Nu är det dags...

Jag skrev när jag berättat för Christoffer om hans sjukdom att jag hade en till sak att berätta.
Nu är alla som behövde veta innan jag skriver om det här informerade om läget.
Så. Nu är det då dags att berätta.
De flesta har väl saker och ting på känn kanske...

I höstas rasade min värld. Den mannen som lovat att älska mej i nöd och lust, att dela glädje och sorg med mej och vara mej trogen tills döden skiljer oss åt bröt löftena.
Jag hade kanske kunnat ta det lättare om det bara hade varit mellan oss, men när man blandar in flera personer än oss i äktenskapet blir det lite för mycket...

Länge gick jag som i en annan värld. Det var som en mardröm. Att nåt kunde göra så ont. Jag trodde inte det var möjligt.
Men tiden gick. Allt pendlade från hopplöshet till förhoppningen om att vi skulle kunna få tillbaka det vi hade. Fram och tillbaka.

Jag ville att vi skulle göra ett helhjärtat försök. Jag var beredd att förlåta och gå vidare.
Svaret jag fick var bara "jag vet inte om jag vill".
Vad har vi och förlora på det då?
Inget, tyckte jag.
Men inget hände. Det enda jag önskade var att få behålla min man.
Tiden gick. Jag blev starkare.
Jag ville fortfarande ha kvar min man, men nu tänkte jag att jag väntar ut honom. Nån gång måste han ju bestämma sej. Han måste ju sluta vela.
Jag började se saker ur en annan synvinkel.
I stället för att bara se det vi hade som var bra, såg jag även det som INTE var bra. Hur mycket jag gett utan att få tillbaka. Hur mycket jag offrade av mej själv för att vara till lags.

Jag tröttnade på att det inte hände nåt åt ena eller andra hållet.
Om han inte ville göra ett försök att leva ihop, varför var han kvar? Det var den stora frågan.
Jag kom fram till att jag inte ville leva med nån som aldrig tog i mej, jag ville inte ha en rumskompis.
Semesterlistorna kom upp på jobbet. Jag frågade hur vi skulle ha det. Skulle vi ha semester ihop eller? Vad blev svaret?? "Jag vet inte..."

Ytterligare nån vecka gick. Jag tog mod till mej, frågade lugnt och sansat hur vi skulle ha det.
-Med din semester? frågade han.
-Nä, med hela mitt jävla liv, svarade jag.

Ungefär så.
Jag mår bra. Jag ska flytta till stan. Har fått en fyra i centrum. Ett stenkast från torget...! Jag känner att detta kommer att bli kanon! Jag ska börja om, en ny start i mitt liv!

I början kändes det lite läskigt. Man har levt som i en skyddad verkstad i 15 år. Nu ska jag stå på egna ben. Men jag är stark! Jag känner mej bara starkare hela tiden sen allt ramlar på. Jag fick en fin lägenhet, jag har börjat packa...
Richy hade med sej ett par lådor från jobbet, dom stod fortfarande tomma när han åkte. Nu har jag hämtat en massa fler. Han får väl en chock när han kommer hem och ser vardagsrummet fullt med flyttlådor...

1 maj bor jag ensam sånär som på några barn då förstås...

Det som känns svårast är vårat gemensamma nätverk med kompisar. Kommer man tappa alla nu? Blir man aldrig bjuden på festerna längre? Vem ska dom välja?