lördag 5 november 2016

När ord står mot ord...

Det har stått väldigt mycket om våldtäktsrättegångar i media nu.
Våldtäkter har ökat. I somras kunde man läsa på en storbildsskärm på Istanbuls flygplats att Sverige hade den högsta våldtäktsstatistiken i världen.
Det kanske vi har, jag vet inte, men det beror nog på hur man ser det. Det är nog så att i Sverige vågar man anmäla en våldtäkt jämfört med andra länder. Ok vi kanske har en hög statistik, men hur högt är mörkertalet? Antagligen bra mycket mindre än i vissa andra länder.

Alla tycker det är fruktansvärt när en våldtäktsman frias. Det är ofta det man läser om.
MEN... Tvärtom då? Om en våldtäktsman inte är en våldtäktsman, men blir dömd för nåt han inte gjort? Stämplad för livet. Är det bättre?

De flesta som känner mej vet att jag tjänstgör som nämndeman i hovrätten.
Jag har sett och hört en hel del. Jag har lärt mej massor.
Jag har lärt mej att allt har två sidor.
Jag har lärt mej att inte tro på allt som står i tidningarna.
Jag har lärt mej att det inte alltid är svart eller vitt.

I rätten har den åtalade lika stor rätt att berätta sin version som målsäganden. Vi lyssnar på båda sidor och vi är opartiska och neutrala.
Vi lyssnar på alla vittnen, och vi går igenom den bevisning som finns.
Finns det vittnen är det lättare. Personer som sett och hört.
Men är alla vittnen tillförlitliga? Kan vi tro på dom? Är nån kompis till den åtalade? Är nån kompis till målsäganden? Är nån arg på nån av dom?
Finns det bevisning är det också lättare. Det finns DNA från den åtalade på målsäganden.
Solklart. Våldtäkt.

MEN... om målsäganden har en version och den åtalade en annan? När ord står mot ord. Vem ska bestämma vem som talar sanning? Det ska vi göra. Vi ska bestämma vem vi ska tro på och döma efter det. Ibland är det solklart. Men oftast är det inte det.

När en kvinna säjer att hon blivit våldtagen av en man. Mannen säjer att hon ville hela tiden.Det finns inga vittnen.
Vem ska man tro på? Vem säjer vem som ljuger? Ingen.
Ska man fria en man för våldtäkt om det inte finns nåt att gå på? Eller ska man döma honom?
Ska man stämpla nån för livet, om man inte är hundra procent säker på att han gjort det brottet han står anklagad för?

NEJ, jag tycker verkligen inte våldtäktsmän ska frias. Om dom ÄR våldtäktsmän.
Men det är inte lätt att veta vem man ska tro på alla gånger. Det finns faktiskt kvinnor som ljuger.
I veckan var det uppe ett mål i Stockholms Tingsrätt där en kvinna ljugit om en våldtäkt.

Ni som dömer alla män på vad man kan läsa i tidningarna, det är oftast bara en version ni läser.
Jag säjer inte förstås att alla kvinnor som blivit våldtagna ljuger. Tror bara att ett fåtal gör det.
Det jag ville säja är bara att det inte alltid är så lätt att döma någon när man inte är riktigt säker på vad som hänt.
När ord står mot ord.

tisdag 6 september 2016

Turkiet...

I år blev det andra sidan av Alanya. Kleopatrastranden.
Tre meter ut i vattnet bottnar man inte. Stora vågor och underbart varmt i vattnet! Jag som är en badkruka i vanliga fall har inga som helst problem att plumsa i. Kan ju bero på att det är över 30 grader, och har man då legat i solen på en solstol en stund är det ju rätt skönt att vara i vattnet, men det är runt 30 grader i vattnet också. 
Hotellet vi bor på är litet och familjärt, mycket skandinaver här. Från rummet har vi en fantastisk utsikt över stan, för det ligger på en höjd. Nackdelen är den branta backen upp, så man är helt slut när man kommit upp. 
Förmiddagarna brukar tillbringas på stranden efter antingen en frukost i hotellrestaurangen eller en mer spartansk frukost på rummet med vitt bröd, osaltat smör och en tjock fördigskivad ostskiva med juice och svenskt pulverkaffe. Nån frukost på balkongen blir det dock inte för solen ligger på där på morgonen så det blir alldeles för varmt då. 

Det händer saker på stranden ibland. Många tjejer poserar framför en pojkvän som fotograferar, kan se ganska komiskt ut... Men även en småfet herre i medelåldern vars fru tog foton när han stod där och åmade sej. 
Så har vi några som står vid vattenbrynet och tittar ut över vattnet och hoppar bakåt ett par meter när det kommer en våg för det verkar läskigt med vattnet.  Står man lite längre ner i vattnet och det kommer en stor våg far man upp tio meter på stranden, det ser himla kul ut när dom hostar och frustar av saltvattnet, fast det är inte lika kul när man själv far iväg sådär. Och man får dessutom grus i hela bikinin som man sen lite diskret ska försöka få bort...

Jag fick ett hysteriskt skrattanfall en dag när vi såg en man i 60-års åldern i minimala stringbadbyxor... Det var tur han låg lite längre bort på stranden...

En annan gång blev jag riktigt förbannad, en turkisk man bar en hysteriskt skrikande dotter på ca 4 år ner i vattnet, uppenbarligen livrädd. Han la henne i vattnet i en badring, och som för att skoja med henne skvätte han dessutom vatten på henne. Det var nära att jag simmade bort för att tala om för honom vilken idiot han var.

Och så har vi ju pergamentgubben. Han bor nog på stranden tror vi. Han har en solstol längst ut, under och över stolen har han påsar med bröte i. Själv ligger han brevid på en handduk. Han har en kratta så han kan kratta sanden slät. Innan vi visste det råkade vi gå över hans plätt så han fick kratta om... Han är jättebrun och har sån där riktig läderhud. På öronen har han smörjt in sej med zinkpasta.




fredag 22 april 2016

Tacksam...

För 17 år sen upptäcktes en tumör i min mage. Den satt i tarmkexet, på baksidan mot ryggen. Den var stor som en handboll. Det är en desmoid tumör. Den är godartad och ingen cancertumör. Men den finns där än. Jag har ätit mediciner sen dom fann den, och den har krympt. Från handbollstorlek till 6 cm. Den krympte de första åren, sen har den stått still. Jag vet att endera dan lär väl medicinerna sluta verka, men för varje röntgen jag gör, och när nån av mina läkare ringer och säjer svaret, som hittills har varit att den fortfarande är oförändrad, är jag innerligt tacksam.
Tacksam för att det finns folk som forskar även i ovanliga sjukdomar,.
Tacksam att jag bor i ett land där sjukvården fungerar, jag får den hjälp jag behöver med mina läkare är i stan som klarar det mesta, och när dom behöver råd kontaktar dom experterna på Östra och Sahlgrenska.
Tacksam för att man enkelt kan kolla min tumör med röntgen och att mina mediciner funkar.
Tacksam att jag har hittat grupper på sociala medier som vet vad man pratar om, eftersom både min grundsjukdom och tumören är ovanliga, även om de flesta grupper är i USA.
Tacksam att jag lever.

fredag 5 februari 2016

Medberoende...

Så många gånger har man inte sagt om kvinnor som levt i destruktiva förhållanden "att dom inte går, att dom inte lämnar sina män". Först när man varit i det livet själv fattar man.
Min erfarenhet gäller bara beroende. Jag har inte varit fysiskt misshandlad. Fast ibland önskar jag det. Jag har fått för mej att jag hade tagit mej ur det lättare då... Men jag vet inte...
Jag läste precis min dagbok jag skrev under den perioden och nu när jag har distans ställer jag själv samma fråga, varför gick jag inte?
Men så klart vet jag varför. Jag var medberoende. Men det fattade jag inte då. Eller jag visste det, men jag fattade inte ändå. Det hade dom talat om för mej när jag var på beroendecentrum. Jag fick inte med mej han som borde gått dit, jag gick dit för att få prata med nån som förstod vad det handlade om. Där fick jag höra att jag var medberoende. Jaja sa jag och trodde inte det var så farligt... Men som sagt, nu har jag fått distans och fattat...
Pratade lite med min chef om det häromdan. Hon hade inte märkt något, att jag inte mådde bra. Berättade för mina föräldrar för nåt år sen, dom hade inte heller fattat... Men vi blir experter. Experter på att dölja våra egna känslor. Experter på att dölja missbruket för andra.
Jag var helt säker på att om jag lämnade honom skulle han gå under. Det var mitt ansvar att se till så att han inte drack så mycket. Det var mitt ansvar att se till att hans son var hemma i tid. Det som inte var mitt ansvar var mitt fel. 
Jag har blivit idiotförklarad ett otal gånger, på grund av att jag uppfostrat mina barn fel, att jag tittar på fel TV serier, att jag hade en annan åsikt om nåt... För han hade ju alltid rätt, i alla fall när han var full. Sen var det ju en annan sak dan efter... Och då visste han ju inte allt han sagt till mej. Han kunde inte alls förstå att han kunde vara så hånfull och kränkande mot mej. Men jag förklarade för honom att han blev en annan person när han blev full, fast jag tror inte det spelade nån roll. Ett beroende är ett beroende. Ett jävla sattyg. Alkoholen kom alltid först. Varken jag eller hans barn kom nånsin först, inte när vi konkurrerade om alkoholen. 
Jag tror att jag är ganska fri nu. Inte helt, men nästan. Jag ältar en del fortfarande. Vad hade hänt om jag gjort si? Om jag inte gjort så? Jag försöker släppa men det är inte lätt. Men jag är snart fri!

måndag 2 februari 2015

Snooze...

Ibland är man nog tröttare än vanligt. Som när jag härom morgonen vaknar av att larmet på mobilen ringer. Jag snoozar alltid en gång, och gör så denna gången med. Fast när jag tittar på mobilen står det bara ett obegripligt språk, jag fattar inget. Jag tänker när jag trycker på snoozen att det blir ju inte lätt att få tillbaks rätt språk när man inte fattar vad det står. Snooze verkar vara samma på detta språket i alla fall. Tur det.
När larmet ringer igen är det svenska igen. Det var mycket konstigt. Hur sjutton kan språket ändra sej hur som helst?
Jag inser så småningom att det antagligen inte var nåt annat språk, utan min hjärna som var lite off...

lördag 24 januari 2015

Aj...

Böj dej framåt, böj dej bakåt, men vad är det här för gymnastik...? Jo det var sjukgymnasten som gick igenom min rygg för att utesluta diskbråck, kotkompressioner och dylikt. Det man kom fram till var att min rygg är lite för rak, samt lite skolios i ländryggen. Mina förutsättningar med det jobbet jag har var ju inte så bra med andra ord. Jag har inga stora marginaler för att inte få ont i ryggen. Vidare fick jag höra att det var bara en tidsfråga innan nåt händer och det smäller till i ryggen. 
Ja jag antar att det där träningsschemat jag fick är det bara att köra igång med... Det var inga avancerade grejer, några rörelser med såna där band för att stärka ryggmusklerna. En stund varje dag i två-tre veckor så skulle jag känna skillnad, sen räckte det med träningen några gånger i veckan.
Ska bli skönt att bli av med smärtan.

fredag 12 december 2014

Nu kan det bara bli bättre...!

Gynundersökningar är ju inte så kul... Men idag var det positivt i alla fall!
Cystorna var inte helt borta, men nästan. Cancerproverna var bra, inga cancermarkörer i blodet!
Lite molande värk har jag ibland, men mycket mindre jämfört med förut! Känns som en stor lättnad!
Nu kan jag bara tänka på roliga saker, som julklappar till exempel! Lite dyrt är det ju, men jag älskar att slå in klapparna, och jag älskar att se när dom öppnas och den som fått den blir glad!

tisdag 9 december 2014

Lite frustrerad...

Ja så var det bestämt. Jag tar över huset. Jag vill bo kvar tills Christoffer flyttar hemifrån. Nu ska bara kombon hitta en lägenhet. Det hade ju varit smidigt om man ställt sej i bostadskö när man bestämde att man skulle gå isär, då hade man ju haft mycket poäng men tror man att det löser sej ändå kan man ju alltid hoppas på att man har tur.
Hade jag kunnat hade jag skänkt mina drygt tusen poäng, men det kan man inte. Det är bara att vänta. Eller att hoppas det dyker upp nåt hos nån privat hyresvärd eller någon av de andra bostadsföretagen. Det är ju bostadsbrist i stan med, det gör ju inte saken lättare precis.

lördag 22 november 2014

Nä det är faktiskt inte så jävla lätt...

Idag tog jag sista hormontabletten. Förhoppningsvis är cystorna väck nu. Fast på ett sätt hoppas jag dom är kvar. Jag har nämligen fortfarande molande mensvärk. Om cystorna är borta, varför gör det då ont?
Har inte fått återbesökstid än, men det skulle bli i mitten på december. Hoppas få provsvaren på cancerprovet snart. Denna väntan gör mej tokig. Eller också får jag svaret på återbesöket. Men om det inte är nåt kan dom väl bara skicka ett brev eller ringa och säja att proverna var ok...? Vad väntar dom på? Jaja, jag ska inte måla fan på väggen och tro det värsta, men är man i riskzonen för cancer är det faktiskt inte så jävla lätt vad folk än säjer...

fredag 14 november 2014

Väntan på provsvar...

I några månader nu har jag haft lite mysko värk, typ mensvärk. Lite konstigt har jag tyckt, men jag har inte tänkt så himla mycket på det. Eller rättare sagt, jag har inte velat tänka på det... med tanke på att en av mina mediciner, Tamoxifen, har som vanlig biverkning, 1av 100, cancer i livmoderslemhinnan och mindre vanlig biverkning, 1 av 1000, cancer i livmodern. Jag har tagit Tamoxifen i 15 år nu. 
Jag bestämde mej för att ringa gyn angående min molande smärta. Jag fick en förturstid som cancerriskpatient. Bara det kändes jobbigt...
Så var jag då där, på gyn. På min högra äggstock fanns två cystor, den stora på drygt 5 cm i diameter, den andra lite mindre.
Cystor har jag haft ofta, en var över 10 cm. Har aldrig haft ont av dom.
Förhoppningsvis är det dom som bråkat, men läkaren tog ändå blodprov för att mäta cancermarkörer i blodet.
Egentligen var det ju därför jag gick dit. Gör att utesluta cancer, men helt plötsligt blev allt så påtagligt. Risken för cancer. 
Jag har fått hormontabletter nu, och ett återbesök om 4 veckor. Då ska förhoppningsvis cystorna vara borta och allt är över. Fast oron finns ju där... Väntar på svaret från blodprovet. 

fredag 31 oktober 2014

Dags för uppdatering, kanske...?

Jo jag har ju fått lite påpekande om att min blogg typ dött...
Vet inte vad som hände där...
Eller egentligen vet jag kanske det. Jag fick nog lite andra prioriteringar tror jag.
Det kom in en person i mitt liv. Trots mitt komplicerade liv med att jag fortfarande bor med exet fanns det nån som ändå ville träffa mej.
Just nu är det ibland frustrerande att bo så här, men vi har nu satt en ände på det.
Vi har haft svårt att lämna huset både jag och Morten. Särskilt jag, får man väl säja, då det är jag som gjort alla renoveringar, ibland tillsammans med min pappa.
Jag överväger allvarligt att ta över lånen själv och bo kvar här. Just nu "tränar" jag på att lägga undan varje månad för att se hur det känns att betala allt själv varje månad. Känns det ok går jag vidare. Annars får vi väl sälja, fast även för Morten skulle det kännas bäst om vi slapp det, om en av oss kunde bo kvar. I nuläget är det väl jag då.
Nog för att huset är stort... Jag vet inte vad jag ska fylla alla åtta rummen med, men att bo kvar tills Christoffer flyttat hemifrån skulle kännas bra, så han slipper flytta fler gånger.
Känns lite motigt att gå igenom allt en gång till ändå... Min fd man, mina barns pappa, bor kvar i det huset vi köpte. Fördelen var att man slapp allt flyttstäd, man kunde ta lite pö om pö och så, det är ingen främmande person som bor där nu. Det är ändå jobbigt att dela upp allt. Allt ekonomiska, allt man köpt gemensamt, ett gemensamt liv man faktiskt tänkte skulle vara resten av livet då man köpte ett hus.
Nu blev det inte så denna gången heller.
Jag behövde tid för att känna efter vad jag ville. Vi har haft mycket upp-och nergångar, jag och Morten, men på detta plan var vi lika och helt överens. Egentligen borde vi gått isär tidigare tror jag, men jag kämpar in i det sista innan jag ger upp. Nu har vi kommit till en punkt där vi känner att vi kan lämna vårt gemensamma liv. Vi accepterar att det blivit som det blivit, vi lever kanske i samma hus, men vi lever inte samma liv. Det vi delar nu är enbart det ekonomiska. Därför känns det nu som att det är dags att även dela på det.

måndag 9 juni 2014

Sweden Rock...

