Jag vet inte hur jag ska hantera detta.
Det tog tid för mej själv att acceptera att mitt liv är som det är, att jag har en sjukdom som jag aldrig blir frisk ifrån. Det har varit många turer med operationer och jobbiga undersökningar, men till slut kom jag till punkten där jag insåg att jag inte kan göra ett skit åt det ändå, det var bara att gilla läget liksom. Och det har jag gjort. Jag är glad och positiv för mina motgångar har gett mej styrka, och jag ser det positiva i det mesta.
Nu känns det som jag är tillbaks på ruta ett, fast inte för min egen del utan Christoffer. Nu är det hans tur. Jag känner mej maktlös och ledsen. Jag vill förtränga allt, jag vill skjuta upp allt, som vi gjorde för ett år sen, när vi ville vänta med operation tills han gått ur skolan. Men nu kan vi inte skjuta upp längre. Jag måste ta tag i mina känslor. Men kan jag det? Hur mår Koffe? Hur känner han?
Han bär mycket inom sej, det har han alltid gjort. Jag hade hellre sett att han blev arg, eller grät... vad som helst. Istället vänder han sej inåt och jag vet inte riktigt hur han känner. Vad mår han bäst av? Ska jag vara neutral och saklig och låtsas att allt är som vanligt? Att detta inte är en "big deal"?
Eller ska jag visa vad jag känner, visa att jag är ledsen? Gör det saken värre kanske, eller får det honom att öppna upp sej och släppa ut sina känslor istället?
Och dessa skuldkänslor...
Jag vill inte gå igenom detta igen. Jag vill inte jag vill inte JAG VILL INTE.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar