Brokig...

Igår på jobbet:
En av de lite dementa damerna säjer till mej:

-Men Ingrid! Är du här!?
-Nä, jag är inte Ingrid!
-Joo! Men vad du är...brokig!
-Brokig?
-Ja, i håret!
-Jag heter Tina, och jag jobbar här! Jag är inte Ingrid!
-Jaså... Men... (tittar på min jobbarkompis) visst är dom lika!? Jag tyckte PRECIS att det var Ingrid! Fast mer brokig!

Mediaplayer...

Här sitter man och lyssnar på nåt bra. Så kommer nästa låt som med största sannolikhet är tjatig hiphop, eller möjligen nån hysterisk techno.
Ja så går det när barnen använder samma dator...

Christoffers favoriter är Green Day. Det är bra, man har lyckats med nåt i alla fall...

Gummybear...

Jaha. Nu har det hänt igen.
En låt som fastnar på hjärnan. Omöjlig att få bort.

Love and erection...

Lyssnade på radion när jag åkte iväg till Råda förut.
På radion spelades "Angels" med Robbie Williams.
Jag blev lite full i skratt när jag kom på mej själv med att sjunga Mikes version...

Mike är en kompis, en engelsman som bor i Norge. Han är pianist och trubadur.
När han sjunger "Angels" låter det så här:

And through it all she offers me protection
A lot of love and erection
Whether I'm right or wrong

När jag träffade Suss där uppe på parkeringen berättade jag detta, och hon hade också associerat till Mike när hon hörde låten...

Ja så knallade vi iväg då.

Plötsligt bröttlar det till bakom oss, och en cyklist kör om oss.

Det har vi aldrig varit med om, att nån har cyklat där!

Efter en stund möter vi en cyklist till!

Jaha, det var värst. Det verkar vara nån slags epedemi, för sen möter vi ytterligare en kille på cykel, med getskägg och cykelhjälm i full fart.

Vi fortsätter att gå, och rätt som det är kommer han igen, getskägget!

Vi diskuterar en stund om han cyklar milen eller nån annan sträcka, men med den farten han hade var det säkert milen...

När vi möter honom för tredje gången flinar vi alla tre och jag säjer när han passerar

-Men hur många varv ska han köra egentligen?

Vi gissar att vi kommer att möta honom en gång till innan vi kommit runt, men det gjorde vi inte.

Inga mer flygmyror tack!

Klockan 15 ska jag träffa Suss uppe vid Råda-skogen.
Undrar om vi knallar in i en massa flygmyror den här gången med?

Usch.

Nakenfis...

Jag gick av mitt pass på jobbet klockan 16:30.
Knallar ner i källaren där omklädningsrummet är.
Tar av mej arbetsskorna, byxor och T-shirt. Hänger in dom i skåpet.
Tar på mina vanliga kläder.

Hm. Det känns fel på nåt sätt.

Stänger och låser skåpet.

Känns konstigt liksom.

Ska ta på mej jackan. Det var lite kyligt i morses och jag hade bara T-shirt under jackan...

Eeh... nää. T-shirt?? Den hade jag glömt i skåpet. Jag står där i jeans och BH.

Överkörd av Janne...

Jag hade precis satt igång datorn.
Så hör jag

vrrrrrrr

sen

vrrppt

Det var en långben som flög rätt i pannan på mej.
Jag for baklänges med kontorsstol och allt, backade på ett bord samtidigt som jag skrek.
Det var en pärs det.

Jag undrar...

...varför aldrig tvätten tar slut i min tvättkorg?
Hur mycket jag än tvättar, verkar det bara bli mer och mer.

Sökes:
Hemhjälp, gärna av manligt kön. Tvättbrädemage är ett plus, eftersom mycket tid kommer att spenderas i tvättstugan.
Sökanden bör inte vara frusen, eftersom man helst bör gå med bar överkropp.

Arrrrgh..!

Varför kan folk inte låta andras grejer vara ifred!!
Jag blir så FÖRBANNAD!

Inatt har dom snott Christoffers cykel igen!
Angelicas står ju i garaget, min cykel har Angelica.
Richys cykel stod på gräsmattan. Där hade jag definitivt inte ställt den.
Och Koffes var väck.

Koffe var ute och letade i 45 minuter förut. När jag kom hem gick vi runt i 1,5 timme. Gata upp och gata ner. Ingen cykel.

Jag har på känn...

Angelica är hos en kompis i stan inatt.
Richy är på väg till Finland.
Jag undrar om min son kommer krypa ner i pappas säng inatt?!

Trampa i tommen...

Angelica har för femtielfte gången punka på sin cykel. Antagligen är det dags att köpa en ny slang.
Hon sa till mej förut

-Du får gå till jobbet idag, för då kan jag ta din cykel till stan.

Richy åkte på jobb i Finland idag, så det var ju inga problem att ta hans cykel.
Fast den har sett sina bästa dagar.
En grön Crescent.
Treväxlad. Var den först. Nu är det typ bara en växel märkte jag. Ibland inte ens det.
Bakhjulet var skevt, så det vinglade hela vägen.
Ibland hände nåt konstigt. Det kändes som växeln hoppade ur för jag trampade rätt som det var i tommen.
Ursäkta, jag tror tommen är västgötska.
Fråga om ni inte fattar.

Ja jag kom fram i alla fall. När jag skulle bromsa blev det lite tokigt. Jag hittade bara en handbroms, och den klämde jag i för kung och fosterland. Utan reaktion.
Sen kom jag på att det var ju fotbroms på cykeln.

Nää...

Hon ville ha mörkbrunt. Det går inte. Jag är alldeles för ljus i hyn för så mörkt.
Jag tror jag beställer tid för att bleka slingor i stället.

Jag har bestämt mej.

Jag färgar håret mörkt.

Vet inte...

Jag och Angelica ska in till stan sen. Jag har ju lovat henne en hårförlängning.
Fast innan den MÅSTE hon bara färga håret.
Vi har råttfärgat hår, jag och Angelica. Förutom att hon har liten släng av rött i sitt. Det har hon fått från sin pappa.
Däremot har hon inte fått mina tunna testar till hår. Hon har jättetjockt.
Ska vi köpa hårfärg räcker inte en. Det måste bli två.
När jag färgar mitt blir det över på en.
Nu funderar jag på om jag kanske skulle ta det lilla som blir över från hennes färgning och sätta i mitt.

Krulltott...

I morses skulle jag som vanligt cykla till jobbet.
Jag öppnar dörren samtidigt som jag grejar med MP3 spelaren. Jag är rätt trött. Helger är inte så roliga. Särskilt inte när man cyklar till jobbet för 7'de dan i rad...

Morgonstund har inte guld i mund.
Morgonstund har grus i ögonen.

Jag tittar upp. Uppenbarligen har jag inte tittat ut genom fönstret under morgonen, för det var en hiskelig dimma!
Och vilken dimma sen! Det kändes som att cykla i... kanske inte regn, men jävligt nära i alla fall!

Jag suckar när jag ser mej i spegeln. Jag har ganska lockigt hår. Fast jag plattar ut det med plattång eller fönar ut det.
Ja det var ju inget att göra åt nu.

När jag kom hem från jobbet rensade jag lite ogräs. Givetvis blev jag svettig. Och luften är fortfarande fuktig, fast minus dimma då.

Gissa hur jag ser ut nu.

Highspeed...

Idag gick jag och Suss milen på rekordtid.
Det berodde på att vi fick speeda upp oss en bit. När vi gick där, hade väl gått en 5-6 km eller så upptäckte jag att det satt en massa saker på mej.
Flygmyror.
Först var det bara några.
Sen var det fler och fler.
Till slut fick vi smått panik. Vi började springa.
Vi tjänade nog in tio minuter.

Mitt jobb...

En av "mina tanter" har legat för döden. I tre dagar låg hon innan hon somnade in. Hennes två döttrar har varit hos henne. Jag har jobbat extra på grund av detta. Avlastat lite med att vaka och så. Det blev att jobba 7 dar i stäck, men självklart ställer man upp. Man vill ju att det ska vara så bra som möjligt för alla. Jobbarkompisar, döende och anhöriga.
I förmiddags gick hon bort.
Döttrarna säjer att de är så nöjda med vården hon fått, både före hon blev dålig, och nu när hon legat för döden. Hon var så fin efter att vi gjort henne i ordning. Rena vita lakan, händerna på bröstet med en blomma.
Döttrarna var rörda och det de sa gjorde att jag blev så rörd. Sen står vi och gråter alla tre...

Komplimanger...

Idag fick jag en underbar komplimang av en tjej på jobbet! Hon är semestervikarie, och jag var även hennes handledare när hon gick elev, hon läste till undersköterka på Komvux.
Hon hade pratat med en av våra andra semestervikarier, som jag också hade som elev under hennes första år på omvårdnadsprogrammet.
De hade sagt att de var så glada att de haft mej som handledare! Båda två hade trivts väldigt bra med mej!
Sen sa hon att "jag tycker att du är väldigt underskattad här, och det tänker jag tala om för chefen".
Nu blev jag så rörd och generad att jag inte visste vad jag skulle säja! Jag tror jag rodnade lite...

Hårda bud...

I onsdags fick vi för oss att testa vårt nya tält.
Packade ner minsta möjliga i käder. Sen sovsäckar, liggunderlag, tält och en kylbag med lite kött och potatissallad till kvällen och lite färdigbredda mackor till frukost.
Vi hade förhoppninar om att få ner en engångsgrill nånstans, men det fick inget vidare...
Så drog vi iväg vid 18-tiden. Kör mot Mariestad. Tänkte hitta nåt trevligt ställe att slå upp tältet på.
Vi hittar inget.
Det slutar med att vi åker tillbaka, åker upp på Kinnekulle och bestämmer oss för att här blir bra.

Vi lastar av och Richy åker iväg för att handla lite festis till frukost, samt en engångsgrill.
Jag börjar sätta upp tältet. Har bestämt mej för att det ska vara uppe och klart när Richy kommer.
Det blev lite halvdant med det.
Jag lägger ut yttertältet. Ser bra ut.
Trycker i tältpinnarna . Går hur lätt som helst.
Fäster tältet i marken med mindre pinnar. Det går inte bra. Det är för stenigt.
Jag flyttar tältet lite. Samma sak igen.
Flyttar lite till. Jajamen! Fyra-fem pinnar trycker jag ner i marken. Sen blir det tvärstopp.
Det var då själva... Nu blir jag förbannad och flyttar tältet flera meter.
Nu jäklar ska pinnarna ner. Nä nu... Fyra-fem pinnar får jag ner, sen är det dom där jäkla stenarna igen.
Eftersom jag samtidigt som jag kämpar med tältet även viftar bort mygg iklädd MC-stället bortsett från hjälm och handskar blir jag alldeles genomsvett.

När jag inser att jag absolut inte kan få ner pinnarna, hur jag än vickar och vrider och håller på sätter jag mej.
Samtidigt hör jag ett bekant ljud. Richy är tillbaka.
Jag berättar irriterat om mina tappra försök. Mina händer är ömma av allt knökande, endel pinnar blev lite skeva när jag försökte trycka ner dom med stövlarna.
Jaha, då är du lite törstig nu då, säjer Richy och hivar upp ett sexpack 3,5'er!
Richy går fram till en pinne. Och trycker ner den. Tar nästa. Trycker ner den med...
Sömnen den natten blev väl inget vidare. Jag hade lyckats få tältet så vi hade en knöl under ryggen, båda två...


När vi gick upp på morgonen var det bara att äta lite och packa ner och åka hem. Hemma packade vi upp för att packa ner andra grejer.

Nu är vi nämligen ---->här
Vi har ett par kompisar som bor en bit ifrån Västervik, så vi bor hos dom.
Igår hittade vi ett ställ med tröjor. Richy fick syn på en luvtröja som han tyckte jag skulle ha. Den kostade 500. Lite dyrt tyckte vi allt. Jag hittade en uppkäftig T-shirt. På ryggen stod det

If you can read this, the bitch fell off

Den fanns bara i XL. Det hade nog varit aningen förstor... Så hittar vi en T-shirt med KTM loggan. Den ska Richy ha givetvis. Den kostar 120.

Richy pratar svenska, jag engelska och killen i ståndet pratar engelska, men förstår lite svenska.

Richy frågar vad det kostar om han köper T-shirten OCH luvtröjan. Killen funderar en stund och säjer 450. 400. säjer Richy. OK, säjer killen.

På luvtröjan är det yamaha's logga i fram. På ryggen står det

fuck you i drive a yamaha

Nu får man diska för hand...

Det är ju så typiskt.
Sista dan innan vår semester har det varit inbrott i vår skåpbil. En hel del försvann, samt att det blev en massa plåtskador. Man blir ju rätt förbannad.

Idag pajade våran diskmaskin dessutom.

-Varför ska allt hända precis NU?!? säjer Angelica i panik. Men du har lovat att jag ska få hårförlängning innan skolan börjar!
Det var det paniken gällde...

Rakt upp rakt in...

Igår förmiddag ringde Richys bror i Hofors. Dom hade tänkt komma förbi idag. Kul! sa vi.
Nån timme senare ringer dom igen.
Äh, vi kommer ikväll!
Ja ni är välkomna, sa vi.

Framåt kvällen dyker dom då upp. Vi sitter och pratar och skrattar vid köksbordet. Nån öl är visst inblandad dessutom...

Kl. 19:42 får jag ett SMS från Suss, som är på förfest med ett gäng jobbarkompisar. Dom ska till Måndagsklubben.
Nu står den rakt upp rakt in! (hon syftar givetvis på en låt som heter "rakt upp rakt in" med 250 kg kärlek)
Jag svarar Ojdå, då är det bäst att man passar sej...
Efter en bra stund, kl. 20:24 (man kan inte kräva för mycket...) kommer svaret:
Ja det är nog bäst, för här går det khat till! PARTY! (som sagt, man får inte kräva för mycket, det är avancerat att använda T9 på mobilen...men jag fattar vad hon menar)
Jag svarar att hon ska hälsa dom jag träffat!
Suss svarar 20:28:
Det ska jag! du ska inte hänga på? det vore riktigt kul! vi åke in vid 10.
Jag förklarar att vi har besök av Richys bror med familj.
Suss tycker att min svägerska kan ju hänga på.
Svägerskan tycker inte hon har råd med det.
Suss skickar:
Men det kostar väl bara runt 100 att gå in, o 20 i inträde. (vi ska till eddies)jag kan bjuda er på en öl!
Nu blev det intressant, fast det är ju garderoben som kostar 20... (men som sagt, inga höga krav...)
Jag tar mobilen för att kolla upp detta. Jag ringer, det går fram en signal, sen tutar det upptaget.
Strax efter ringer Suss. Hon hade skickat ett SMS samtidigt, så när hon skulle skicka, ringde jag. Hon tryckte bort mej...

10 minuter senare, tio i nio blir det bestämt att vi åker dit! Bussen går 22:13, från "stora vägen" det tar 10 minuter att går dit. Som tur var hade vi duschat båda två, så det var bara att hitta nåt snyggt att ta på sej och sminka sej!

En kul kväll blev det! Det brukar ju ofta bli det när det blir sånt där spontanparty!

Wind of change...

När jag och Suss träffades på parkeringen i Råda hade jag ett förslag:
-Ska vi gå åt andra hållet idag?!
Det tyckte Suss var en bra idé, för hon hade hört att när man ändrade på invanda saker blev man smartare. Ja typ så i alla fall. Kanske lite mer invecklad förklaring, men på ett ungefär.

Sagt och gjort. Vi knatade iväg.
Allt kändes mycket bakvänt. Ibland fick vi stanna och fundera lite vart vi skulle gå.
Helt plötsligt kom vi till en skylt där vägen delar sej. En pil pekar åt vänster och det står 1 mil, den andra är åt höger och det står 5 km. Om man går åt "rätt" håll vill säja.
Vi insåg att v kom från 5-km-hållet. Det var ju fel. Vi skulle ju gå milen baklänges.
Vi fick gå tillbaka en bit, som tur var inte så långt, innan vi såg vägen vi skulle svänga in på.

-Där fick vi igen för utsiktstornet på Kinnekulle, sa jag.

Suss höll med.

Den historien får jag berätta en annan dag, för nu sitter tre personer och väntar på att jag ska bli klar, för dom vill spela kort...

Det är ju bara jag...

På torsdag förmiddag packades det ner en liten packning bestående av ett par byxor, en top, en tröja, lite underkläder, skor, diverse prylar för att se ut som folk efter en dusch exempelvis, eller att ha väck hjälmfrillan.
I Grästorp sammanstrålar vi med ett annat par på en hoj.
Det småregnar till och från men vi litar på SMHI. Det SKA bli bättre.

