Första dan på jobbet...

Första dan på jobbet då. Halv nio var jag aptrött, men jag kom in i andra andningen när jag kom hem.
I rondellen på väg till jobbet kommer en ambulans farande.
Vart den skulle fick jag svar på strax efter. Den stod utanför jobbet.
Så gick jag in och bytte om.
Mina arbetsbyxor verkade ha krympt något under semestern.
Kommer upp på avdelningen. Ambulanspersonalen visar sej vara inne hos en boende på min avdelning. Tydligen en av damerna som blivit okontaktbar helt plötsligt. Dom tar med henne till sjukhuset.
Jag sätter mej och läser i journalen men det verkar inte vara nån större förändring i nåt.
Jag ska ge insulin, men när jag ska öppna skåpet inser jag att jag inte tagit nån nyckel. Hämtar den då. Telefonen tar jag samtidigt, för den har jag inte heller fått med mej. När jag ska signera att jag gett insulinet hittar jag inte min penna i bröstfickan. Nähä, den ligger kvar i skåpet i omklädningsrummet då. Eller dom, rättare sagt. Jag har alltid två, för jag tappar ofta bort en. Då är det bra att ha en till.
Sen ska jag säja till en av de äldsta tanterna att det är kvällsmat. Hon skiner upp när hon ser mej och säjer
-Nämen Tina är du tillbaka! Jag har väntat så! För det var Tina du hette...? Hon tittar efter min namnskylt som också ligger kvar i skåpet...
Till kvällsmat är det raggmunk och lingonsylt. Lite senare undrar jag vad det är som känns så konstigt i sandalen. Jag har lyckats få lingonsylt i sandalen, UNDER foten.
Vid kvällskaffet sitter jag intill den tanten jag nämnde nyss. Plötsligt frågar hon:
-Är dina föräldrar i livet?
-Jadå, dom bor där, säjer jag och pekar ut genom fönstret. Man ser nästan mitt föräldrahem från jobbet. Man ser det röda huset framför...
-Ja mina är borta nu, säjer tanten. Kanske inte så konstigt när man är 95 år...