My world is falling apart...

Just nu är allt svart.
Bara en obeskrivlig smärta.
Ständigt tårar i ögonen.

Har aldrig känt mej så sviken.
Totalt värdelös.

Det gör så jävla ont.

Ööh... va?

Köpte lite impulsivt en hårtoning.
Gyllenbrun.

Det blev...

tja....


...nåt som liknar MAHOGNYRÖTT!!

Inte fult, men DEFINITIVT inte det jag tänkt mej.

Jag har några teorier efter att ha lusläst innehållsförteckning och etiketter på allt:

1. Nån som förpackar grejerna har begått ett rejält misstag
2. Alla mina mediciner påverkar mej och även mitt hår väldigt mycket
3. Jag är färgblind

Man kan ju inte va på topp jämt...

I morses skulle jag gå till jobbet.

Går ut till hallen.

Tar på skor och jacka.

Kommer på att jag glömt mobilen på bänken i köket.

Går in på tåspetsarna för att inte smutsa ner golvet.

Tar telefonen.

Går ut till hallen igen.

Ska lägga telefonen i väskan.

.....

Tittar fånigt på den.

Går tillbaka till köket.

(Fortfarande på tåspetsarna)

Angelica tittar konstigt på mej när jag lägger tillbaka telefonen på bänken och tar med mej mobiltelefonen.

-Vad gör du?

-Tog fel telefon...

Angelica skakar på huvet och går in i sitt rum.

Solrosfrö...

Varför ska dom ha i solrosfrö i allt bröd??
Förut kunde man ta en limpa bara.
Nu måste jag läsa innehållsförteckningen för att kolla.
Jag får stå HUR LÄNGE SOM HELST i bröd-disken för att hitta bröd UTAN äckliga solrosfrön.

Deodorant...

Jag köpte en ny deo idag när jag var och handlade.
Jag kände att den hade egenskaper jag behövde. Och då menar jag inte BARA antiperspiranten...

Anti-Stress
-Ge sinnena ro och gör huden mjukare

PALMOLIVE AROMATHERAPY Anti-stress deodorant innehåller rena eteriska oljor från lavendel, ylang-ylang och patchouli. Dessa oljor tillsammans skapar en mild och rogivande doft. Den rika formulan skyddar dig varsamt i ett helt dygn mot obehaglig lukt.

Bilder från GGN!

Inför starten!

Vi väntar... Sen kommer han med lera överallt och en kylare på trekvart som fick sättas fast med buntband...

I leran...
Köksan...

Vill bara förklara...

Jag trodde att småbarnstiden var jobbigast.
Det vet jag nu att den INTE var.
Min tonåring ger mej mycket bekymmer.

Tack för kramarna och varma ord!

Upp och ner...

Ibland är allt så bra.
Fast oftast känner jag mej sån här:
så trött... ledsen... uppgiven... ensam...

Do you speak Swedish...?

Ja så har man då kommit hem från Gotland.

Nästan utlandet...

En av grabbarna i vårt gäng funderar lite:

-Hur långt är det till Sverige egentligen?

En något mer snabbtänkt svarar:

-En och åttio... från huvet och ner.

Detta fick han självklart kommentarer om hela helgen.

Än så länge har jag inte så mycket bilder, de flesta finns i Richys brorsas kamera, men jag lovar att lägga ut några när jag får dom!

Jag kan dock tala om att det var LERIGT! Som vanligt...

Vi kom dit på torsdag eftermiddag. Fredagen åkte vi ut till banan och kollade lite. Banan var helt torr, solen sken, det var lite kyligt.

Vi konstaterade att det var för bra för att vara sant. Vi visste vad som skulle komma.

Regnet.

Lördag förmiddag regnade det, så det blev precis som vanligt.

Ärligt talat hade jag nog blivit lite besviken om det vart ett olerigt race... Leran hör ju liksom till...!

Fast ni kan få se en bild på kylskåpet i stugan vi bodde i:

GGN

Nu börjar planeringen inför årets gyttje-fest: Gotland Grand National!

Richy grejar med sin enduro, jag planerar mest maten...

Minns ni förra året?

Det är INTE Richys cykel som står i leran, han fick med sej sin i mål...

Jag har en ny favorit...

Jeff Dunham.

Det är med stor risk att bli anklagad för att tro att alla som heter Achmed är terrorister jag lägger ut denna, men jag vill bara säja att I DIDN'T DO IT!

Nästa gång ska jag be att få en sked...

Tog en Ceasarsallad på McDonalds förut.
Först öppna förpackningen med själva salladen.
Sen öppna plastförpackninmgen med plastbestick.
Sen öppna plastförpackningen med krutonger.
Sen öppna plastförpackningen med dressing.
Sen öppna plastförpackningen med bröd.

Jag hade nu hunnit bli smått irriterad.
Jag blev inte mindre irriterad när man inte kan få ner plastgaffeln i krutongerna, antingen

1. vek sej gaffeln
2. flög hela brödbiten iväg
3. hände inget, den låg bara kvar där och såg uppstudsig ut

Mer sockar...

Jag tycker att alla mina sockar försvinner hela tiden.
Nu har jag klurat ut det.
Angelica har hela rummet och garderoben full med tvätt. Blandat smutsigt och rent.
När hon inte hittar några sockar tar hon mina.

Men jag har fortfarande ont i huvet...

Jag brukar ställa min cykel i cykelstället under en balkong på jobbet, eftersom dörren till källaren är intill. Annars får jag gå runt halva byggnaden för att komma till omklädningsrummet.

Man lärde sej ganska snart att inte lyfta upp huvudet för tidigt...

Av nån outgrundlig anledning glömde jag det idag. Jag parkerar cykeln, låser, tar ett par steg och DONK slår jag huvudet i balkongens golv. Eller tak då, för mej.

Jag stannar upp, håller mej för skallen och säjer några väl valda ord.
Ok, kanske inte så väl valda. Mer spontana.

Så hör jag. Eller inte egentligen. Ljudet från MP3'n låter konstigt.
Jag känner lite panik. Jag tänker att

shit jag har slått i huvet så nåt pajat, jag hör inte på ena örat

Sen kommer jag på... Jag har tappat ena snäckan från hörlurarna.

Pleeeease...

När jag dör, kan ni lova att spela den här på min begravning?
Den är helt fucking underbar!
Min kusin lovade för en drygt 15 år sen att göra det, men om hon har glömt det menar jag...

Inte så bra...

Jag trodde jag hade ett uttag till på mitt läkemedelsrecept på Lanzo.
Det var en miss.
Ringde min läkare idag och bad honom skicka ett nytt.
Omgående.
Min mage är inte så rolig just nu...

Phone home...

Nån har stollekört uppe vid endurobanan i Råda. Om det är nån från klubben vet vi inte, men man vet ju vilka som får skulden...

Jag har skrivit en kommentar om detta på LMCK's hemsida. Jag hade lite telefonkontakt med Richy som satt på en resataurang i Arvika och käkade.
Han tyckte vi skulle lägga på, för snart skulle maten komma in.

Medans vi pratar på mobilen ringer Suss. Det är mycket nu.
Jag och Richy lägger på. Pratar med Suss.

Jag fortsätter. Måste ringa Richy igen (från mobilen). Mitt i maten...
Telefonen ringer igen. Det är Suss igen...
Jag säjer att jag ringer upp. Det är ännu mer nu...

Ska göra en sista koll med Richy innan jag lägger ut det på hemsidan.
Innan Richy hinner svara ringer hemtelefonen. IGEN!
Men vaff...! Jag blir ju aldrig klar!

Jag tittar vem det är.
Det är... min mobil...?????

Jag har inte ringt Richys mobil, jag har ringt hem.

På Facebook....

finns många skojiga grupper.

• Går hellre barfota på eld än bär dessa satans Crocs var en grupp jag genast kände att jag skulle gå med i
• Dansgolvet är till för dem som inte har råd att stå i baren
• Chokladälskare är också en passande grupp för mej
• Vi som har fler vänner på Facebook än i verkligheten behöver jag INTE gå med i faktiskt
• Om 200 personer joinar den här gruppen öppnar Fredrik en pizzeria
• Man kan inte gå runt och heta Carl Olof
• Vi utan lokalsinne tänkte jag av ren princip inte joina, men kände sen att jag måste nog det
• Jag vill ha kakan
• Vi som är beroende av att smörja in oss med Nivea
• Hemma v. 9
• Nej till KÖ känns det meningslöst att gå med i
• Vem vill gå på bio med Kristoffer
• Yes I'm from Lidköping, but not fucking Linköping var en självklarhet

Många decibell...

När sista personen i vår familj lämnar huset sker föjande:

1. Tar på sej ytterkläder.
2. Larmar på.
3. Går ut.
4. Låser dörren.

Idag uppstod ett litet problem som gjorde Angelica halvdöv och mej genomsvett.
Jag börjar jobbet 7. Richy också. Christoffer ska med bussen 7:10. Angelica har sovmorgon och ska åka med 8:48 bussen.