Vi drar iväg mot Trollhättan, där vi måste passera Bike, för oljelampan började lysa. Vi fyller på oljan och fortsätter mot Vänersborg. Det börjar regna mer MEN man ser en ljus kant bortöver.
Vi kör på små mysiga kringelikrokvägar.
Bortanför Vänersborg upphör regnet och när vi passerar Vita Sannar i Mellerud stannar vi och tar lite fika. Alla (utom jag) blev dösugna på en våffla med sylt och grädde. Jag är inte så himla förtjust i grädde nämligen. Det visar sej sen att sylten var hallonsylt, som inte är nån av mina favoriter precis, så jag var mycket nöjd med min smarriga äppelkaka med vaniljsås.

Vi svänger av mot Hoverud för att titta lite på viadukterna, innan vi drar vidare mot Karlstad, där vi ska bo på Scandic Hotell City.
NU har vi uppdaterat GPS'en med senaste kartan. Det borde vi gjort INNAN vi åkte, för då hade vi antagligen sluppit åka tre varv genom Karlstad...
Hotellet är nytt, så det fanns inte med i GPS'en, men vi visste vilken gata det låg på.
Alltså knappade jag in stad Karlstad, gata Drottninggatan, nummer var som helst.
Jag tänkte ju att hamnar vi då i ena änden på gatan är det ju bara att köra till andra änden och nån gång passerar man ju hotellet.
Vad jag inte räknat med att Drottninggatan avbröts av en gångväg där man inte fick köra...
Vi snurrade runt ett varv innan vi gav upp och fick hjälp av en kille i nån turistinformation mitt i stan. Han ritade på en karta hur vi skulle köra.
Första rakt fram, sen vänster, och sen vänster igen. Det blev lite dumt när det visar sej att man inte får svänga vänster, för det är en gång och cykelväg bara.
När en tjej i MC-kläder och hjälm frågar efter vägen tror man då att hon CYKLAR??
Tydligen.

Vi har ju i alla fall utsatt på kartan var hotellet ligger. Vi kör som vi tror, och ser hotellet precis när vi passerar, men vi hinner inte svänga av.
Alltså får vi ta ytterligare ett varv genom denna enkelriktade stad med gågator kors och tvärs.
Äntligen framme. Incheckning, installering på rummet, en dusch och sen en promenad på stan. Vi stannar på en liten restaurang med uteservering och tar varsin öl.
Tillbaka till hotellet sen, där vi äter en två-rätters med några öl till.
Det blir en relativt tidig kväll. Vi går till våra rum vid 23-tiden. Man är ganska trött efter resan.

Några timmar senare vaknar jag av att nån bankar på dörren.
Skit i det, tänkte jag.
Det bankar igen.
Men vaff...
Jag går fram till dörren och tittar ut genom kikhålet. Jag ser inte ett skit, för jag är halvblind utan glasögonen...

-Vem är det? frågar jag rätt irriterad.
-Det är bara jag!
-Och vem fan är jag då?
-Ja men det är ju jag!
-Du har gått fel!
-Jaså...

Efter en rejäl frukost far vi igen. Först tanka lite.
Och fylla på olja. Igen. Måste kolla upp det här.
Kristinehamn, Mariestad, sen tog vi vägen över Kinnekulle, genom Lidköping och ut till Spiken där vi käkade rökt lax och sik med potatissallad.

Vi kommer hem för att upptäcka att ingen har nyckel... Ja vi kan ju öppna garageporten, för fjärrkontrollen sitter i MC-nyckelknippan. Problemet är ju att larmet lär gå då...
Vi fortsätter hem till mina föräldrar, dom har en nyckel. Dom hade även Christoffer, för han var kvar där.

Det finns sämre och bättre...

...vägbeskrivningar.
Nu trodde ni att jag skulle skriva dagar. För så är det med en 14-åring. Vissa dar upp, andra ner. Idag är hon lugn och sansad, fast sur och vresig. Hellre det är förbannad och oberäknelig...

Pärsen är för tillfället över och det är skönt.

Jo det var ju detta med vägbeskrivningar. Det finns bra, dåliga och dom som är katastrofala...
En gång skulle jag hem till en tjej och lämna en grej. Min jobbarkompis visste var hon bodde, sa hon. Det var nämligen en bit ut på landet, så gatuadress existerade ju inte.

Förklaringen lät ungefär så här:

-Först kör du rakt över i korsningen, och sen kommer skogen, och du kör genom hela skogen på vägen.
När du kommit ut ur skogen är det ju lite åkrar du vet.
-Ja, det vet jag.
-Då finns det ett rött hus på vänster sida, det går ner en liten väg, en grusväg dit. Där bodde det en farbror jag var hemma hos ibland, när jag jobbade i hemvården.
-Jaha. Bor hon där?
-Nä, men när du står i köksfönstret i det huset, ser du M's hus!
-Eh... jaha... men hur kommer jag till M då?
-Ja det ligger ju på andra sidan vägen!
-Jaha... men jag ska svänga vänster in på grusvägen?
-Nä, hennes hus är på andra sidan ju.
-Jag ska alltså svänga höger då?
-Jaa! Så ligger hennes hus där. Det var blått då.
-Vad är det för förg nu då?
-Det är ommålat, men jag vet inte vilken färg.

Äntligen hemma...

Jag har just genomlidigt ett av dom värre dygnen i mitt liv.
Så många tårar trodde jag inte fanns i mej.

Jobbade sista dan innan semestern igår. Tänkte ha en lugn och skön kväll.
Så blev det inte. Orkar inte berätta allt, men i korta drag löpte vår tonårsdotter amok.
Hon stack hemifrån och vägrade komma hem. Efter många telefonsamtal och sms fick jag henne att ringa tjugo i två inatt, så jag kunde se varifrån hon ringde.
Jag kunde äntligen somna.

I förmiddags ringde jag henne. Först mobilen, som var avstängd (urladdad vet jag nu) och det numret hon ringt från inatt bara för att få reda på att hon inte sovit där inatt... Hon hade gått till nån annan. Ingen visste vem, ingen visste var.
Jag ringde runt till kompisar, klasskompisar, okända folk på den adresserna jag fick som förslag.
Ingenstans fanns min dotter.
Polisen kändes inte som nån idé förrän vi gjort det vi kunnat själv.
Efter att jag inte kom på nån mer att ringa, bestämde vi att Richy tog MC'n och jag bilen för att leta efter henne där vi hade hört att hon blivit sedd.

När vi åker iväg möter vi henne och en kompis. Helt oförstående vad hon ställt till med.
Hon fattar inte att vi tänkte ringa polisen om vi inte hittat henne när vi letat själva. Hon fattar inte hur oroliga vi varit.

Finns det nåt egoistiskare än en tonåring??

Jag känner mej helt slut nu. Trött i hela kroppen. Antagligen från att alla spänningar släppt. Somnar nog tidigt inatt.
Det är i alla fall skönt att vår älskade flicka är hemma.

Plutten...

Tog en tur med syrran i Rådaskogen igår. Knallade runt en mil. Skönt att kunna göra det igen, det har ju REGNAT hur länge som helst.
Vi babblade som vanligt OAVBRUTET om ditt och datt.
Bland annat om Plutten. Jag kom att tänka på Plutten när jag jobbade, och jag berättade för en jobbarkompis. Hon hade väldigt roligt åt detta.

Detta är storyn om Plutten:
Plutten är en mycket speciell person. Jag och Suss träffade honom på färjan till Kristiansand i april 2005. Eller det var väl egentligen inte så att vi träffade honom, det var snarare han som träffade oss.
Minnet av Plutten är lite diffusa, inte bara beroende på vissa alkoholhaltiga drycker som intagits, för det var inte så farligt, men det är två år sen, så minnet har liksom försvunnit lite.

I alla fall åkte jag och Suss på färjan till Norge. Vår andra syrra fyllde 30, och vi skulle dit för att överraska henne. Hon bor nämligen i Kristiansand.
Färjan gick på fredag kväll, och vi skulle vara framme på morgonen. Vi gjorde som alla brukar göra på båtar. Knallade runt lite, kikade i Taxfreen, tog en öl emellanåt...
Rätt ofta såg vi en kille i fiskarhatt. Han gick omkring bara. Log hela tiden. Vi såg honom aldrig sitta ner, dricka nåt eller vara med nån annan. Han bara gick omkring ensam, leendes.
Vi kallade honom myskillen. Han såg ut som en sån. I sin egen lilla värld.

Framåt ett-tiden på natten tyckte vi att vi skulle gå och lägga oss. Vi knallar ner till vår hytt.
Vem står där, ett par meter från hytten? Jo, myskillen.
Automatiskt slänger man en blick på honom, vi möter hans blick.
Vi låser upp vår dörr, Suss går in, jag efter. Och myskillen... han följer med.

Där står vi, jag och Suss. Rätt paffa. Tittar snopet på myskillen. Vad ska vi göra nu??
Suss sätter sej på sin säng. Myskillen sätter sej brevid. Jag sätter mej mittemot, på min säng.
Där sitter vi som tre spån. I alla fall två, för jag och Suss fattar inget.

Jag kommer inte ihåg precis vad vi säjer, men killen förklarar:
-Plutten e tött. Plutten vill sova.

Jag och Suss blir ännu mer förvirrade.
Vad pratar han om? Vad menar han?
Jag ser att han har ett sår på handen.
Jag frågar vad han gjort, mest för att ha nåt att säja.
-Det var nån som tyckte Plutten va dum, så han fick ett sår.

Ok. Nu fattar vi. Han pratar om sej själv i tredje person. Det är ju han som är Plutten. Dessutom pratar han babyspråk hela tiden.
Vi försöker få ut nåt vettigt av hela den underliga situationen. Försöker begripa vad han ville.
-Plutten e tött. Plutten vill sova.
Han lägger huvet mot Suss axel. Suss håller på att bryta ihop av skratt.
Jag kämpar mot skrattet, jag vet ju inte hur han ska reagera, för han verkar inte märka att Suss skrattar, men om han ser att jag som sitter mittemot börjar skratta... Jag håller emot skrattet, vilket resulterar i att tårarna börjar rinna. Jag och Suss har stora problem nu...

Vi föröker få honom att inse att han inte kan sova hos oss. Han måste ju ha en egen hytt.
Det funkar dåligt.

-Plutten ville gilla, men Plutten hitta ingen gill!
-Va...?!
-Nä, Plutten hitta ingen gill...
Då förstår vi...
-Nä med du är ju på en båt! Man kan inte grilla på en båt!
-Nä, Plutten hitta igen gill...

Två personer har det MYCKET jobbigt nu...

Hur fasen ska vi få ut killen?? Ska vi hämta en vakt? Jag tycker inte det. Han verkar ju helt harmlös, vi borde ju kunna få ut honom.
Så börjar han ta av sej skorna.
-Nej, men ta inte av dej skorna!
-Nä, förlåt... dom luktar illa...!
-Nej men du KAN inte sova här!
-Plutten e tött. Plutten vill sova...

Han lägger sej på golvet.
Jag knyter hans skor och vi säjer att han måste gå nu.
-Ja. Nu ska Plutten kypa ut.
Och han kryper ut.
Och jag och Suss bryter ihop totalt.

Efter en stund öppnar jag dörren och kikar ut...
Han går med sitt keycard och trycker in det i dörr efter dörr, men den passar inte nånstans.
Jag tycker synd om killen och går fram och tittar vad han har för nummer. Han var två våningar fel...
Vi följer honom ner till sin hytt, öppnar hans dörr, föser in honom och går snabbt därifrån...

Folktomt här...

Kusinen i Hofors önskade att Christoffer skulle komma upp några dagar sommar. Vi planerade att sätta honom på tåget med väska, fika, gameboy och MP3, instruera konduktören att han skulle se till att han kom av på rätt station.
Christoffer var lite osäker, men kom fram till att det skulle nog kunna gå.

På Richys jobb, eller rättare sagt ett av företagen i Finland de jobbar åt fick lite panik.
Han måste åka dit omeldebums. Alla färjor är fullbokade, men till slut lyckas de få en plats från Umeå till Vasa.
Hastigt och lustigt blev det bestämt att Richy tar med Christoffer och släpper av honom hos kusinen på dit vägen, och tar med honom hem när han åker hem på fredag.
Angelica blev lite deppig, för jag hade sagt att vi kunde ju åka till Liseberg när Christoffer var borta, för han är inte mycket för Liseberg han. Han åker Flume Ride och Kållerado, det är allt. Richy åker ganska mycket, men mamma och Angelica är som tokiga! ALLT ska åkas!
Fast vi kan ju åka dit ändå.

Nu blir det lite tomt här. En tonåring som inte blir männska förrän framåt 16-tiden är inte mycket till sällskap.
Jag får nog väcka henne nu...

Också en jäkla födelsedag...

