Idag har Koffe suttit uppe två gånger, fast korta stunder bara. Han är helt slut, orkar knappt öppna ögonen. Han mår illa när han försökt få i sej nåt annat än vatten. Han har lågt blodtryck, och med all smärtlindring blir det ännu lägre, så av det mår han ju också sämre. 86/37. Det är ju i lägsta laget...
Så svårt att se honom sån. Alla slangarna, dropp och morfinpumpen...
Jag bestämde från början att jag skulle vara med honom hela tiden, och det känner jag nu att det hade inte gått annars. Jag tror inte jag hade kunnat åka hem dom 13 milen och vara så långt borta. Jag visste att det skulle bli jobbigt, men jag trodde inte det skulle vara så jobbigt som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar