Hur klantig får man va egentligen??
Igår spcklade jag glipan mellan fönster och vägg. Jag har snyggt och prydligt maskerat kanten på fönstren. Vad jag däremot INTE hade tänkt på, var att fönstret var lite rundat, och maskeringen låg lite på det rundade. Detta resulterade i att när jag drog tejpen, följde en del spackel med. VAD SUR JAG BLEV!! Och ingen annan än mej själv kunde jag skylla på!
Min mormor sa ibland att "svär en ramsa så blir det bättre". Jag svor flera stycken, men tror nån det blev bättre?? Inte då. Det var bara att spackla om.
Sen höll jag på att slå ihjäl mej. Eller ja... typ. Vid det första slå-ihjäl-sej tillfället, står jag och joxar med köksfönstret. Köksfönstret sitter över diskbänken, ett mycket besvärligt ställe. Jag står på ena sidan, kliver halvhukad (för annars slår jag huvudet i taket) till andra sidan och precis där jag kliver är en liten vattenpöl. Foten kanar iväg, och för en stund trodde jag att jag skulle fara i golvet med dunder och brak. Hade antagligen landat på stolen som jag haft när jag klev upp på diskbänken. Smidig och vig som jag är får jag ordning på balansen. Puh.
Slå-ihjäl-sej tillfälle nummer två utspelade sej i badrummet. Där har vi några små fönster över handfatet och badkaret, uppe vid taket.
Först stod jag på en stol, och så lång gick allt bra. Sen nådde jag inte längre, utan fick ställa mej med ena foten på badkaret.
Jag lutade mej lite över badkaret, och eftersom jag stod på ena kanten bara, tippade det till. Det resulterar i att jag gungar till, och som en våg fortsätter gunget till stolen. Så där står både jag, stolen och badkaret och vickar lite hit och dit. Ett himla oväsen blev det, men som jag nämnde är jag smidig och vig, så jag ordnade upp det denna gången med!
Vaddå?? Skulle jag inte alls vara smidig och vig?? Nää, okej då. Det var nog mest tur att jag inte for i backen två gånger om idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar