Rickard Rydell, släng dej i väggen...

Denna semestertrippen har varit ett evigt tjatande om min bilkörning…
Ja jag kanske ska nämna att jag, Morten och Nore varit i Stathelle, hos Mortens mamma.
Åkte onsdag morgon till Strömstad för att ta färjan till Sandefjord. 5 mil från Sandefjord ligger Bamble kommune med Stathelle, Langesund och till Nores förskräckelse Brevik (han tänkte på Breivik)!
Onsdagskvällen blev en liten promenad upp på en höjd intill med utsikt över hela området.

Det var en liten försmak av torsdagen då vi åkte 6:30 för att gå upp på Gaustatoppen. På med hikingskorna då!
Morten körde dit och plötsligt säjer Nore
-Om Tina hade kört nu hade hon kört i 90, du kör i 40 pappa!Jag får nog erkänna att jag INTE kört i 90 jag heller, för vi låg bakom en mindre lastbil, och vägarna i Norge är inte precis raka...

Klockan 09:20 började vi klättringen mot 1883 m.ö.h. Det tog 2,5 timmar upp och det var inte som jag tänkt mej. Jag tänkte mej en normal bergsterräng, inte en massa lösa stenar överallt! Ocn nu menar jag verkligen STENAR ÖVERALLT!

På bilden till vänster har vi kommit halvvägs upp. Det ser ju inte så farligt ut, men på bilden till höger ser man den sk stigen man gick på...

Men plötsligt blev det alldeles svart i ena kanten. Ett kraftigt markerat svart moln... Såg liiite oroväckande ut. Det var i alla fall gott med kaffe och smörgås när vi kom upp, där vi satte oss i stugan där uppe. Så kom det lite regn, inte mycket, men ändå. Nore gick ut och skulle kolla på utsikten igen. Han kommer infarande lika snabbt och säjer
-Det är vitt ute!
Vi går ut och jodå, det kan man säja. Åt ena hållet ser man ca 1 m framför sej. En hiskelig tjock dimma. Den varar en stund, sen försvinner den lika fort som den kom.

Efter en tids beundrande av utsikten bestämde vi oss för att gå ner.
Morten trodde det skulle gå på nån timme eller nåt. Det gjorde det inte riktigt då, och det var mitt fel.
På vägen upp kände jag lite av mina knän, "det gamla vanliga" jag brukar känna. Det brukar lätta, och det gjorde det nu med.
Men så skulle vi ner. De partierna där det var stora stenar att kliva på gick det bra, värre var det partierna med kraftig lutning och bara småstenar på underlaget. Jag fick ondare och ondare, men jag försökte bita ihop. Morten börjar bli lite bekymrad, frågar mej gång på gång hur det går.
-Det går bra svarar jag men tillslut gör det så ont att jag måste stanna, och tårarna rinner.
-Du får ta den här säjer Morten till Nore och tar av sej ryggsäcken. Jag får bära Tina!
Jag försöker protestera men han sätter sej på huk och lyfter upp mej på ryggen.
Han bär mej en bit, och jag är livrädd att han ska ramla. Så möter vi några och jag lyckas få honom att släppa ner mej för jag känner mej jättedum där jag hänger som en ryggsäck... Nore tyckte det såg väldigt lustigt ut och går där och fnissar...

Jag funderar på hur jag ska lyckas ta mej ner... Men som tur är blir det lite bättre. Jag får stanna och vila ofta, och när jag står still släpper smärtan helt. Jag kan inte gå så fort, men vi kommer ner till slut, lite senare än planerat då.
På nervägen kom regnbågen fram. Det var ganska häftigt att se regnbågen i samma höjd som man själv...

Morten kör första biten hem så mina knän får vila lite, men jag tar över sista timmen så han får vila. Nore ville absolut sitta i framsätet, så Morten får sitta i baksätet.
Vägen som jag körde på var väldigt kurvig, och jag körde ganska normalt tyckte jag, men Morten påstod att jag körde rally så han inte kunde sova.

Jag förklarade att jag faktiskt blev omkörd, vilket betyder att jag inte körde så himla fort! Det förstod han inte. Han tyckte fortfarande jag körde rally.
Jag hävdade fortfarande att jag inte är Rickard Rydell för det kan man kalla rally, den kurvtagningen är jag inte i närheten av...

Dan efter hade jag lite svårt att gå... Men det var en trist och regnig dag ändå. Vi hälsade på Mortens bror en sväng. Han undrade hur lång tid det tog att köra från Strömstad och hem.
-Beror på vem som kör, säjer Morten.
-Jaha, det går lite sakta när Tina kör, svarar Terje.
-Nä... Tvärtom...

På lördagen skulle vi hem, åkte från Stathelle vid halv tre. Färjan gick halv fem. Något gungig överfart. Morten kör till Trollhättan, då stannar vi på MAX och käkar en hamburgare, sen kör jag resten hem. Nore (som sitter i fram) tittar på GPS'en och frågar vad några av siffrorna betyder. Den första siffran är min hastighet, berättar jag, och den andra siffran är vilken hastighet det är på vägen. Det står 83/90. Nore inser att jag kör under hastigheten och kommenterar detta.
men jag kan ju inte köra fortare för jag har en bromskloss framför mej och det går inte att köra om för det är enfiligt med vajerräcke... Så blir det dubbelfil och jag kör om.
-Nu känner vi igen den vanliga Tina, utbrister Nore. Morten håller med.
Efter en stund säjer Nore:
-Tina kan inte du gasa så där så det låter!! Ja det gör jag ju förstås.

Sen blev det tråkigt tyckte vi, så jag och Nore börjar sjunga lite Björn Rosenström. Egon, Muffins och Fluortanten sjöng vi. Morten tycker inte vi är kloka...