Ibland blir man så irriterad...

Ibland fattar man inte hur folk tänker.
Det går bra att klanka ner på andra, att alltid visa att man är förmer och bättre.
Men varför skickar man med barnen smutsiga kläder?? Jag blir så irriterad.
Mortens 11-årige son bor här varannan vecka. Mamman måste ha full koll på allt, för hon anser att Morten inte har det. Hon vill ha tillbaka ALLA kläder, även dom smutsiga för att hon ska ha koll på dom. Då måste hon ju skicka med en massa kläder den veckan han är hos oss.
Imorn tar Mortens dotter från ett tidigare förhållande studenten. Då räknar man ju med att få hit lite snyggare kläder.
En blå- och vitrandig skjorta var med, den antar jag att hon tänk att han kunde ha. Den har jag strukit för den var så hiskeligt skrynklig, jag skulle skämmas om han går i så skrynkliga skjortor. Hänger man upp dom kan dom bli hyfsat bra, men denna mamman tumlar allt.
Sen fattar jag inte hur hon hade tänkt.
Han hade ett par mjukisbyxor med. Kanske inte så passande på studentkalas...
Två par byxor med trekvarts ben, ett par var kamoflagemönstrade och hade hål på knät. Dom kan han ju inte ha. Dom andra var svart- och vitrutiga, inte så snyggt till denna skjortan, det var dessutom gräsfläckar på knäna, som inte verkat gå bort i tvätten. Sen var det ett par jeans. Dom var jättesmutsiga, så dom fick jag tvätta. Jag hoppas dom hinner torka tills imorn...
Jag blir så trött på detta...

Avsked...?

Vi har en liten tant på jobbet som inte gör mycket väsen av sej. Hon äter och sover bara, i stort sett. Det är inte så konstigt när man är nästan 95 år...
Annars är hon helt klar, fixar det mesta själv.
Idag frågade hon till mej efter kaffet, om hon kunde få prata med mej. Jag avslutade det jag höll på med och gick in till henne. Hon sitter på sängkanten, och jag sätter mej brevid henne.
-Tina, är du ledsen? Du skrattar och ler jämt, men dina ögon är ledsna! Jag har tittat på dej så mycket, och jag ser att du är ledsen.
Jag blir helt paff, jag får erkänna för henne att jag har varit mycket ledsen, men att det börjar bli bättre.
Hon fortsätter att säja att hon har tröstat så många under sina år, och hon önskar att vi får träffas igen.
-Jag tycker så mycket om dej, och alla här tycker om dej, det hoppas jag du vet!
Hon klappar mej på kinden och sen ber hon om ursäkt och hoppas att jag inte tagit illa upp, att hon tränger sej på och frågar. Jag ser att hon har tårar i ögonen.
Jag kramar om henne och känner att jag har nära till gråten jag med.
Vi pratar en stund till. Jag känner att detta är ett avsked. Känner hon att det närmar sej slutet? Det är precis som om hon ville berätta detta innan hon försvinner.
Eller är det jag som kommer att försvinna?

Föredrag...

Som jag nämnt går jag en utbildning, fackets grundutbildning för arbetsplatsombud, AO Grund.
Det har varit intressant. Det är 10 heldagar, två dagar varje vecka.
I den andra veckan fick vi lära oss teoretiskt hur man håller föredrag, hur man beter sej, lite tips och sånt. Jag kände att jag blev kall, jag fick mina misstankar...
En av de andra frågar
-Och varför ska vi lära oss detta? Hon lät lika vettskrämd som jag kände mej.
Jo, som jag befarade, vi skulle prata inför gruppen om något den 30 maj, näst sista gången.
Vi behövde inte prata mer än 3 minuter, och vi kunde prata om vad som helst.

Ja det kvittar hur länge man får prata, det är ju före, och de första minuterna som är värst. Jag avskyr verkligen att prata inför grupp sådär. Är man två funkar det, men helt ensam...

Och vad sjutton skulle jag prata om...??? Nåt jag kan var ju självklart. Det jag känner mej mest trygg med är ju min sjukdom så klart. Jag bestämde mej för det.
Jag satt och knåpade lite vid datorn.
I helgen jobbade jag, och på söndag tänkte jag att jag skulle skriva ut mina anteckningar.
DÅ HAVERERAR DATORN!
Jag kommer inte åt det jag skrivit och jag kan inte skriva ut!
Jisses...
Det var ju bara att börja om och skriva för hand, som på den gamla goda tiden... Jag skrev ett papper, kom på saker jag skulle lägga till, fick skriva om, kom på nåt annat... Klockan 01 fattade jag inget längre, och jag gick och la mej. Jag gick upp strax efter 06 och renskrev det jag skrivit, och kände mej ganska klar.
Klockan 08 börjar vi.
Vi är 12 i gruppen, och vi tar 2 "föreläsningar" först. Det blir lite frukostfika klockan 09.
Sen går vi igenom det nya samverkansavtalet.
Efter det kör vi några till.
Jag tänker att om jag väntar till sist, kanske tiden är slut och jag slipper...
Periodvis mår jag nästan illa, det knyter sej riktigt i magen, jag blir varm och kall om vartannat.
Vi är två kvar. Jag känner att jag är illröd i ansiktet, jag gömmer mej bakom händerna och säjer
-Måste jag...?
-Jag går först då, säjer M.
Nu är det bara jag kvar, och det är en timme kvar.
-Jaha, jag hade hoppats att tiden skulle ta slut men nu måste jag väl gå fram. Hjälp mej upp om jag svimmar, säjer jag.
Jag sätter mej  och börjar prata. Jag börjar berätta om min sjukdom, och när jag pratat en stund tystnar jag, tänkte om nån ville fråga nåt. Det är knäpptyst.
Jag dör nästan. Varför skulle jag prata om detta? Ingen är väl intresserad av att höra om min sjukdom så klart. Jag fortsätter lite till, för jag kände att det inte var ett bra avslut.
Mina tre minuter jag skulle prata är slut, fast det har nog gått mer än tre minuter. Jag tystnar, för jag har berättat det viktigaste, det som jag skrivit.
Efter ett par sekunders tystnad kommer en fråga. Sen kommer en till. Och ännu en... Helt plötsligt börjar jag berätta om saker jag inte alls tänkt gå in på. jag får frågor, och jag svarar. Jag tror jag sitter där framme i 20 minuter.

När jag känner att frågorna är slut reser jag mej upp. En av tjejerna som har kursen säjer med ett leende att
-Detta var nog värre för dej än att få sjukdomen!
Ja det fick jag hålla med om... Men jag gjorde det! Utan att svimma!

Mors Dag...!

Detta fick jag av mina gulliga barn!

Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus...

Vi har fått provsvaren från Christoffers gastro och koloskopi, och de var efter omständigheterna bra. De polyper som hittades i magsäcken var inga adenom, det vill säja inget som kommer att utvecklas till cancertumörer, det var bara körtlar. Själv har jag fullt med polyper i magsäcken jag med, och det är heller inga adenom, och läkarna kan inte säja varför de finns där. Troligtvis har jag kronisk magkatarr, och att det kommer från de mediciner jag måste proppa i mej.
Christoffer hade däremot adenom i tjocktarmen, men de var i ett tidigt stadie och är inte akut.
En remiss har skickats till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. Han är ju 16 och faller fortfarande under barnkliniken, så vi får väl se vad de gör i Göteborg.
Det är bara att fortsätta vänta...

Knasig tipspromenad...

Egentligen skulle jag leta efter en skojig bild på mej och Suss när vi hade fest, för vi ska göra stan osäker imorn och jag tänkte lägga ut nån kul gammal bild på Facebook. Det var mer party förr, och nu tar  vi tag i detta igen, like old times...
När jag letade hittade jag en grej jag inte fattat att jag sparat!
För ett antal år sen under min tid som gift med en  mycket tävlingsinriktad snubbe skulle vi fira nyår med ett gäng, och jag och Suss som har en precis lika tävlingsinriktad snubbe skulle göra en tipspromenad. Vi tänkte att vi skulle göra en lite annorlunda, så vi googlade inte för det fanns inte google då men vi sökte på nätet på knasig tipspromenad och hittade en. På den tiden hade vi uppringt modem, vi som bodde på landet eller i ett mindre samhälle på några tusen invånare, så vi fick sitta i mobiltelefonerna, för telefonen var ju upptagen då...
Vi satt i våra mobiltelefoner det var ganska hi-tech och skrattade så tårarna rann när vi läste frågorna högt för varann...:

1. Vilken fot är oftast störst hos en människa?

1.Höger.
X. Nej... vänster. 
2. Nej! Vänta...det är nog höger i alla fall.

2. Vilket är det största nu levande djuret i världen?

1. En val.
X. Två valar.
2. Ett däggdjur som är lite större än Wales.

3. Hur böjs verbet "bära"?

1. Bära — bar — burit
X. Bära — bar — naken
2. Bära — bar — pub

4. Är sterilitet ärftligt?

1. Ja, självfallet.
X. Nej, men ibland önskar man att det var så.
2. Ja, jag har då alltid trott på renlighet!

5. Pär och Pål skall gräva ett dike. Hur brett är det?

1. Va?
X. Inte bredare än två meter... kanske tre...
2. …okey, 4m... men sen får det vara bra!

6. Var tar den där sista strumpan vägen när man tvättar?

1. Det är en av de konstanta naturlagarna i universum.
X. Jag tvättar aldrig.
2. Staffan Westerberg tar dem och gör handdockor av dem.

7. När har man gått för långt?

1.Man kan aldrig gå för långt.
X. Jag orkar aldrig gå längre än 5-6 kilometer.
2. De som skrivit dessa frågor ligger j*ligt nära gränsen kan jag säga!

8. Avsluta följande mening: "Jag har aldrig varit..."

1."...på snusen. Aldrig rökat en cigarr. Halleluja!!"
X. "...riktigt klok!"
2. "...glad i sånna här tipsrundor."

9. Om ett äpple väger lika mycket som tre plommon och en ananas väger lika mycket som två äpplen. Hur många personer räcker då fruktkompotten till?

1. Va, inga russin?! Då vill inte jag ha.
X. Är detta en sån där trickfråga?
2. Hmm... får man helgardera?

10. 1979 satte Bertil in 5 kronor på banken. Hur mycket har han på kontot idag?

1. 8:20 med en ränta på 2,5%
X. Hade han satt in det på sparkapitalkonto hade han haft 13:25!
2. 2:85 (Räknat med inflation och fasta avgifter.)

 11. Ponera att du skall ut och resa. Var hamnar ditt bagage?

1. Dit jag reser.
X. Så långt bort från resmålet som möjligt.
2. I Arjeplog. Om jag däremot skall till Arjeplog hamnar det i Finspång.

12. Vad är kolera?

1. Sjukdom av mindre trevligt slag.
X. Tidpunkt i historien då fossila bränslen var vanliga.
2. Hudkräm för nötboskap.

13. En dam från Västerås sätter sig på ett tåg mot Stockholm kl. 13:00.Tåget far med en konstant hastighet av 120 km/h och sträckan är 15 mil. När kommer hon fram?

1. Hmmm... om tåget åkt med 150 km/h hade det blivit 1 timme. Men nu kör de bara... hmmm... tja, så där 1,5 timme?
X. 1 timme och 15 minuter. Det vet jag med säkerhet. Jag har åkt där så många gånger så!
2.  2 timmar och 15 minuter. Jag har också åkt den sträckan många gånger och vi får alltid vänta en timme i Bålsta!!

Utslags-fråga den kom vi på alldeles själva...

Hur långa är alla här tillsammans?
Skriv din egen längd längst ner på tipslappen!

Ni kan ju gissa två personer som var måttligt roade och tyckte detta var en dum tipspromenad och garanterat svarade 2 på fråga 7 och 8. Jag och Suss tyckte den var skitkul för det var ju bara tidsfördriv på en fest! Fast vi hade faktiskt en rätt rad, men den hittar jag inte...

Jag hittade ingen  riktig partybild på mej och Suss, det fick bli en fånig bild istället... Gissa vem som är vem...?! >>

Angel blessing...

När jag var 11 år fick jag en brevvän i USA. Superspännande, tyckte jag, som inte kunde så himla mycket engelska...Hon hette Jenifer och var 9 år. Anledningen att jag valde hennes brev av alla i bunten var att hon hade långt lockigt hår, precis som jag ville ha (efter det att jag fick barn blev mitt hår lockigt, men nu plattar jag det frenetiskt...).
I början gick det ju så där halvdant att skriva på engelska, när mitt ordförråd sträckte sej till a blue car och one red apple ungefär. Det löste jag smidigt genom att skriva brevet på svenska och pappa skrev av det översatt till engelska, och sen kopierade jag pappas text (teoretiskt kunde pappa ha skrivit vad han ville, men jag tror han var ärlig...).
Jag lärde mej mer engelska, och då skrev jag själv, men pappa hjälpte mej att kolla så det blev rätt.
Sen kom man ju i den åldern när man absolut inte ville att pappa skulle läsa ens brev, man skrev ju hemlisar och annat tjejsnack!

Nu är jag snart 39, Jenifer har nyss fyllt 37, och vi har fortfarande kontakt, mest med e-mails och FB, men varje jul och födelsedag skickar vi presenter!
Vi har aldrig träffats på grund av omständigheter, men vi har minsann pratat om det! Jag fick barn, sen studerade Jenifer, jag blev sjuk, Jenifer fick barn... alltid var det nåt. Det är ju inte så billigt heller.

För en månad sen fyllde Jenifer år. Jag har ingen aning om vad jag ska köpa.
Jag traskade runt och hamnade bland smycken. Jag tog upp ett armband med en text på:
Angel Blessing - May Your Days All be Blessed with the Presence of an Angel Watching Over You
Det kändes ju lite småtöntigt faktiskt, tyckte jag, så jag hängde tillbaks det och fortsatte kika runt.
När jag för tredje gången går tillbaka och håller i armbandet inser jag att jag måste köpa det till henne, det var som en magnet, jag drog tillbaks till det hela tiden.
Så jag köper det.
Jag får ett mail tillbaka, hon tackar för presenten.
Sen berättar hon att hon fått bröstcancer, hon fick diagnosen två veckor tidigare.
Nu är hon är opererad, ska genomgå cellgiftsbehandling och strålning.
Jenifer har en webbsida som hon skriver dagbok i. Varje gång jag går in och läser den blir jag ledsen, kan inte hålla borta tårarna.
Jag är ledsen att vi aldrig träffats, tänk om vi inte får chansen igen? Jag är ledsen att jag inte kan vara nära henne, vi har ju varit vänner i nästan 30 år.
Plötsligt slog det mej.
Armbandet.
Jag förstod varför jag drogs tillbaka till det. Jag har gett henne en ängel som vakar över henne. Det är mitt sätt att vara nära.

Dravel säjer en del säkert nu. Ok, tyck det. För mej känns det bra. Jag tror att en ängel vakar över Jen nu. Min ängel. Det tror Jen också. Därför är det så. Och vi kommer att träffas, det har vi bestämt.

Därför har jag ändrat min profilbild på bloggen och på FB.

Ase... Azr... Azerb... Azcerbad... Äh vaff...

Denna låten känns ganska aktuell just nu...

Nätaggregat och nya gardiner...

Ja nu tror ni kanske jag slog ihjäl mej när jag ramlade av stolen eller fick nån minnesförlust att jag hade en blogg, eftersom jag typ försvann här lite.
Så var det inte, kan jag berätta.

Jag är arbetsplatsombud på jobbet, alltså facklig, och nu går jag en utbildning. Jag är ju van att inte sitta still, och helt plötsligt ska man sitta still mycket mer än vanligt, och dessutom TÄNKA?!?
Det tar på krafterna. Jag dog nästan av trötthet klockan åtta.

Det som också tar på krafterna är att vi har en kris på jobbet, min chef fattar inte hur allvarligt det är, men nu gör vi en psykosocial utredning. Jag har en stor del i att detta drog igång, om ni kanske minns ett tidigare inlägg... Det är ju egentligen inte jobbet, utan chefen, som jag nu kanske vågar berätta utan att vara rädd för repressalier.

Jag har fortfarande inte hört nåt från läkarna om vad som händer med Christoffer, det tar otroligt på mina krafter.

Ja så har jag fått psykbryt på datorn också.
Datorn var svår att starta, och stängde av sej när den ville. Tänkte att jag hade fått nån skit i, jag har sökt med alla möjliga program, men det fanns inget. Jag är medlem i svenska antispywareforum och nu fick dom hjälpa mej med program som sökte genom min dator som gav loggar dom kunde se.
Det fanns inget jättekonstigt, och jag uppdaterade alla drivrutiner. Mina tankar började spinna runt att det var nån slags startmotor i datorn som det var problem med. Jag har aldrig hört talas om nån startmotor, men både Angelica och Koffe har haft problem med nätaggregaten. Angelicas brände och slog ut allt i hela lägenheten, hon fick sminka sej i ljuset av stearinljus. Koffes gav bara problem med hans egna dator, men gillar man att spela spel är det jobbigt nog.
I samma veva tankarna med nätagget kom, fick jag ett förslag från antispywareforum att det kunde vara nätagget.

Igår tog jag en tur på stan och inhandlade ett nytt nätagg. Plus nya köksgardiner.
Jag stod i valet och kvalet.
Gardinerna vann.
Jag putsade köksfönsterna och snyggade till.
Idag tog jag aggregatet.
Det verkar funka!
Tyvärr måste jag förlänga några kablar, för till CD'n är dom för korta, men jag kan i alla fall betala räkningarna!

Ömhet...

Jag sitter vid datorn på en kontorsstol på hjul.
Jag har druckit tre öl inte åtta som man skulle kunna tro , är på gott humör. Jag och Morten har bestämt oss för att gå till Bowlinghallen. Vi tänkte inte bowla, men spela biljard. Vid 21 brukar det komma en trubadur på fredagar och lördagar. Jag gillar trubadurer.
Mycket.
Jag har inte ljudet på, så nu kände jag för att Spotifaja lite.
Jag reser mej upp lite, och lutar mej framåt för att sätta på högtalarna som står på den översta hyllan på databordet.
När jag reser mej upp lyfter dom bakre hjulen sej från golvet och stolen far bakåt.
Jag brakar i golvet och slår skallen i elementet dessutom...
Fattar inte hur klantig jag kan vara.
Det finns en som kommer att fatta.
Anna, min kära vän. Är inte detta typiskt oss??

Trägen vinner...

I går var jag på IKEA. Morten skulle på föreläsning på John Bauergymnasiet i Jönköping, jag råkade vara ledig...
Jag passar på att åka till A6, och i första hand favvobutiken IKEA. Jag skulle bara småhandla lite.
Precis vid utgångarna ser jag en massa korgstolar. Dom kostar bara 299, och är såna vi tänkte ha nere i relaxen. Jag köper dom så klart.
Sen kommer jag ut till bilen.
Nu får jag problem.
Jag får inte in dom. Jag har bara en sedan (ingen kombi), så det blir problem.
Men jag kan vara envis, så till slut vann jag över mitt impulsköp. En kvart senare har jag faktiskt lyckats få in dom i baksätet. Jag fick fälla sätet och vinkla dom runt på nåt sätt. Jag pövade många sätt...
Trägen vinner...

Du gamla du fria i Ryssland...

Vi satt och kollade på Parlamentet, jag och Morten.
Så spelas signaturmelodin.
Jag ska kolla Mortens kunskaper om Sverige.
Han är född och uppväxt i Norge, men har bott i Sverige i drygt 20 år nu.
Jag frågar
-Känner du igen trudelutten?
-Jaa.... säjer han dröjande... Han nynnar melodin lite och säjer sen
-Är det inte den där ryska...?
-Ryska..? OK jag fattar, han har ingen aning...
-Texten är ja jag vill leva jag vill dö i Norden...
Sen får vi ett skrattanfall när han kommer på vilken melodi det är...

I must do something on the paper...

Igår satt man som vanligt klistrad framför TV'n klockan 21 eftersom det då var CSI, en serie man ABSOLUT inte kan missa.
När programmet var slut visar det sej att nästa program är nåt nytt av Filip och Fredrik, som råkar vara några av mina favoriter.
Programmet heter Nittileaks och ska visa 90-talet under 10 program. Dagens första program startade som man lätt kan räkna ut 1990.
Jag tänkte att detta kan ju bli kul, eftersom jag är född 72 och alltså minns 90-talet som en händelserik tid i mitt liv.
Fick två barn, köpte hus, stora operationer...
Det första man fick se var Adam Alsing i hockeyfrilla. Det tog mej tillbaka rätt snabbt, eftersom jag själv hörde till den stora skara med denna friss. I och för sej hade jag 90 INTE hade kvar min hockeyfrilla längre.
Har dock ett foto från 9'an (1988) med en snygg hockeyfrilla...

Man fick många goda skratt med alla dessa flashbacks från 1990, men det var ett som tog priset, jag fnissar än...

Ahlzimers kommer tidigt i år...

Idag har vi ett underbart väder, och efter ett röj i trädgården bestämde jag mej för att släpa fram solstolen och sätta mej och läsa en bok på altanen.
En helt UNDERBAR känsla efter att ha bott i lägenhet i 2,5 år (bodde ju innan dess i villa) utan ens en liten balkong!
Sagt och gjort, jag tog min bok, öppnade en öl och satt där och njöt.
Det blev faktiskt lite varmt tyckte jag, jag hade T-shirt på mej och kommer på att jag ska nog ta ett linne på mej.
Jag lägger ifrån mej boken och går in i sovrummet och klär av mej. Jag tar fram linnet, och när jag ska ta det på mej inser jag att jag istället för att ta av mej T-shirten, har tagit av mej jeansen...!?

En ännu jobbigare dag...

...blev det idag.
Själva undersökningsdagen.
Nu är jag arg. Arg och ledsen. Arg på mej som gav min son denna sjukdomen. Arg på världen som har dessa sjukdomar. Arg för att just vi skulle drabbas. Av 350 personer i Sverige, varför just vi??
Så få är vi. 240 släkter av denna ärftliga tarmcancer.

Christoffer kämpade sej igenom gårdagen bra. Vi hyrde en film på Telias videobutik på digital TV'n. Han valde. Först ville han se Avatar, för den hade han inte sett. Tyvärr fanns den inte, den hade jag gärna sett igen. Det blev Inception, den hade han sett, men tyckte den var bra.
Och det var den. Fast lite konstig. Jag hängde inte med i svängarna hela tiden i början, måste jag erkänna.
Det blev en del pauser, när jag blandade vätskan han skulle dricka, och han sprang på toa...

Jag väckte honom i morses vi 9-tiden. Vid kvart i tio skulle vi vara på sjukhuset.
Han förbereds, får byta om och körs upp till operationssalen.
Jag är med honom tills han somnar.
Jag väntar i väntrummet en timme ungefär, då kommer läkaren ut.
Han berättar att det finns cellförändringar i den nedre delen av Christoffers tjocktarm. Polyper som kommer att utvecklas till cancertumörer så småningom.
De har tagit prover, och vi ska diskutera vad som ska göras när vi fått provsvaren.

Jag får gå in till Christoffer på uppvaket. Han sover ännu. Han har sladdar och grejer överallt. En plupp på örat för att mäta syresättningen i blodet, vätskedropp i armen, syrgas i näsan och blodtrycksmanchett i den andra armen.
På monitorn ser jag alla värden. Blodtrycket är lågt, så det piper hela tiden. Tillslut stänger dom av larmet. Dom vet att han är låg. Det lägsta han hade nu var 70/35. En normal person har 120/70 ungefär.

Han börjar vakna till efter en timme. Han tittar på mej och undrar vart han är. Jag säjer att allt är över, han är på uppvaket, att undersökningen är klar. Det tyckte han var konstigt...
Så småningom får vi komma tillbaka på avdelningen igen, han får mat och jag måste berätta vad läkaren sagt.

Nu är jag även arg på Christoffers pappa som glömt att Christoffer skulle till sjukhuset för han renoverar huset. Jag ringde för att berätta dom tråkiga nyheterna. Han skulle ringa Koffe sen, sa han. Han skickade ett sms efter några timmar att han inte kunde ringa än för han renoverar huset.
Skit i huset, din son behöver dej!

En jobbig dag...

Christoffer är inte i skolan idag.
Jag väckte honom klockan tio, då åt vi frukost ihop. Det sista han får äta på ett drygt dygn.