Länge pratade vi om Sweden Rock, jag och Anki, och till slut bestämde vi oss. Vi åker!
Vi tog en 1-dagsbiljett, så vi var där sista dan bara. Vi hade fått tag i ett privat boende, hos ett par i ett hus 3,5 km från festivalen.
Vi åkte i fredags eftermiddag. Det gick rätt smidigt att köra, vi var framme runt halv nio. Vi lyckades köra fel en gång, trots GPS och backup med karta från Eniro, fast det var inte så jättefel egentligen. Vi kom fram till en korsning nämligen. Enligt GPS'en skulle vi rakt fram, men på den utskrivna vägbeskrivningen skulle vi ta höger ut på väg 15. Problemet var att det stod inget vägnummer, så vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Vi bestämmer att vi svänger höger. Efter ett tag tyckte vi det var nåt som inte stämde, så vi kollar i kartboken ordentligt. Det visar sej att korsningen vi stannat i inte var med på Eniro-kartan... Ja det blev en extra-sväng på lite småvägar, men det blev inte nåt längre.
Väl framme kändes det ju lite obekvämt att kliva in i ett hus hos en helt obekant person... Vi trodde vi skulle vara ensamma, men plötsligt dök det upp en snubbe... Han gick tillbaks till festivalen sen, och när jag och Anki fått ordning på våra grejer gick vi också ner till området.
Det blev en promenad längs en ganska hårt trafikerad väg, vilket kändes lite olustigt, men vi överlevde både dit och hem!
Dan efter fick vi skjuts ner till festivalen, och känslan att stå där inne var näst intill obeskrivlig! Vi var äntligen på Sweden Rock! Vi kunde inte riktigt fatta det!
Tyvärr dog min mobil, men jag hann få några bilder iaf!
Det var bara en nackdel med alltihop...: Vi skulle vart där längre

Och sen var det ju detta med hemresan... Vi sticker vid halv ett och vi kommer fram till 22'an... Där vart det stopp. Vi kommer ut på vägen iaf, men under en dryg timme kommer vi ca 5 km... Ja till slut kom man ut från Norje och alla bilar, husbilar och lastbilar, men vi var inte hemma förrän tjugo i åtta...
Festivalområdet!
Powerwolf!
Två förväntansfulla brudar innan Volbeat!

måndag 2 juni 2014

See you in heaven...

Idag är det en månad sen Jenifer gick bort. Dagen hon dog tog jag på mej en T-shirt med Rosa bandet på som jag fått av henne. Jag tog även på mej en scarf, ett armband och ett halsband jag fått av henne. Sen dess har jag alltid haft nåt på mej, nåt hon gett mej. I början för att hedra henne, och för att det kändes bra. Nu har det blivit en vana. Jag kan inte sluta. Känns som jag sviker henne om jag inte bär något från henne. Och på nåt sätt är hon fortfarande levande då.
Rest in peace my friend. See you in heaven!

måndag 26 maj 2014

Högoddsare...

Imorn och några dar till blir det flytande mat för Christoffer. Han ska ta ett prov på en knöl han har på käkbenet. Är troligen bara ett osteom som inte är så ovanligt när man har sjukdomen vi har, men dom vill ändå ta ett prov på det för säkerhets skull.
Stackars Koffe... Som om han inte gått igenom tillräckligt det sista året...
Vi är 350 i Sverige med sjukdomen. Av 9 miljoner personer är jag, min son, min ena syster och min pappa fyra av dessa 350. En högoddsare jag inte vill ha. 

tisdag 13 maj 2014

En av dom konstanta naturlagarna i universum...

...är detta med att den ena sockan alltid försvinner på nåt sätt.
Jag har en korg i tvättstugan där jag lägger dom omaka sockarna i en förhoppning om att den andra ska dyka upp så småningom. I vissa fall har den gjort det, men för tillfället ligger 44 stycken ensamma sockar i korgen.
Helt obegripligt.


lördag 3 maj 2014

Fuck cancer...

Idag känns allt svart. En dag jag vart rädd skulle komma, kom.
I morse när jag vaknade kollade jag som vanligt FB och fick se en massa postings på min vän Jenifers sida. Rest in peace stod det.
Jag sätter mej upp på sängkanten och skriker NEEEJ och börjar gråta.
Sen har det vart så hela dan. Tårarna rinner mest hela tiden.
Min vän sen 30 är är borta. Hon finns inte mer. Efter tre års kamp mot det som började med bröstcancer slutade inatt med att Jen dog.
Allt är tomt. Vi hade bestämt att nån gång ses, och när hon blev sjuk sa hon att
I will get well and we will meet!
Men vi kommer aldrig ses i detta livet.

Do know how much you have meant to her over the years skrev hennes syster till mej förut. Det kändes så roligt att höra, även om varje ord får mej att gråta.

God saw you getting tired, and a cure was not to be.
So He put His arms around you and whispered "Come to ME".
With tearful eyes we watched you, and saw you pass away.
Although we love you dearly, we could not make you stay.
A golden heart stopped beating, hard working hands at rest.
God broke our hearts to prove to us, He only takes the best.

Rest in peace without pain Jen
See you in heaven!

