Den där fotbollsmatchen var spännande men jag kände inget. Jag sjöng och jag klappade händer och jag hoppade som en supporter ska, men känslan fanns inte där. Det enda jag kunde tänka på var Koffe.
I sommar har jag sett att hans ögonvitor blivit lite gulaktiga. Jag kollade biverkningar på medicinerna men inget gav den effekten. Eftersom han mått bra och inget annat verkat konstigt bestämde vi att avvakta. Vi skulle ju ändå till sjukhuset nu, och jag tänkte be dom kolla upp hans levervärden.
Läkaren, Anna, förekom mej. Hon sa att Christoffers värden skulle ligga på mellan 5 och 25, men enligt dom proverna som tagits på SIL i somras låg han på 35. Hon fortsatte och sa att man brukar inte se synliga symtom, gula ögonvitor och så, förräns värdena är uppemot 50.
- Titta på hans ögon, sa jag bara.
Sköterskan kom senare med meddelandet att levervärdena inte var bra från dagens provtagning, och det var ju väntat.
Ett ultraljud har gjorts på galla och lever. Allt såg bra ut, och det blir operation som planerat imorn.
Men vad händer sen?? Min älskade son. Måtte det inte vara nåt allvarligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar