Lite bitter...

Jag fick erkänna igår att jag inte är som Tony Rickardsson. Jag kan inte säja att ja e int bitter.
För det kändes.
Jag kände mej bitter. Att inte ens bli tillfrågad om nyåsfesten hos de jag alltid firat tillsammans med.

Jag hade gärna bjudit hem alla till mej, men eftersom jag jobbade till kl. 17 funkade det dåligt. Jag hoppades på att bli bjuden nånstans, men inte.

Morten jobbade till kl. 16 och han hade diskat när jag kom hem, och vi satte igång med maten. Det blev lite enkelt med kyckling, pommes frites och bernaissås.
Det var jag och Morten, båda mina barn och Angelicas pojkvän.
Angelica och pojkvännen gick till kompisar vid åtta-tiden, så det blev bara Koffe kvar.
Vid kvart i tolv var det dags att gå fram till torget, 50 meter från min lägenhet.
Jag tog Pommac-flaskan och skulle öppna för att hälla upp ett glas till Koffe. Han skulle bara se raketerna, så jag tänkte att ett glas räcker till honom.
Jag kämpar länge med korken.
Till slut släpper den med en smäll. Den far rakt på Koffe...

Vi tog flarran med mousserande vin med oss och två glas.
När klockan närmade sej 12 kämpade jag med den flaskan med... Korken flög 20 meter rakt in i folksamlingen, men den träffade nog ingen... Jag hörde inget AJ i alla fall.

Christoffer trodde det skulle stå nåt i tidningen om min kork, men han insåg att det inte bara var min kork som flög all världens väg...

Nyår blev en liten nystart på vårat gemensamma liv.
I tisdags hämtade vi Morten dubbelsäng. Idag hämtade vi köksbordet.
Nu känns det lite som vår lägenhet.
Särskilt eftersom han även slutat plinga på dörren när han kommer...