Igår hämtade jag ut Picoprep åt Christoffer.
Usch, det börjar kännas nu... Att han ska behöva gå igenom detta igen. Det gör så ont i mej. Jag hade gjort vad som helst för att han skulle slippa. Denna eländiga sjukdom jag gett honom. Jag var åtminstone lite äldre när jag blev sjuk, han är ju bara 17.
Än så länge är det "bara" en koloskopi han ska göra, men att se honom ligga där i sjukhuskläder och dropp, se läkare och sköterskor förbereda honom för narkosen... Jag brukar vara med honom tills han somnar, sen hämtar dom mej så jag sitter vid hans sida när han vaknar...
Denna gången kommer även hans pappa vara med.
Älskade Christoffer, jag önskar att jag kunde ta bort det sjuka, jag hade gått igenom det jag själv redan gått igenom en gång till, bara för att du skulle slippa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar