Fartblind...

Jaha ja.Då har man lämnat av sambon med sonen på tåget då. Nu är man ensam en vecka.
Ja inte helt ensam förstås. Tösen min är ju här, men den ser man ju knappt. Sover ju halva dan och sen ute eller på sitt rum. Grabben är hos sin pappa, kommer väl i helgen. Men jag har ju katten förstås.

På vägen hem höll jag på att bli st... nä... nu vet jag inte riktigt här. Jag tror jag var på väg att skriva ett ord som är väldigt västgötskt, för jag visste inte riktigt hur jag skulle stava. Stölter ser ju konstigt ut. Det uttalas med liksom två ö, stöölter blir ju ännu värre. Stôlter blir nog bra, fast det är ju bara dom lokala här som fattar.
Jag höll på att bli tokig på en snubbe som kör i 80 på en 90 väg. Världens bästa och bredaste vägren dessutom. Flyttar han på sej? Neee då.
Jag kan inte köra om och jag blir mer och mer irriterad.
Tillslut blir det 2-filigt, och 110.
Me like...
Jag lyssnar på Rockklassiker på radion och sjunger We're not gonna take it för full hals när jag inser att jag håller 150...
Ojsan då. Dags att sakta ner. När 70 skylten dyker upp tycker jag att jag kör sakta, men jag har fortfarande alldeles för hög hastighet... Typ 100.
Vad lätt man blir fartblind...