Inte mitt fel...

En tant på jobbet har lite mer problem än att hon är gammal och skröpplig. Hon är dessutom psykiskt sjuk och har enorm bacillskräck. Hon tvättar sej med handsprit på hela kroppen till exempel. Därför går hon inte ut från sitt rum. Vi går in med mat till henne.

I morses vid nio-tiden gick jag in med frukost.
Hon är ilsk som ett bi där inne.

-Varför kör han ut ris när hon har städat??
-Eeh... va??
-Hon har ju städat precis! Då kan han ju inte köra ut på åkern!
-Nu fattar inte jag nåt...!
-Städerskan har städat mitt rum, och 5 minuter senare kör han ut på åkern med sånt där RIS! Det dammar ju här!

Det tog lite tid, men till slut fattar jag att vår städerska precis städat tantens rum, sen kör vår vaktmästare ut en massa ris efter nerklippta buskar på åkern.

-Man kan inte göra så! Pratar ni inte med varann??
-Men snälla du, jag kan väl inte göra nåt åt att vaktmästaren kör ut på åkern precis när städerskan städar heller?!? Städerskan sköter sitt jobb, vaktmästaren sitt och vi vårt!
-Ja så får det inte vara i alla fall. Ni måste ju prata med varann!

Jösses tänker jag och går ut.

Ett par minuter senare ringer hon igen. Jag går dit.
Hon är arg...

-Jag kan ju inte ta på mej skorna!
-Nähä??
-Nä hur ska jag kunna gå upp när jag inte kan ta på mej skorna?
-Vill du ha några andra skor då?
-Jag kan ju inte ta på mej skorna!
-Nä, du sa det... men vad vill du jag ska göra då?
-Ta fram dom! Jag når dom inte!

Skorna har hamnat lite för långt under sängen. Antagligen efter att städerskan varit där...

-Men du behöver ju inte bli arg på mej, jag kan väl inte hjälpa att dina skor står för långt under sängen heller!

Det hade ju varit trevligare med ett vänligt "kan du ta fram mina skor som står för långt under sängen".