Idag har jag haft på mej T-shirten jag fick av henne, rosa med rosa bandet på, och ett armband jag också fått, med rosa bandet. Ett halsband jag fått för många år sen, med ett hjärta. När jag gick ut tog jag på mej en scarf jag fått av henne.

Vresig kassörska...

Tog en sväng till systemet efter jobbet idag. Morten hade bett mej köpa några Falcon och en flaska rosé, och jag tänkte handla lite till mej själv.
Eftersom jag jobbat hela Valborg tänkte jag inte på att andra var lediga, så när jag kom dit var klockan fem. 
Det var väldigt urplockat i hyllorna så några Falcon fanns inte. Jag plockade åt mej dom sista Norrlands åt mej själv, och kollade runt på vad jag skulle köpa till Morten. Det var mest udda sorter kvar, men så såg jag Mariestad och det brukar ju vara ett säkert kort. 
Kom fram till kassan då. 
Vänlig kund (som bara ville småprata lite): Det var väldigt vad det var urplockat idag!
Vresig kassörska (som antagligen bara ville att dan skulle ta slut): Ja det blir så när man inte hinner plocka fram varorna...
Vänlig kund (som insåg kassörskans problem och försökte släta över det hela): Ja det är väl så efter Valborgshelgen förstås...
Vresig kassörska (som borde ha ett jobb där man inte träffar levande människor): Folk har ju vart lediga hela dan så det har varit folk hela tiden.
Vänlig kund (som faktiskt också jobbat hela dan): Nä inte jag, jag har jobbat...
Tyvärr var Vresig kassörska fullt upptagen med att räkna hur mycket Vänlig kund handlat så jag la ner projekt vänlig kund, betalade och gick.

onsdag 23 april 2014

Dom där myggbetten...

...visade sej ju inte vara några myggbett. Jag tyckte allt att det var konstigt att bara jag i hela stan fått myggbett. och så många dessutom. Jag kände mej ganska orättvist behandlad.
Jag fick veta av en massa folk på FB att det troligen var kattlöss eller vägglöss. Det konstiga var att bara jag fick, inte Morten som ja, fortfarande sover i samma säng. Jag har inte heller sett att Tussen kliar sej särskilt mycket.
Det där med vägglöss kändes ju lagom roligt. Kattlöss kändes inte så kul heller, särskilt inte när jag gått igenom lakanen och hittar en krypande sak... Då dog jag lite... Inse vad man delat säng med i typ två veckor...
Det var bara att köra allt i 90 grader, plus torktumling, för säkerhets skull.
Jag for till apoteket och köpte medel till katten och kleta på honom. Han var inte så värst imponerad, men det var ju enklast att utesluta honom först. Tussen sover alltid hos mej på nätterna, men nu stängde jag sovrumsdörren. Han har inte sovit hos oss nu på fyra nätter och jag har inte fått några fler bett!
Känns ju skönt att det inte var vägglus i alla fall! Det hade ju vart ett lite större projekt!

måndag 21 april 2014

Bucklan i Skellefteå... igen...

Jo men grattis till Skellefteå att för andra året ta hem SM-bucklan...
Jag får väl gratta mej själv också, eftersom jag sa det redan i början på säsongen, att SAIK skulle ta hem det i år med. Sen hade jag och Morten en diskussion där jag sa att Skellefteå tar fyra raka, men Morten var helt övertygad att Färjestad skulle vinna en match.
Ser fram emot nästa säsong, men jag är lite tveksam för hur det ska gå för Luleå då vi förlorar några av nyckelspelarna, samt att hela tränarstaben bytts ut... Eeh... ja... men det är bara att KÄMPA!!

fredag 18 april 2014

Myggbett...

Alltså ingen i stan verkar ha myggbett mer än mej. Har dom typ bara mej på sin radar eller??
Mina aktiva kliande myggbett är nu sex stycken på höger smalben, tre på höger lår, tre på vänster handled, två på höger handled, ett på vänster axel, ett på höger sida vid midjan, samt ett på motsatta sidan. Sen har jag såna som kliat färdigt, tre på halsen, tre på bröstkorgen, ett på ryggen, ett på höger underarm, ett på höger överarm, ett på vänster tumme, ett på vänster långfinger och ett under vänster fot. Det var nog alla tror jag. 
Det är ju mysigt att vara omtyckt med detta är ju lite löjligt...


torsdag 3 april 2014

Mina jobb som undersköterska och nämndeman...

Jag tar mina jobb på fullaste allvar. Båda mina jobb är viktiga för mej och andra.