Ja detta får man väl säja var en av de sämsta födelsedagarna jag haft. I alla fall den senare delen av den.
Angelica frågade om hennes kompis fick sova över. Egentligen har vi bestämt att ingen får sova över när vi jobbar, men jag sa ok. Klockan var ca halv sex. Jag hade precis kommit hem från jobbet.
En kompis kommer förbi och grattar mej. Vi pratar en bra stund.
Klockan halv tio ringer jag Angelica och undrar när de tänkte komma hem. Anledningen till att kompisen skulle sova över var att hennes mamma skulle ha fest. Jag tyckte att den borde ju vara i full gång nu.
Det visar sej att tjejerna är i stan. Dom ska snart cykla hem, säjer hon.
Jag säjer att dom måste cykla hem nu. Det är ju en mil hem, så det tar en stund.
Dessutom har vi bestämt att hon ska tala om ifall hon drar nånstans, för vi vill veta var hon är, så jag blir inte så glad på henne.
Klockan tio ringer jag igen för att kolla vart dom är.
Dom är på grusvägen hos kompisen. Hon skulle hem och hämta lite grejer, säjer Angelica.
Då hör jag fiskmåsar.
Jag vet med säkehet att fiskmåsar hör man inte här.
Angelica erkänner att dom är kvar i stan.
Jag ringer ett flertal gånger, för nu vet jag inte om jag ska tro att hon är på väg hem eller inte.

Jag är frustrerad, ledsen och besviken. Jag går ut och går för att jag klättrar på väggarna annars.
Klockan elva är dom utanför kompisens hus. Jag säjer att dom får skynda sej hem nu.
Halv tolv är dom inte hemma. Jag ringer igen.
Angelica säjer att hon är på väg hem. Hon går. Utan kompisen. I regnet.
Jag säjer att jag kommer och möter henne.
Hon vill gå själv.
Jag går och möter henne i alla fall.
Efter två kilometer möts vi. Hon säjer att "jag skulle ju gå själv".
Om jag känner henne rätt, och hon velat gå ensam hade hon antingen gått snabbare, eller gått över på andra sidan vägen eller nåt.
Det gör hon inte.
Jag känner att jag gjorde rätt. Vi går tysta brevid varann hela vägen hem.
Dyngsura.

Hemma sa jag att vi har lite och prata om imorn.
Nä svarar hon.
Ok, då pratar vi nu.
Nä.
Jo.
Jag förklarar att jag inte tyckte det var särskilt schysst av henne att bete sej så här.
Ganska snart inser jag att det inte är nån idé att prata med henne.
Det får bli imorn. Då är ingen av oss sura.

Vilken jäkla födelsedag.

Klockan är över ett nu, och om knappt fem timmar ringer min väckarklocka...

Sorg...

I lördags gick en av våra vänner bort.
Det var väntat, men ändå känns det.
Dödannonsen stod idag.

Tårarna finns hela tiden. Även om jag inte gråter har jag tårar i ögonen.

Hoppas du har det bra där du är nu. Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.

No more handtag som lossnar...!

Vi håller på och byter våra innerdörrar. Från tråkiga släta trädörrar nästan 40 år gamla till vita fina med speglar. Inte speglar som man kan spegla sej i förstås, utan med lite... typ... mönster.

De gamla hantagen hade små skruvar som efter 40 år börjar lossna. Vi skruvar i dom stup i ett, men träet är så trasigt, så skruvarna går bara runt. Värst är det på toadörrn. Den öppnas och stängs rätt många gånger på en dag.

Vi som bor här vet exakt hur vi ska ta i hantaget, men alla andra får oftast hela handtaget i näven...

Såna som vart här förut brukar säja "hoppsan", sucka, skratta till eller nåt. Dom stackare som får loss handtaget för första gången ser mycket generade ut!

Men nu alla vänner, HANDTAGET SITTER KVAR! Det är bara att kliva in!

En del extra jobb blev det. Vårt hus är byggt 1969. 1972 kom dom på att de skulle ändra standardmåtten. Alltså är alla dörrar för höga för våra karmar.

Ja kan man inte sätta i en ny karm med då?

Näpp. Våra väggar är puts och nån slags betong. Alltså är det inte så smidigt att knacka sönder sånt. Det går ju inte såga precis...

Nä istället får vi såga i dörren. 13 mm uppe och 13 mm nere...

Sen är det ju inte alls samma gångjärn heller. Och låset passar inte i hålet, så den måste flyttas också. Ja ja. Vi har bytt två dörrar hittills. I vårt sovrum, men dörren går inte att stänga riktigt, så vi måste slipa lite på överkantern på dörrn. Toadörrn sitter like a glove! I kväll ska vi byta Angelicas dörr.