Spiken i kistan...

Idag hände en oväntad sak. Eller oväntad.... kanske mer otippad.

Jag fick ett sms från en person jag inte känner, men som jag i tre års tid tänkt en hel del på. Jag har funderat på att kontakta honom, men varit rädd för reaktionen av det jag hade att berätta.
För tre år sen ältade jag detta mycket. Ska jag berätta? Ska jag INTE berätta? Vad händer om jag kontaktar honom? Jag fick rådet att lägga ner det, men jag kände att det var fel.
Jag sa till mej själv att JAG hade velat veta, om det varit tvärtom. Sen tänkte jag, vill jag det verkligen? Hur skulle jag själv EGENTLIGEN reagera om jag fick ett sånt besked?

Om jag berättade, skulle jag bli anklagad för att lägga mej i?
Skulle folk tro att jag bara ville hämnas, eller jävlas?
Att jag bara ville förstöra?
Fast JAG har ju inte förstört nåt.
Det har DOM gjort.
DOM som gick bakom våra ryggar.
DOM som ljög oss rätt i ansiktet.
Vi frågade men DOM blånekade.
Nej, det är INTE vårt fel.

Men tiden gick. Jag började glömma.
Nä. Det är fel.
Inte glömma, men det falnade lite.
Efter tre år kan jag fortfarande passera området där HON bor med sin man och känna ett sting i mitt hjärta. Det var HON och MIN MAN som slog spiken i kistan och knäckte vårt äktenskap.
Trots att jag gått vidare, träffat en ny man som jag älskar sitter sveket djupare än så.
Min sambo har inte gjort mej nåt, ändå litar jag inte på honom till 100% hur mycket jag än vill.
Jag närmar mej 100, men är inte där än.

Tiden gick och jag kontaktade honom aldrig.

Men idag fick jag ett sms. Från honom. Han som bor ihop med HENNE.
HON som hade ett förhållande i flera månader med MIN MAN för tre år sedan.

Han skrev att han precis fått veta. Han undrade hur jag mådde.
Det blev flera långa sms. Han berättade om en händelse som jag kunde relatera till, från "andra hållet". Vi fick båda svar på det vi undrat.

Det rev upp en del, men ändå kändes det skönt. Jag är glad att han tog kontakt med mej.