I mitt jobb som undersköterska vill jag få andra att må så bra som möjligt, ge dom boende ett värdigt liv, hur lång tid dom än må ha kvar. Ibland blir jag irriterad och arg, men det försöker jag att inte visa. Ibland blir man kallad elaka och fula saker, men man får inte ta åt sej. Ibland får man höra hur efterlängtad man varit när man inte varit där på ett par dar, då blir man varm inombords!

I mitt jobb som nämndeman i hovrätten vill jag skipa rättvisa. Jag är en vanlig svensk tjej i mitten av livet och det är jag i rätten också. Jag speglar vårt samhälle.
Jag har ingen juridisk utbildning, men det behöver jag inte ha för att veta vad som är rätt och fel. Jag behöver heller inte ha juridisk utbildning för att lyssna noga och uppmärksamt på målsägande och vad den personen gått igenom. Jag lyssnar lika noga och uppmärksamt på vad den åtalade har att säja, likaså vittnen.
Då ska jag göra mej en uppfattning om vem som har rätt, om vem som inte talar sanning, vem vi ska tro på. Det är inte alltid lätt. Man läser om fall i media titt som tätt, där offret många gånger vinklas till fördel. Men det är inte alltid att offret är ett offer. I rättegångar gällande våldtäkt och liknande, där är det inte alltid målsägande som är offret, men det är så lätt och framförallt läsarvänligt att skriva om våldtäktsmän som går fria. Men är det alltid så?
Om man ogillat åtalet som det heter, och han går fri, så har fyra personer ansett att han har rätt, en juristdomare och tre nämndemän. Det är dom som sitter i tingsrätten.
I hovrätten däremot är vi två nämndemän och tre jurister. Då är det fem personer som ska enas om ett beslut. Juristerna har koll på lagboken och det juridiska, men alla fem har en uppfattning om vem man ska tro på och vem som ska ligga till grund för domen.
Alla har vi väl tänkt att men hur kunde dom döma på det sättet...?
Tänk då på vilken version ni hört eller läst, vem har berättat? Har alla parter fått säja sitt? Det får dom oftast inte i media. I rätten får alla komma till tals, och vi lyssnar på vad alla har att säja och alla är lika viktiga.
Jag har dömt till våldtäkt då jag trodde på kvinnan, men jag har också ogillat åtal då jag trott på den åtalade.
Jag dömer efter mitt hjärta och min känsla och jag hoppas att det har varit sanningen jag trott på.

Jag är otroligt stolt över mitt jobb inom vården och jag är lika stolt över mitt uppdrag som nämndeman i hovrätten! I båda jobben står jag inför svåra val ibland, men jag måste lita på mej själv och att mina val är rätt!

onsdag 26 mars 2014

Tuff dag...

En lång dag idag... Först en tvåtimmars bilkörning till hovrätten. Där en jobbig rättegång. Vi var inte klara förräns efter fem. Två timmar i bil igen. Eller snarare 1,5, det gick lite fortare hem. Nån hade hemlängtan... Jag och Toyotan hann faktiskt hem till hockeyn. Dessvärre var det också en jobbig upplevelse. Luleå förlorade trots att dom hade övertaget andra halvan av matchen, och är nu ute ur kvarten. Känns lite tungt just nu. 
Jag avslutar kvällen med ett avsnitt av Law & Order för jag har tydligen inte fått nog av rättegångar än...

torsdag 20 mars 2014

History repeats itself...?

Jag får flashbacks två år tillbaka, till kvarten mot AIK. Skillnaden då var ju att Luleå vunnit serien. I år började svackan tidigare.
Första matchen hörde jag bara plingen i mobilen eftersom jag var på jobbet. Det kändes som att det var lika skönt det så man slapp se eländet...
Andra kvartsfinalen var klart bättre än första, men dom förlorar ändå, fast det var inte långt ifrån en fjärde period iaf! Jag tröstade mej med att gå till Pitchers en sväng efteråt för att träffa en kompis.
Nu är det dags för tredje matchen så nu hoppas jag att denna vinns av Luleå!

onsdag 12 mars 2014

Play In...

Play In i elitserien nu... fyra lag som vill till kvartsfinal.
MODO mot Linköping och Leksand mot HV71.
Lagen möts i tre matcher.
Inför kvällens matcher ledde Linköping med 1-0 i matcher, likaså HV.
Jag kollade på Leksandsmatchen, som slutar med vinst för Leksand, så det blir den tredje och avgörande imorn. Den andra matcher verkar MODO ha totalt grepp om. 4-0 borde väl vara rätt säkert. Kan man tro... Så var inte fallet, och matchen slutar 4-4 och det blir förlängning, där Linköping sätter pucken och går vidare till kvartsfinal!
Hoppas nu bara Leksand tar hem det imorn.
Till helgen drar kvartsfinalerna igång, då mitt mycket formsvaga och osäkra Lule möter ett starkt Växjö...
Men dom har fått vila nu, och har förhoppningsvis tränat ordentligt och hittat rätt plats på sina formationer, dom har ju lite nya spelare som ska hitta rätt plats.

