Ibland gör man nytta...

När jag kom hem från jobbet förut satt jag och slappade lite allmänt. Richy kom in och sa att
-Du det small ute vid korsen nyss. Det ligger en motorcykel på vägen.
-Jaså...?
-Jaa...
-Vaddå?? Ska jag gå dit tycker du?
-Tja... du har ju lite utbildning...

Jag gick ut mot vägen, ca 30 meter. Där står en bil. En MC ligger där. En annan bil står en bit bort.
Lite nyfikenhet. Lite omvårdnadsinstinkt.
Två personer, en kvinna och en man sitter vid en yngre person som ligger på vägen.
Jag frågar hur han mår.
Mannen och kvinnan titta på varann och säjer
-Hon kanske har vårdutbildning...
Jag säjer förklarande att jag är undersköterska (inte för att det är så mycket att hänga i granen...).
Mannen säjer till killen på marken
-Hon är undersköterska!
Mannen och kvinnan ser faktiskt lättade ut.

Kvinnan håller killens ben en bit upp och säjer att han inte vill att hon ska lägga ner det.
Jag känner över benet. Han har jeans på sej men jag känner ingen öppen fraktur, dvs nån benbit som sticker ut...
Det är blod på vägen. Det är blod på hans vänstra arm, men det är i benet han har ont. Han har en reva på jeansen längs hela benet. Det är blod på benet.
Jag frågar om de ringt ambulans. Det har de.

Jag frågar om han har ont på andra ställen, huvudet, andra benet... Det har han inte.
Kan han precisera var i benet han har ont?? Nä.

Jag ringer hans pappa. Pratar en stund. Förklarar det jag vet, killen är ok, garanterat ett brutet ben.
Killen är bekymrad om mc'n.
Han undrar varför han inte känner benet. Jag ber honom röra foten. Det gör han. Jag säjer att smärtan bedövar benet, men eftersom han kan röra benet är det ingen fara.
Han är fortfarande bekymrad om MC'n. Jag säjer att jag kan ställa den i mitt garage. Han blir glad.
Jag ringer Richy som kommer. I samma veva kommer en ambulans.
Sen kommer en ambulans till. Sen en brand bil. Och en polisbil. Värsta pådraget.
Ambulanskillarna klipper upp byxbenet, blodet som samlats rinner ut. Killen får panik när han ser att det rinner blod.
Jag drar åt jeansen som tryckförband medans ambulans personalen ordnar med absband och bandaget.
Jag känner mej lite överflödig med fyra amulansfolk så när jag inte gör nån nytta genom att hålla benet eller tryckförbandet går jag åt sidan.

Polisen vill ha MC'n. Bärgaren kommer...
Slutligen har allt lugnat sej. Jag går hem.

Vid 19-tiden ringer pappan. Han ska hämta MC'n. Tydligen har killen sagt att den finns hos mej, men inte fattat att polisen tog den, men pappan kom hit och jag pratade med honom.
Han sa att killen var ok, det var ena benet och armen, vilket jag redan räknat ut.
Pappan var medtagen men tackade för det jag gjort. Inte var det mycket, men att man bara kunnat finnas där, och vara en trygghet för någon känns skönt.
Att jag fick 20 frågor när jag sa att jag var undersköterska, att de litade på mej. Inget kunde jag göra förutom att prata, men det räckte tydligen.

Vi hittade aldrig nån nummerplåt, det var en del konstigheter med cykeln... Troligen var det därför killen ville bli av med den, vi trodde han var rädd att nån skulle sno den, han fattade nog att polisen garanterat skulle komma, men inte att de garanterat skulle fråga vart cykeln var...