåsande efter… Upp för en backe. Tina nästan dör av utmattning.
Jag…..måste….uffffffff….viiiila…….
Jag hade konstaterat att jag som bar 13,2 kg bar procentuellt mer än killarna.
Vi kom lite på efterkälken, så när vi närmade oss första pausstället undrade vi om de skulle fatta vart det var. Det borde de ju, eftersom vi sa att det är en 90 graders sväng precis där, och det står bänkar uppställda.
När vi kommer fram ser vi inte en männska.
Men de kan ju inte bara skeva på?? frågar jag.
Fattade de inte att det var här?
Suss ropar på Jocke. Inget svar.
Suss fiskar fram sin mobil och ringer Jocke. En liten glad trudelutt börjar spela ett par meter in i skogen… Jaha. Där var dom!! De tyckte det hela var mycket lustigt…!
Gott var det med lite fika. Jocke tyckte att detta med vandringen var inget, så han gjorde några armhävningar mot bänken också…
Uppenbarligen tyckte de att jag såg bra trött ut i den där backen, för Jocke tog två påsar bröd ur min ryggsäck.
Men vad tunga dom va! sa han lite snopet! För de väger faktiskt en del, men en massa go fyllning och sånt!
Richy bytte min sovsäck mot hans liggunderlag.
Vad det gjorde mycket, bara ett par kilo! Genast fick jag lite bättre fart! Jag och Suss stannar ofta och vilar när vi går själva, men det behövdes inte nu! Vi travade på!
Man blir lite irriterad på alla MTB förare som cyklar på leden. Eftersom det hade regnat under några dar, var det lite blött på vissa ställen. När de sen cyklar där, kör de sönder hela alltet, så man har bitvis VÄLDIGT besvärligt att gå. Vi klarade oss utan större djupdykningar i leran som tur var. Jocke gjorde en missbedömning och klev lite fel...
Richy och Jocke hade högre tempo än oss, så vi fick lite problem när vi kämpat oss upp för en backe på Högkullen. En av ledens pilar pekade nämligen inte alls åt det hållet den brukar… Vi skulle äta middag vid utkikstornet, men vi misstänkte att den andra vägen inte gick till utkikstornet. Och vilken väg hade de andra gått?? De kan ju knappast ha vetat att man inte kommer till tornet den andra vägen. Efter en stunds dividerande gick vi som vi brukar, trots att pilen pekade åt andra hållet. Vi tänkte att killarna kan ju inte vara så långt bort att de inte ser utkikstornet??
När vi kom fram ringde min mobil. Det var Richy. De hittade inte nåt utkikstorn. Dessvärre fattade vi inte riktigt var de var, så vi kunde inte förklara hur de skulle gå för att komma till oss. Vi sa att de skulle vänta och att vi kom till dom.
Vi som hade hoppats att maten skulle vara färdig när vi kom fram… om de nu fattat hur man fick ihop trangiaköket! Det hade de inte, så jag fick plocka ihop det…!
Vi fortsatte vår vandring. Det var ju en bit kvar…
Vi kom efter igen, så nu var det som det brukar, när vi går själva. Förutom lättare packning… Jag och Suss sjöng lite glada sånger där vi gick.
Vi gå över daggstänkta berg började vi med, men den är ju lite tråkig, så vi tog en annan. Den går så här:
Vi är två scouter som ska ut på hajk. (hajk)
Vi är två scouter som ska ut på hajk. (hajk)
Kottar i kalsongen, kåda på min rygg.
Bark och kvistar fastnar i min tandställning.
Det är så det ska va. (hajk)
Vi är två scouter som ska ut på hajk. (hajk)
Jag heter Reine och vi heter Roine.
Trillar nån i bäcken, springer vi på våra ben.
Drar han ut ur bäcken och torkar med frottén.
Det är så det ska va. (hajk)
Så kom vi fram till Martorpsfallet. Där satt Richy och Jocke. De trodde att vi hade långtråkigt, eftersom vi sjöng. Det hade vi ju inte alls!
