Stackars lilla Fia.

  Vår lilla mus Fia är snart två år. De sista dagarna har hon varit lite underlig.

De sover i en uppånerpåvänd terrakotta kruka, men i två dar har antingen bägge mössen sovit ute i buren, eller så har Fia sovit i en papplåda eller utanför ensam. Mycket konstigt.

Möss lever ju inte så länge, och jag tänkte att nu närmar sej det väl slutet för henne. Jag ringde hem till Angelica från jobbet och förberedde henne lite, och sa att hon skulle pyssla om henne lite extra.

En stund senare ringer Angelica och är alldeles jätteförtvivlad.

Fias ben står rätt ut säjer hon.

 

Jag jobbar till två, åker hem och tar upp Fia för att titta. Jag såg framför mej värsta scenariot med ett brutet ben i en grotesk vinkel. Så var det inte, men en knöl på...jaa...typ höften...eller nåt, gjorde att hon inte kunde gå ordentligt. Jag sa till Angelica att det var nog en tumör.

Nu efteråt har jag tänkt att jag tyckt att det varit nåt med henne, att hon sett lite konstig ut, men jag har inte haft uppe henne på ett tag, så knölen har jag inte sett.

Ringde veterinären och fick en tid på måndag 12:20. Då får vi se vad de säjer, om det är nån idé att operera, eller om vi måste avliva henne.

Det vill varken jag eller Angelica egentligen, men om veterinären bedömmer att hon inte kommer leva så länge till ändå, är det kanske lika bra.

 

Jag vet att många tycker det är jättefjantigt, operera en liten mus. Andra ställer ut rått och musfällor för att bli av med dem...

Fast våra möss är ju inte vilda, det är vita tammöss.

För oss betyder dem lika mycket som en hund eller katt för andra. Det är våra älskade husdjur, även om de är små.