Också en jäkla födelsedag...

Ja detta får man väl säja var en av de sämsta födelsedagarna jag haft. I alla fall den senare delen av den.
Angelica frågade om hennes kompis fick sova över. Egentligen har vi bestämt att ingen får sova över när vi jobbar, men jag sa ok. Klockan var ca halv sex. Jag hade precis kommit hem från jobbet.
En kompis kommer förbi och grattar mej. Vi pratar en bra stund.
Klockan halv tio ringer jag Angelica och undrar när de tänkte komma hem. Anledningen till att kompisen skulle sova över var att hennes mamma skulle ha fest. Jag tyckte att den borde ju vara i full gång nu.
Det visar sej att tjejerna är i stan. Dom ska snart cykla hem, säjer hon.
Jag säjer att dom måste cykla hem nu. Det är ju en mil hem, så det tar en stund.
Dessutom har vi bestämt att hon ska tala om ifall hon drar nånstans, för vi vill veta var hon är, så jag blir inte så glad på henne.
Klockan tio ringer jag igen för att kolla vart dom är.
Dom är på grusvägen hos kompisen. Hon skulle hem och hämta lite grejer, säjer Angelica.
Då hör jag fiskmåsar.
Jag vet med säkehet att fiskmåsar hör man inte här.
Angelica erkänner att dom är kvar i stan.
Jag ringer ett flertal gånger, för nu vet jag inte om jag ska tro att hon är på väg hem eller inte.

Jag är frustrerad, ledsen och besviken. Jag går ut och går för att jag klättrar på väggarna annars.
Klockan elva är dom utanför kompisens hus. Jag säjer att dom får skynda sej hem nu.
Halv tolv är dom inte hemma. Jag ringer igen.
Angelica säjer att hon är på väg hem. Hon går. Utan kompisen. I regnet.
Jag säjer att jag kommer och möter henne.
Hon vill gå själv.
Jag går och möter henne i alla fall.
Efter två kilometer möts vi. Hon säjer att "jag skulle ju gå själv".
Om jag känner henne rätt, och hon velat gå ensam hade hon antingen gått snabbare, eller gått över på andra sidan vägen eller nåt.
Det gör hon inte.
Jag känner att jag gjorde rätt. Vi går tysta brevid varann hela vägen hem.
Dyngsura.

Hemma sa jag att vi har lite och prata om imorn.
Nä svarar hon.
Ok, då pratar vi nu.
Nä.
Jo.
Jag förklarar att jag inte tyckte det var särskilt schysst av henne att bete sej så här.
Ganska snart inser jag att det inte är nån idé att prata med henne.
Det får bli imorn. Då är ingen av oss sura.

Vilken jäkla födelsedag.

Klockan är över ett nu, och om knappt fem timmar ringer min väckarklocka...