Kvart i åtta ringer Richy mej på jobbet. Larmet går hemma!
Larmet är kopplat till telefonen och ringer upp våra mobiltelefoner.
Han får inte tag i Angelica.

Men jag kan inte komma ifrån nu! säjer jag.

Ja men jag är i Mariestad!!

Jag springer in till jobbarkompisen, berättar vad som hänt, säjer att jag kommer snart.
Tar med nycklarna, låser upp cykeln, cyklar i ilfart kilometern hem iklädd arbetskläder och innetofflor.
Min fasa är att det brinner, eftersom brandvarnaren också går på larmet.

Dörren är låst, larmet är tyst. Jag låser upp, och får se Angelica invirad i handdukar. Hon har duschat. Därför har hon inte svarat. Hon garvar åt mej där jag står helt slut och flåsar som en blåsbälg...

Christoffer har missat att hon var kvar hemma, så han larmade när han gick. När Angelica gick ut från sitt rum reagerade rörelsedetektorn...

Stadionenduro...

...på Kinnekulle. En himla kul tävling.

Richy älskar den. jag bistår med det jag kan...
Te.x. håller cykeln medans Richy hämtar pallen...

Tyvärr kantades dagens tävling av lite tråkigheter.

I september skadades en av Richys cross-kompisar allvarligt i en olycka.

Han dog den 5 oktober av skadorna.

Hans klubbkompisar hade ett sorgeband runt armen under tävlingen idag.

För övriga som kände honom fanns en dekal att sätta på nummerlåten med hans namn och klubbnummer:

Vem...

...har stått modell för luvan på min jacka egentligen??

Shit...

...vad lik Idol-Evelina är min dotter Angelica!

Ska försöka ta ett kort på henne så ni ser!! Just nu är hon hos en kompis...

Overkligt...

...kändes det.
Att se en kista längst fram i kyrkan.
Att veta att där i låg morfar.

Jag kan inte riktigt fatta det.
Jag ville gå fram och lyfta av locket och se själv.

Min morfar kommer aldrig tillbaka. Jag kommer inte se honom mer.



Det är fortfarande overkligt.

WTF...?!?

Vem f-n har raderat min spelningslista på Mediaplayer????
DET skulle jag gärna vilja veta.
Helt plötsligt är spelningslistan "Tina" med min väldigt braiga musik totalt väck.
Angelicas är kvar.
Hennes pojkväns är kvar.
Richy använder inte Mediaplayer.
Jo. Men det var nog ett år sen.
Christoffer har nog aldrig använt den.
MYCKET skumt.

Sicko...

Som vanligt i en tonårings liv angående läxor och sånt, säjer Angelica

det gör jag imorn

När man påminner nästa dag

ah men jag är nästan klar, jag hinner det imorn

Onsdagen:
Hon sätter igång datorn. Börjar leta info. Telefonen ringer. Försöker skriva USA's historia samtidigt som hon pratar i telefon.
Jag påpekar att hon kanske ska lägga på.
Hon "lägger på"... datorn.
Kompisen var viktigare. Lovar att hon hinner imorn.

Torsdagen:
Jag sa att hon skulle komma hem DIREKT efter skolan, så hon skulle hinna renskriva uppsatsen om Wilhelm Moberg, göra klart USA's historia, samt leta reda på en nyhet som gärna handlade om USA, som hon skulle berätta om i MINST 5 minuter.
Nyheten hade hon letat efter en gång tidigare, men blev trött på det när hon bara hittade nyheter om krig eller ekonomi...

När hon klockan 16:30 fortfarande inte är hemma ringer jag. Hon var ju bara TVUNGEN att hänga med en kompis som skulle titta på skor först. Hon skulle komma hem om en timme.

Jag tänkte att hon fixar aldrig alla läxor på några timmar.
Jag letade efter en nyhet åt henne. På fredagen skulle en amerikansk film Sicko ha Sverigepremiär. Jag skrev ut en sida som berättade vad filmen handlade om, det amerikanska sjukvårdssystemet. Jag skrev även ut en sida som jämförde svensk och amerikansk sjukvård.

När hon kom hem sa jag att jag skrivit ut lite åt henne.
Hon blev störd och sa att hon kunde minsann göra sina egna läxor.
Hon skriver färdigt USA's historia. Wilhelm Moberg hinner hon inte renskriva, hon ska lämna in den handskrivna lappen.
Nyheten har hon nog glömt...
Jag ger henne den och säjer att läs igenom den ordentligt, för du kan ju inte läsa innantill, och inte ha en aning om vad du läser.