Vänskap...

När jag i november gick ut officiellt med att jag och Morten har tagit en "paus" i förhållandet men väljer att bo kvar tillsammans var det många som höjde på ögonbrynen.
Många ögonbryn är nog fortfarande höjda.
Vi kom fram till detta redan i början på oktober men ville berätta för nära och kära först, så dom slapp läsa det på nätet.
Det har nu gått fem månader och det känns förvånansvärt bra, faktiskt.
Från att ha haft en pressad relation, där vi varit ett par fast mer levt som vänner, har vi nu en ren vänskapsrelation. Det känns lättare att prata och umgås med varann. Jag har min frihet, umgås mycket med mina vänner, han likaså.
Huset vi har är stort, vi har ju åtta rum, så vi har datarum, TV-rum, vardagsrum, gästrum, ett extra sovrum... Vi har stora möjligheter att inte vara i närheten av varann, om vi så vill.
Nu känns det som att vår vänskap har växt på nåt sätt, när man insett att det är det vi har. Kärleken vet jag inte när den försvann, det var väl så att vi bara "gled isär", som det heter.

tisdag 11 mars 2014

Huvudförhandlingar...

Tre huvudförhandlingarna har jag nu varit med på, och jag börjar känna mej lite varm i kläderna som nämndeman. Alla tre rättegångarna har varit lite speciella. I den första var den åtalade HA-medlem. I den andra säjer åklagaren att han går på försvarets linje och yrkar på ett frikännande, och vi sitter som fem fågelholkar och inte ens dom erfarna juristerna hade varit med om detta förut. På min senaste förhandling dök den andre nämndemannen inte upp. Det var det ingen som varit med om heller. Det visar sej att han inte fått nån kallelse, så förhandlingen blev uppskjuten tills dom fick tag i en ny. Det fanns en inom kort avstånd så det tog bara 45 minuter. 
Dessutom hade dom bytt kod så jag kämpade en stund innan jag kom in genom dörren... Och nu hittar jag inte lappen med den nya koden, men den ligger väl nånstans i väskan. 

lördag 8 mars 2014

Halvt fredagsmys...

Igår vart det fredagsmys/kalas. Angelica tyckte det blev lite trångt i hennes lilla etta, så vi hade kalaset här istället. Tacopaj och cheesecake var beställt, så det blev det. Ingen stor tillställning, mina föräldrar, min ena syster, Christoffer, Angelica och hennes pojkvän såklart, och Nore dök upp för han kom på att han ville vara här i helgen...
Senare skulle jag fredagsmysa med Linda, hade köpt en flaska rosé som vi skulle dela på, men hon lyckades somna när hon nattade sonen och vaknade inte av varken mina sms eller telefonsamtal! Vi får väl ta det nån annan gång!

torsdag 6 mars 2014

Men jag ger upp...

...och köper dom där pocketböckerna då!
Som jag tidigare skrivit >> vill jag ha alla sju böckerna i Stephen Kings Det mörka tornet inbundna. Tre av dom är omöjliga att få tag på inbundna, men nu gav jag upp. Sprang på två av dom som pocket på bokrean så jag köpte dom. Skulle jag mot all förmodan hitta dom inbundna köper jag dom ändå. Pocketböckerna kostade bara 30 spänn styck så det kan jag avvara.
Jag har i alla fall fyra riktiga böcker.
Nu fattas bara del tre, De öde landen. Får leta rätt på den med så det blir komplett så jag kan börja läsa. Har läst ettan för länge sen, men jag får nog läsa om den och uppdatera mej lite.
Min bokhylla är lite min stolthet. Jag har till och med mest böcker i den och inte en massa prylar... En hel del foton av min älskade familj har jag förstås!

onsdag 5 mars 2014

Hej... typ...

Tog en sväng till Ica förut. Möter en tjej, känner inte igen henne men hon säjer
-Hej!
Jag svarar automatiskt
-Hej!
Hon tittar på mej och säjer
-Hej!
Vi passerar varann och och hon fortsätter samtalet
-Vad gör du?

Åh dessa jävla headset...!! Man kan ju bli idiotförklarad för mindre...

tisdag 4 mars 2014