Vi tog bilen till Gummicentralen där jag har mitt däckhotell.
Det blev så för ett par år sen, då jag gjorde en underredsbehandling av min bil. Strax efter skulle jag byta till vinterdäck. Tror ni jag fick bort däcken? Nä. Bultarna satt som berget. Dom hade ju så klart använt maskin för att skruva på dom efter rostskyddsbehandlingen.
Jag hade tänkt åka till Gummicentralen för att få hjälp med att få upp bultarna bara, men när jag kom dit fick jag se skyltar om däckhotell.
Praktiskt, kom jag på, eftersom jag då bodde i lägenhet och hade mina däck i förrådet i källaren, samt att jag fick stå ute på gatan när jag skulle byta, allt var allmänt omständigt.
Även om läget är annat nu, kämnns det väldans bekvämt att nån annan gör detta jobbet...

I alla fall, medans dom byter till sommardäck, nu har jag på mina snygga lättmetallfälgar igen promenerar jag och Koffe bort till ICA och handlar lite.
Halstabletter, energidryck och druvsockertabletter.

Imorn ska Koffe nämligen göra en gastroskopi och koloskopi. Magen och tarmen ska vara helt tom.
Från klockan 12 idag fick han inte äta mer. Nu får han dricka klara drycker, typ te, saft, energidryck och sånt.
Klockan 15 ska han börja dricka Laxabon. Han får fortfarande dricka klara drycker, och han har halstabletter att suga på för Laxabon är skitäckligt.
Då har vi bestämt att vi ska hyra en film, för vi måste kunna pausa när han springer på toa stup i ett sen...
Klockan 18 ska han ha druckit upp de 3 liter han ska.
Från midnatt får han inte dricka heller.

Stackaren. Han har fått samma jävla sjukdom som jag. Den har inte brutit ut än, därför måste han kontrolleras regelbundet. Som tur är bara vart tredje år än.
Imorn klockan halv elva ska han sövas, han får som tur är göra undersökningen under narkos.
Jag är hemma från jobbet idag och imorn. Man får ju inte vabba längre, men jag har tagit ut komp.

Jag försöker vara positiv, trots att jag är orolig och ledsen. Jag vill ju inte att han ska känna att jag tycker det är jättejobbigt, för då gör jag ju det ännu svårare för honom.

Race...

Slutade klockan 17 idag, åkte förbi mitt ex för att hämta upp Koffe.
På vägen mellan Vinninga och Lisch kommer en bil upp bakom mej. Han ligger precis bakom mej, jag blir rätt irriterad. Jag ligger bakom två bilar och har typ 50 m kvar till rondellen, så jag ligger kvar där.
Dom andra bilarna kör rakt fram, men jag ska till vänster. Likaså han bakom mej.
När jag kommer ur rondellen tänker jag att nu jäklar åsså drar jag på så det låter så där gött med mitt sportluftfilter som jag nog måste byta snart och bilen bakom fattar inget, men så hänger han på och eftersom jag kommer ikapp en annan bil är han snart uppe i arshlet på mej igen.
Tyvärr ska jag svänga av mot Margretelund, och bilen bakom fortsätter rakt fram.
Synd det. Hade inte Koffe varit med i bilen hade jag nog inte svängt av, utan racat honom lite till... Nu kunde jag inte riktigt med det. Fast i och för sej tror jag inte han hade blivit förvånad... Han vet att hans mamma är lite knäpp ibland!

Barnvagnstanten med pinnen...

Häromdagen skjutsade jag Christoffer till skolan, jag hade några ärenden då det var enklast att ta bilen. På vägen dit får jag stanna vid ett övergångsställe för det gick över en kvinna med en gammal barnvagn och en pinne på 2 meter.
Jo, precis så var det faktiskt.
Kvinnan var i 60-års åldern, barnvagnen var gammal och jättesmutsig och det såg ut som om den var tom. Sen hade hon en pinne i handen.
Koffe och jag bara glodde. Ja, vi fnissade lite också då kanske...

Jag lämnar av Koffe vid skolan, parkerar bilen och går in på Åhléns, jag skulle ha en gardinstång.
Jag står och tittar på stängerna då jag märker att nån står bakom mej, så jag tänkte om jag står i vägen eller nåt. Jag vänder mej om och får se... just det, barnvagnstanten! I vagnen har hon lagt pinnen, fast den är ju lång, så den sticker ju rakt ut liksom. Hon har dessutom lagt en packe galgar i vagnen.
Jag blir full i skratt och vänder mej snabbt om och tar en gardinstång och läser intensivt på den för att inte börja skratta.
Så säjer kvinnan
Tittar du också på gardinstänger...?
Lite dum fråga kan det tyckas, eftersom jag håller i en gardinstång...
Jag får snabbt ställa ifrån mej gardinstången och lämna butiken för jag håller på att dö av skratt...

Luleå blir inte krossat idag heller...

Nu är det snart dags. Är rätt nervös faktiskt. Om en knapp timme drar dom igång. Morten är helt övertygad att DENNA gången blir Luleå krossade av Skellefteå. Det har han sagt de tre sista matcherna.
Det vet vi ju hur det blev med den saken... Säsongens jämnaste matcher.
Men nu är det nog dags att ta tag i matchen rejält. Tyvärr är det ju bortamatcher nu. Vi får väl se. Jag tänker heja fram mitt lag i alla fall!!

JAAAAAAAAAA!!!

Eh... ja jag kanske ska förklara mej...
Jag har en jäkla massa kanaler på min TV, men inte Canal+.
Hockeyslutspelet är ju VÄÄÄLDIGT intressant, eftersom jag håller på Luleå. Vissa matcher går på TV4 Sport. Givetvis inte Luleås match. Den går ju såklart på... ja just det, Canal+.
Jag kommer hem framåt halv sex, har jobbat. Jag kollar på Skelleftematchen och väntar på pling i stället.
Det står 1-2 Luleå-Djurgården.
PLING! 2-2!
Jag tjoar!
Slut på andra perioden.
PLING! 3-2
Fan också...
PLING!3-3
Tredje perioden slut.
Jisses, 3-3 i matcher, 3-3 i den avgörande matchen.
Nu slutar sändningen på TV4 och jag få panik... vill ju se matchen, det är sudden!
Jag får fram sportbladets livekommentarer på aftonbladet.se.
Där sitter jag och illblegar på dataskärmen, ser kommentar på kommentar om en match som verkar fruktansvärt spännande...
Så kommer det...
Vinst för Lule och jag skriker högt!
Skickar ett sms till Morten i glädjeyran, jag skrev JAAAAAA!
Han fattar ju inget, jag fick förklara vad det betydde!

Nu jäklar! Luleå till semi!!

Mycket jobb inatt...

Jag håller på för fullt att olja in bänkskivorna i köket. Vi har pratat om det sen vi flyttade in, att det måste göras. Nu tog jag tag i det, tydligen.
Nån sätter på radion i köket. En bra låt, jag nynnar med.
Efter en bra stund säjer nån Tina, ska du inte stänga av klockradion?

Vaff... sover jag?

Ett tillägg...

...till inlägget den 10 mars.
Är inte så ledsen längre. Mest arg.
Jag tror att det närmar sej ett inbördeskrig...

Another one bites the dust...

Igår kväll var det sista deltävlingen i tips-SM.
Jag ledde den interna tävlingen mellan mej, Morten och Janne. Igår hade vi bjudit hem Janne med fru för en tips-lördagkväll med tipset, och den spännande upplösningen.
På fredagkvällen knallar jag upp till TV-rummet för att se Let's Dance.

Då har digitalboxen totalhavererat.
Den har krånglat ibland, så för säkerhets skull ringer jag Telia för att se om det behövs en omstart från deras server eller nåt. Det behövdes en annan gång nämligen.
Tyvärr var det inte så enkelt. Boxen har pajat.
Dom kunde skicka en, men det skulle ta några dagar.
Det går ju inte, vi har ju bjudit hem folk till lördag!
Vi bestämmer oss för att åka till en Teliabutik för att hämta en ny.
Lördag förmiddag hade jag bestämt att ta en fika med en kompis, så Morten åkte själv till närmaste Teliabutik, i Trollhättan, 6 mil enkel resa.
Väl där visar det sej att han inte får ut en ny box för abonnemanget står på mej, och jag måste personligen legitimera mej...
Han får åka hem tomhänt de 6 milen. Jag åker tillbaka till Trollhättan, hämtar hem den attans digitalboxen och installerar den. Givetvis krånglar det lite, jag får starta om både boxen och gatewayen ett par gånger.
Sen hittar jag inte koderna. Jo, jag hittar dom, men dom stämmer inte.
Jag loggar in på Telias hemsida och kontrollerar. Jo, siffrorna stämmer, spalterna har hamnat fel, så alla koder har liksom hoppat upp ett par rader.
Fem minuter före gästerna kommer har jag fått igång TV'n.

Då visar det sej att ingen av stryktipsmatcherna visas på TV. Alla matcher startar klockan 16, utom en, den startar 18:15. Den visas!
Men vi vill ju ha plingena!
Det var ju inget att göra, vi får ta med Nores dator upp och kolla.
Jag har alltså 12-8-9-9-8(=46) rätt i omgångarna. Morten har 12-6-9-9-8(=44). Janne 10-9-10-5-8(=42).
I slutställningen räknas den sämsta veckan bort. Det betyder att om jag och Morten får lika många rätt denna sista omgången hamnar vi på samma poäng. LIIIITE irriterande eftersom jag faktiskt helt klart är bättre!
Allt löste sej smidigt för Morten och Janne fick 7 rätt, och jag 8!
Nu ska det bli spännande att se när resultaten kommer upp på ICA... Efter förra omgången låg jag 5'a.

Tack...!

Har lust att skriva av mej just nu. Hur kränkt jag känner mej, och hur ledsen jag är.
Nu är detta en offentlig blogg, så jag behåller det inom mej.
Jag är glad att jag har mina goa arbetskamrater som står bakom mej, och Carina på facket som har stöttat mej till 100%! Tur att ni finns!

And the winner is...

Idag var det första dan på jobbet efter min sjukskrivning.
Jag har varit hemma i två och en halv vecka.
Började som bekant med en vecka i feber, nästa vecka med en helvetes hosta.
Jag är inte helt frisk än, men jag mår ganska bra ändå. Har fortfarande lite hosta, och första timmen får jag inte fram ett ljud. Det blev ju lite knäppt när jag kommer till jobbet och mest bara väser...
Dessutom hade en av de boende spytt hela natten, så det var ju en lagom kul dag att börja jobba...
Nu hoppas jag att jag inte är såpass nedsatt att jag blir sjuk igen...