Frågade härom dan hur det gått med nyhets-läxan.
Läraren hade sagt att det var den bästa hittills!
Hon hade visst inte nämnt nåt om att mamma hade fixat den...

Fast jag kan ju säja att jag kommer ju inte fixa läxor åt henne fler gånger precis...

Somliga går i trasiga skor...

Igår jobbade jag till klockan fem. Jag fick ett sms från Angelica, skickat från hennes kompis mammas mobil, eftersom tonåringar aldrig har pengar på mobilen...

ring mej/kram angelica

Ja det var ju inga konstigheter. Jag ringde.
Hon är hos kompisen. Jag måste hämta henne...
Varför?
Hon hade blivit skjutsad på cykel till busstationen, fastnat med foten i hjulet. Kängan (som var min) gick sönder och hälen fick sej ett rejält sår.
Ingen var hemma hos oss så kompisens mamma hämtar dom på busshållplatsen och kör hem till sej, 3 km från vårt ungefär. Mamman har en kompis som är uska, hon plåstrar om Angelica.

När jag hämtar henne har det blött igenom, så jag byter förband när jag kommer hem.
Vi åker in till sjukhuset sen, så en sjuksköterska får titta på det, och jag får med lite omläggningsmaterial.
Det funkade dåligt, det blödde igenom när hon kom hem, så jag fick åka till apoteket och handla lite mer grejer.

Hon ska på disco på fredag.
Hur det nu ska gå till... För dit SKA hon.

Det blir konstigare och konstigare...

Dom här kan jag förstå. Dom är goda faktiskt, riktigt goda.

Den här kan jag också förstå, den var rätt ok, även om jag köpte den mest bara för att testa...






Men den här... den vågar jag inte smaka.
Inte ens om dom kastar den efter mej. MÖJLIGEN om jag får betalt för att pröva.

Koskräck...

Jag glömde att berätta om kossorna...
Jag och Suss har koskräck. Fast nu börjar vi få bukt med det.
Efter att ha gått Kinnekulle-leden 5 gånger och varje gång måste passera kohagar med kossor börjar det bli bättre.
Denna gången gick vi faktiskt mitt emellan två kor! En ko två meter åt ena hållet och en en bit bort åt andra! Gissa vilka två tjejer som var OTROLIGT stolta över detta!
Det gick bra, eftersom resten av koflocken var ganska långt bort.

Värre blev det när vi passerat Martorpsfallet och hade en kohage att gå genom.
Inga kor i närheten. Vi pustar ut. Man går längs gärdsgården med taggtrådsstängsel, och längst ner ska man gå över en sån där liten trappliknande övergång.
Gissa vart kossorna står. Precis vid övergången. Och det var ju inte några enstaka kor heller...
Vi måste alltså gå RAKT IN i flocken.

Där gick vår gräns. Det här funkar inte.
Vi går tillbaka en bit. Vi hystar över Suss ryggsäck över stängslet. Jag trycker ner taggtråden så långt som går så Suss efter mycket möda och stort besvär kommer över. Det var tur att gärdsgården var där, samt ett träd och en av pinnarna som markerar leden så man hade att hålla i. Sen får vi över min ryggsäck, och efter många om och men är även jag över.
Vi knallar iväg en bit då vi går i högt gräs och mycket ojämn mark. Utan att ha brutit nåt ben eller liknande är vi framme vid åkern. Vi passerar kossorna på andra sidan stängslet. När vi kommer fram inser vi att taggtrådstängslet går runt hela åkern också... Nu finns inget att hålla i, eller stå på.
Men gärdsgården går brevid övergången, så vi klättrar upp på gärdgården ochkliver över mitt på övergången, och äntligen är vi förbi!

Början...

Nu tänkte jag berätta om den roliga delen av vår Kinnekullevandring.
Korkade händelser som alltid lyckas inträffa när det gäller mej och Suss...

En av de tråkiga delarna av Kinnekulle-leden: ett kalhygge.

Dom är OTROLIGT boring att knalla över.

Som ni vet hade vi ingen ved där vi skulle övernatta. Ingen var snäll och åkte dit med nån heller. Taskigt, tyckte vi...

