Tvåhövdad...

Klev upp tidigt i morse. Väckte Christoffer tio i sex.
En kvart senare åker vi.
Destination KSS.

Vi får prata med en sjuksköterska. Hon förklarar precis hur det kommer gå till. Vi sitter där vid bordet, jag sitter bredvid Christoffer.
Jag tycker att hon tittar lite skumt på honom... Jag tittar dit också.
Brak.
Christoffer tuppar av och vi fångar upp honom.
Försöker tippa stolen och få upp hans ben. Då krampar han så vi får lägga honom på golvet. Han kvicknar till efter en stund.
Där sitter jag och två sjuksköterskor på golvet, och nån har hämtat en kudde åt Christoffer.

När han mår lite bättre hämtar nån hans säng, så han lägger sej där.
Vi kör in sängen och Koffe på vårt rum.
Han får dropp, för det dröjer. Dom ska ringa från operation när läkaren är klar, men operationen som är före har dragit ut på tiden. Han ser så liten ut... Han är nästan lika stor som mej, men där under filten i sjukhuskläder och dropp ser han så liten ut... Det är jobbigt att se honom.
Klockan tio får vi åka ner. Då har vi varit där sen 7.
Christoffer har fått premedicinering, en sömntablett, så han flummar bort...

Nere på op får jag på mej en mössa, rock och tossor. Jag sitter hos Christoffer medans dom grejar.
Han får narkosmedlet och jag ser hur han försvinner... Jag känner tårarna bränna bakom ögonen. Får kämpa för att inte gråta. Fan vad svårt det var.
Jag måste gå ut, och innan dom stänger dörren vänder jag mej om och ser på honom. Önskar att han slapp detta... Känner mej så skyldig.

Går upp på avdelningen igen. Tar en kopp kaffe och två smörgåsrån.
Läser senaste numret av Illustrerad som jag tagit med mej.
En kopp kaffe till, och två skorpor.
Ett äpple.

Äntligen! Dom kommer och säjer att han snart är färdig. Jag går ner till uppvaket. Han sover gott i sängen.
En dryg timme sitter jag hos honom. Sen vaknar han.
Tittar lite yrvaket på mej.
-Hej, säjer jag.
Christoffer muttrar nåt. Han blundar igen.
Öppnar ögonen efter en stund igen.
Tittar på mej. Tittar runt lite. Tittar på mej.
-Du har två huven...