Det SKA gå att cykla...

Nä nu fattar jag inget... Kanske inte är så ovanligt, men nu tycker jag att saker är MYCKET mystiska.

Nu pratar jag om fenomenet VINTER!

 

Ena dan är det typ 10 minus och snålblåst. Man får bylta på sej termobrallor, mössa, vantar, täckjacka, halsduken över halva ansiktet. Kallt som f**.

 

Nästa dag kör man samma race då. Vaknar tidigt på morgonen av väckarklockan. Man är trött, men blaskar av sej lite, en tallrik yoghurt eller liknande. Man börjar piggna till något. Men inte tillräckligt pigg för att titta på termometern    innan man byltar på sej alla kläder och går ut, bara för att inse att det bara är nån minusgrad. När man kommer till jobbet (1 km bort) är man genomsvett!

 

I morses var jag inställd på en massa snö, så när jag gick ut till postlådan för att hämta tidningen blev jag ju lite förvånad, för det hade bara kommit pyttelite. Jag blev trots allt lite blöt om fötterna, för jag hade bara Richys tofflor, och de är stora, så jag måste släpa dom lite för att inte tappa dom. Det brukar resultera i att det kommer lite snö i. Men jag klagar inte, det är ju för att jag är bekväm och inte tar andra skor.

 

Ja i alla fall tänkte jag att var det inte mer snö? Då kan jag nog cykla idag.

Sagt och gjort. Det blev cykeln. Fast ganska snart insåg jag att detta skulle inte gå så bra. När jag cyklade ut på gatan, var det förstås inte plogat, så jag fick cykla i 1 dm snö. Det gick lite lättare kom jag på, när jag cyklade i ett bilspår. Tyvärr fanns det bara ett bilspår, och det var tidningsbudet. Alltså svängde bilspåret in vid varje postlåda.

Jag bestämde mej för att ta tjuren vid hornen och bara bröta på. Dvs jag cyklade så fort jag kunde rakt genom snön. Det gick, om än något vingligt periodvis...

Sen kom jag fram till den stora vägen som går tvärs genom samhället. Där hade de faktiskt plogat, även på cykelvägen!

Nu blev det genast lite lättare... Ett tag. Cykelvägen tog slut och jag fortsatte min cykeltur på trottoaren. Det gick ju så länge det var plogat. Och när plogningen tog slut blev det MYCKET vingligt. Det var bara att kliva av och leda cykeln resten av vägen...

 

Under dagen kom det ännu mer snö, så nu var det bara att inse att jag fick nog leda cykeln hem.

Fast jag klev upp på cykeln och cyklade i bilspåren, fast det blev ju liksom mitt i vägen. Rätt som det är möter jag min granne. Gåendes. Men han har samma teori som jag, att bilspår verkar funka, för han går mitt i vägen, i samma bilspår som jag. Fast gentleman som han är kliver han ut mot mitten av vägen, och när jag vinglar förbi säjer han

Det är nog lättare att jag flyttar mej, så slipper du komma ur spår!!

Tack så mycket, sa jag tacksamt! Vi hade väl på känn båda två att kom jag ur spåret skulle jag plana ut i snön...

 

Väl hemma insåg jag att det var bara att leta fram snöskyffeln. Richy är på jobb i Arvika kommer hem imorn kanske... Jag var ju tvungen att skotta själv. Plogbilarna höll på i andra änden på gatan, så jag började med trappen och gången. Så kom plogbilen då, när jag står där och skottar så svetten rinner, för det var faktiskt tungt! Det är ju inte så kallt, så snön var tung.

Vi är smått irriterade på plogbilen, för varje år kör han samma sväng, och det betyder att han kör snön mot vår sida två gånger.  

Först ett varv på motsatta sidan, sen mitten och vår sida, så vi får ju alltid en himla massa att skotta.

Nu kom han då, med både mitt strängen och vår sida och skjuver in det mot vår mur. Jag står där, illröd och genomsvett med snöskyffeln i näven och tittar hjälplöst på när han drar förbi.

Jag tror att han tyckte synd om mej där jag stod i min rosa dunjacka och kanske såg lite ynklig ut, för han backar tillbaka och tar lite extra just framför vår gång... Det blev inte så himla mycket att skotta!

  TACK, plogbilsföraren! Det ska jag aldrig glömma!