På väg hem från jobbet svängde jag förbi facket, hade lite att diskutera. Jag är ju facklig på jobbet.
Väl hemma ligger ett vadderat kuvert.
Fan, tänkte jag, nu glömde avbeställa den där boken.
Men så läser jag min adress, som är handskriven.
Det var skumt.
Börjar öppna, och vänder då på paketet, ser avsändaren.
Men vaff...? Jag fattar inget.
Sen ramlar poletten ner.
Min vinst! >>
Tack så mycket!!

Nya tag...

Huset överlevde tösens 18-års fest igår.
Hoppas dom spelade tillräckligt högt för att störa grannarna, som VÄLDIGT ofta spelar hög musik så VI störs av det.

Nu ska jag ta tag i stryktipset. Ligger ganska bra till på SM. Ingen vinst i stora tävlingen förstås, men på ICA Hjertbergs egna lista ligger jag 5'a.
Jag har nog nåt på G här.
Fast mitt mål är att bli bättre än Morten. Han är typ 18 eller nåt. Fast han blev ju 3'a förra året, då jag inte hade nåt att komma med.

Älskade dotter....

Idag fyller hon 18 år!

Hallå...?!?

Är det nån som hör mej?
Eller är det bara jag som inte hör mej?

Jag är ganska ynklig nu. Detta var en pärs. Två dar med lite lätt feber och sånt. Sen brakade det löst och jag blev dösjuk. Jag tar aldrig febernedsättande, men när febern gick upp över 40 fick jag ge mej på den punkten, jag låg som ett lik bara. Fick efter 500mg Alvedon ner febern till 39,5. Tog efter 3,5 timmar 1g till, och kom nästan ner till 39.
Fruktansvärt ont i halsen och en hosta som gjorde mej galen mer eller mindre. Gick till vårdcentralen för att kolla så det inte var halsfluss. Det var det inte. Dom kollade lungorna men det lät bra, fast läkaren varnade lite eftersom min förkylning ihop med resten ökade risken för lunginflammation.
Några dagar senare fick jag gå dit igen, för jag hade nu varit hemma en vecka och behövde läkarintyg.
Hade fortfarande feber, så det togs en snabbsänka. Den var bra, så det blev inte antibiotika. Däremot fick jag Cocilliana, så jag fick sova hyfsat på nätterna efter det.
Hostan tar snart död på mej, jag hostar nästan så jag spyr.
Jag är så himla trött, orkar inget längre. Allt blir en kraftansträngning. Sen har det blivit nån svullnad i öronen eller nåt, för jag hör som en kratta. Det känns som ett dämpat ljud, som om jag gick omkring med öronproppar.
Måste nog till vårdcentralen igen imorn, för jag blev bara sjukskriven över helgen, men jag tror inte jag orkar jobba än. Och denna hostan... de gamla tanterna och farbröderna på jobbet är ju rätt skruttiga, jag kan ju inte komma dit och hosta ihjäl dom heller.

Inte många knop...

Nä, det gör man inte idag.
För en vecka sen blev Nore sjuk, i söndags blev Morten sjuk. Han lyckades ändå äta en tre-rätters i måndags, fast typ hälften av vad han brukar...
Idag var det min tur.
Vaknade upp med en stor klump i halsen, kändes det som. Hostar och håller på. Lite yr och konstig är man också. Lite feber.
Jag har haft ont i armbågen ett bra tag också. Verkar som jag fått tennisarmbåge. Hur nu det kan ha gått till, jag gillar ju inte ens tennis...
Vi har mest legat i soffan framför TV'n, vilket inte är det lättaste. Vi har inte fått våra nya soffor, vi har bara den gamla tresits-soffan. Det blir lite trångt när man ska ligga två där.
Tog Nores dator och ställde på bordet, han är ju hos sin mamma denna veckan. Kände att jag var tvungen att göra nåt annan än att blega på TV'n och tycka synd om mej...
Känner mej lagom snygg i mina röda mjukisbyxor med Ferrarilogga som jag köpte nån gång i början på 90-talet, en T-shirt med texten "Den som har mest prylar när man dör vinner" och en fleecetröja.
Det är bra med såna kläder ibland förstås, det är ingen som ser att jag inte haft nån BH på mej idag...

Tre-rätters...

Igår hade vi inte ett enda barn hemma. Angelica och Nicklas hos bekanta i Skåne, Christoffer har pappa-vecka, Nore har mamma-vecka.Vi passade på att ha lite eget hemmamys och avnjuta en tre-rätters alldeles ensamma!

Förrätt: Minikrustader på ruccola



Varmrätt: Panerad kycklingfilé med brieost och korianderfyllning, potatisgratäng och ädelostsås samt ceasarsallad.

Emellan varmrätten och efterrätten tappade vi vatten i jacuzzin och tog oss ett bad!

Efterrätt: Lingonparfait