Strax före Högkullen, där vi stannar och lagar middag första dan passerar vi en stuga som vi kallar scoutstugan. Jag tror att friluftsfrämjandet har hand om den. Ja, i alla fall brukar det finnas ved där. Vi tänkte att dom har säkert inget emot att vi tar med oss några vedklampar, så vi kan grilla korven i alla fall.
Vi lastar på några. Knör in dom på några kluriga ställen, bland annat i liggunderlaget.

Den extra tyngden märks inte nämvärt.

Vi knallar vidare.

Passerar en skylt som verkar vara lit off season...

Fast det klart, det är jobbigt att ta ner skylten inför varje sommar...

Vi stannar och äter middag.
Ett gäng MTB-cyklister far förbi. En del av dom morsar glatt, och vi hejar lika glatt tillbaks.

Vi packar ihop våra grejer efter att ha "diskat", druckit en kåsa pulverkaffe med torrmjölk och smuttat lite Dooley's som av en händelse slunkit ner i en mindre PET flaska i min ryggsäck... Mycket konstigt. Har ingen aning om att den fanns där...

Vi fortsätter nerför Högkullen. Kämpar oss nerför en lång trappa samtidigt som vi funderar på om MTB-cyklisterna cyklat eller gått nerför.

Helt otippat passerar vi Kinnekullegården.

Ja, kanske inte helt otippat då. Den ligger rätt bra där. Man kan t.ex. gå på en normal toa.

Och vilka är där!? Jo, MTB-gänget! Dom verkar ha överlevt trappen.

Efter ett angenämt toabesök släpar vi oss ut med ryggsäckarna.

Jag tar ett rejält tag i min 15 kg (plus den extra vedträtyngden) tunga ryggsäck och slänger upp den på ena axeln.

Den tippar över på andra sidan.

Ett brak hörs.

Suss hoppar högt. Hon tror att hela jag tippat.
MTB-gänget lyckas jag skrämma också.

Jag och Suss bryter ihop av skratt när vi inser att alla mina vedträn som jag knökat in i liggunderlaget har ramlat ur!

Jag samlar ihop dom och pillar in dom igen. Fortfarande fnissande knallar vi iväg.

Efter en stund (fortfarande med ett fniss då och då) tycker vi att vi borde ta en Dooley's på det...

Efter ytterligare en stund kommer MTB-cyklarna.

-Det ligger några vedträn där borta! säjer en och garvar!

-Taskigt att ni inte tog med dom då! svarar Suss.

Ja, nu var det ju kört igen då... Vi asgarvar igen...

Framåt halv sju är vi framme vid Lasses grotta, och vindskyddet.

Vi plockar upp lite annat vi av en händelse hittar i ryggsäckarna. En PET flaska med sprit! Tänk! Och vilken tur, både jag och Suss har med varsin 50 cl flaska med slödrick....!
Vi gör några fina groggar i kåsorna.

Kolla särskilt in dom fina drinkpinnarna!

Vi sitter där i lugn och ro när jag ser en humla eller nåt komma seglandes.

Inte gick det fort. Suss såg honom med.

Han flyger sakta framåt.

Suss funderar vart han ska ta vägen.

Jag glor på honom, tänker att han svänger nog snart.

Det gör han inte.

Han kör rätt på mej, mitt i ansiktet.

Ett asgarv igen!

Han måste ju vart helt borta, eller totalblind, som missade att jag satt där! Och jag var väl lika korkad som inte duckade!

Vi hade ju inte mycket till brasa, men vi lyckades få eld med hjälp av vedträna och lite sura pinnar vi letade upp.

Nu ska här grillas korv!!

Jag hade sex korvbröd, och Suss fem korvar.
Den sista korven delar vi på.
Suss lägger sin korv längst bak i brödet, för hon tror att man blir gladare när man helt plötsligt kommer till korven, efter att ha ätit bara korvbröd en stund.
Jag tycker det var en rätt bra idé, så jag gör så med!

Så när jag sitter där och äter kommer jag fram till korven.

-OJ! En korv! Vilken överraskning! säjer jag, VÄLDIGT glatt överraskad!

Here we go again... Totalbryt asgarv...

Våra pinnar brinner upp, och vi har druckit upp spriten. Vi konstaterar att vi lika gärna kan lägga oss, och mysa i sovsäckarna och prata.

Jocke skickar ett SMS:

Nu ska jag se på en skräckfilm. Den handlar om två tjejer som är ute och vandrar. När dom ska sova kommer det en...

Suss svarar att det inte är nån idé att försöka skrämmas. Vi sover dessutom med varsin kniv intill oss.

Vi kommer på att vi ska ta kort på varann i sovsäckarna.

Suss börjar med mej.

Det blev lite konstigt när vi insåg att vi kunde ju inte zooma in i mörkret.

Jag fick lysa med ficklampan först, så Suss kunde ställa in skärpan. Sen släckte jag den, och Suss tog kortet. Det såg lite konstigt ut, eftersom jag ligger med ficklampan i handen.

Suss får göra om det. Det gick inte så bra, för jag bra började asgarva hela tiden!Sen ska jag ta på Suss. Det gick ungefär lika bra. När jag tagit första kortet säjer Suss

-Men jag var ju inte klar!

Vi gör om det. Jag tittar på kortet och ser att Suss fått upp sin kniv, och ser helt hysterisk ut!
Vi bryter ihop av skratt. Igen...

Slutet...

Först vill jag berätta om det som hände morfar. Jag kan inte skriva om komiska händelser och roliga minnen av en vandring som fick ett abrupt och konstigt avslut.
För det hade vi verkligen.
Trötta och ömma överallt var vi, men roligt hade vi.
Nästan ända hem.

Den andra dagen. Klockan är tio över två.
Vi hade precis ätit middag. Två förpackningar Blå Bands Outdoor Meals med köttfärssås och makaroner och en kaffe på maten.
Vi "diskade" och plockade ihop.
Sittandes i vindskyddet knäpper vi på oss ryggsäckarna.
Då ringer min mobil.
Vi börjar gapskratta, för jag får spänna upp remmar och grejer och leta rätt på telefonen.

Det är Richy.
Han säger att en av mina morbröder ringt precis. De har försökt få tag i mamma och pappa, men utan resultat.
Det är morfar.
Jag frågar om det är allvarligt.
Richy svarar att det är det.
Richy berättar att kroppspulsådern brustit.

Richy ska iväg, så vi fick numret till min morbrors mobil.
Vi ringer våra föräldrars telefoner, hem och mobil. Inget svar. Vi ringer upp vår morbror och säjer att vi inte heller får tag i dom.
Morbror är nästan framme vid sjukhuset och måste snart stänga av telefonen, men vi lovar att fortsätta försöka få tag i mamma och pappa.
Vi tror att dom kommer ringa upp när dom ser att vi ringt flera gånger.

Jag och Suss får en adrenalinkick utan dess like.
Vi går med våra 15 kg på ryggen i en fart vi inte visste vi kunde få upp.
Suss frågar efter en stund:
-Känner du att du har ont? Det gör inte jag...
-Nä. Inte jag heller.

Vi går som två zombies. Bara går och går. Ibland ringer vi. Inget svar.
Vi pratar om vad som hänt. Vi vet inget mer än att aortan brustit. Kan man överleva sånt? Om den satt långt från hjärtat kanske. Hur fort kom ambulansen? Lever han? Var är mamma och pappa? Är dom ute och går, eller är dom bara ute i trädgården?

Skallen klarnar efter ett tag, jag kommer på att Christoffer kanske är hemma. Jag ringer hem och ber honom cykla till sin mormor och morfar och se om dom är hemma. Är dom det måste dom ringa.

Efter en stund ringer telefonen. Jag ser att det är mamma och pappas nummer.
Dom tror att det hänt Suss nåt, men jag berättar vad som hänt morfar. Dom måste till sjukhuset direkt.

Vi måste ju fortsätta vår vandring. Vi måste ju hem. Vi är lite dämpade.
Framåt fyra-tiden ringer pappa.
Morfar är borta.
Mamma och hennes syskon har åkt hem till mormor.
Vi gråter lite, kramar om varann, men vet att vi måste fortsätta.
Strax är vi framme vid vårt fika-ställe.
Ingen av oss vill egentligen äta, men vi vet att vi måste, för att orka.

När vi gått en stund börjar allt bli "som vanligt". Vi börjar prata om andra saker, skrattar ibland. Jag tror att nån överlevnadsinstinkt tog över. Det fanns ingen möjlighet att stanna och bara vara ledsen, vi var ju tvungna att ta oss hem.
Halv sex var vi framme vid bilen.
Vi bestämmer att vi ska åka förbi mamma och pappa innan vi åker hem.
Ju närmare vi kommer, ju tystare och sorgsnare blir vi.
Mamma har också kommit hem.
Det var skönt att få prata om det som hänt, nu vet vi att han inte hann lida. Det fanns inget att göra. Han hade haft ett bråck på aortan som inte gått att operera.

Han kommer för alltid finnas i mitt hjärta.

Farväl morfar. Jag älskar dej.