När vi gick därifrån kom det lite regndroppar, så vi blev lite oroliga. Söndagen kunde bli lite sämre med skurar, och även under natten mellan lördag och söndag. Det verkade som tur var inte bli mer regn.
När vi hade en liten bit kvar blåste det upp, och det blev mörkare. Vi tog på regnskydden på väskorna och regnjackorna, bara ifall. Det kom en liten skur, men inte mycket.
Så var vi då framme vid vindskyddet där vi skulle övernatta! Grabbarna hade varit där en stund. De hade hämtat påsen med öl och gjort upp en eld!
Så blev det grillad korv till kvällsmat!
Vi satt och pratade och skrattade, drack lite öl och hade det trevligt!
Under natten hade det varit 6 grader. Varken jag eller Richy frös, men Suss tyckte det var kallt, och stackars Jocke var jättearg på sin sovsäck för han hade frusit!
Det blev grillad korv till frukost också, samt pulverkaffe med torrmjölk. Kaffet smakar inget vidare, men har man i lite mjölk är det bättre.
Jag och Suss är livrädda för kossor. Man passerar en massa kohagar under leden, men nu var det inte kossor i nån verkade det som! Vi trodde knappt det var sant! Kan det verkligen vara så bra?
Nä. Det kunde det inte…
Vi kom fram till en kohage och där står kossorna PRECIS där vi ska gå…! Jag och Suss tvärstannade. Richy och Jocke tyckte mest att det var spännande. Jocke fick tag i en lång pinne, så gick han först och viftade med armarna och pinnen.
Tror ni kossorna brydde sej?
Inte ett skit. De stod där och viftade otäckt på öronen och svansarna och blängde på oss. Jag och Suss stod där stela som pinnar i hagen och visste inte vad vi skulle göra. Kossorna började närma sej. Då tog Suss min hand och sa
Nu går vi!
Och så gick vi. En liten bit. Sen började kossorna följa efter oss. Då fick vi mer eller mindre panik och började springa. Richy och Jocke gick där koolugnt med sin pinne med kossorna i släptåg och flabbade åt mej och Suss. De sa att vi såg jättedumma ut när vi sprang med ca 10 kg på ryggen och höll varann i hand... Försök göra det får ni se hur lätt det är…
Vi fick nog en adrenalinkick för vi fick upp en rätt bra fart! Richy sa
Men är ni fortfarande uppskruvade eller? Det var helvete vad ni går fort!
Nu hade visst killarna tappat stinget lite. De försökte hitta genvägar hela tiden. Fast man får inte gå så, sa jag och Suss. De undrade när det skulle bli roligt, för det tyckte inte alls att det var kul. Energin Jocke hade när han gjorde armhävningar vid första fikapausen var som bortblåst.
De hade samma tempo som vi, det var bara sista kilometrarna de fick fart. Då såg de väl änden på eländet, för då fick de en väldans fart.
Känslan när man kommer fram till bilen är skön! Man är trött och öm, och vi tycker att det är kul (annars hade vi ju inte gjort det mer än en gång) och det är en upprymdhet man känner, att man har presterat nåt! Man är trött, glad och stolt!
Richy och Jocke satt på varsin sten när vi kom travande nerför backen genom skogen. Det verkade inte som om de tyckte samma…
När jag öppnade dörren hemma luktade det mat?!? Vad i allsindar… Det var barnen som hade gjort pizza (med lite assistans av mormor) som de bjuder på framför TV’n som en liten Mors Dag överraskning! Till efterrätt blir det glass och varma jordgubbar! Smarrigt!
Jag satte på bastun, och vi satt en stund i värmen och mjukade upp alla stela leder.
Richy fattar inte alls vad det var för upprymdhetskänsla jag kände! Han tyckte mest att det var jobbigt. Inget kul alls. Jag tror vi avskräckt dom för tid och evighet. Första dagen tyckte jag och Suss att det verkade det som om de kanske skulle kunna tänka sej att gå fler gånger.
Det tror jag inte längre…!
Typiskt. Då får vi bära mer nästa gång…
