Måste vara viktigt med öl....

Heeeeej....! Har nån saknat mej?? Jag har varit lite out-of-order kan man säja.
Tröttheten har tagit överhand. Vet inte vad som hände. Luften gick liksom ur mej. Jag misstänker att det beror på att nu VET jag att mitt blodvärde sjunker, trots järntabletter varje dag. Man är ju aldrig så sjuk som när man får reda på att man är det...

Det blev inte bättre av att jag i lördags på krogen blev verbalt påhoppad av en ... tja... kan knappt kalla henne kompis. Vi kände varann i tonåren, umgicks väl sådär. Jag upplevde henne lite för intensiv. Hela tiden var man tvungen att bekräfta att hon var snäll, att hon gjorde rätt, att man inte var sur på henne... Man orkade inte vara med henne för länge.
I våras fick jag reda på att hon var ihop med en f.d. jobbarkompis till Richy. Lite förvånad blev jag. Samtidigt fick jag reda på att hon nyligen fått diagnosen ADHD. Plus sex andra diagnoser av diverse slag. Många bitar föll på plats, kan man säja.
Jag och en gemensam kompis träffade henne en stund i somras. Vi satt och pratade nån timme eller nåt.
Det är det enda jag sett av henne sen vi gick i högstadiet, förutom en gång för ungefär 10 år sen.

Så i lördags då. Jag, Richy och hennes pojkvän sitter och pratar på krogen. Hon kommer. Sätter sej i knät på sin pojkvän. Jag säjer glatt "hej". Hon talar om för mej att jag är högfärdig, att jag är förmer än alla andra, att hon inte är värd nåt, att jag alltid ska vara i centrum och liknande.
Jag tappar hakan totalt. När hon tystnar för att hämta andan innan nästa omgång säjer jag att "jag har aldrig varit högfärdig och tyckt att nån är förmer än nån annan".
Sen kör hon samma ramsa igen.
Då säjer jag att "om det är så hon upplevt så ber jag om förlåtelse, för det har aldrig nånsin varit min mening att såra nån. Jag har aldrig tyckt att varken hon eller nån annan är mindre värd".
Hon fortsätter bara, jag får inte en syl i vädret. Till slut får jag nog.

Jag reser mej upp och säjer att "jag tar inte mer jävla skit från dej". Sen går jag. Försöker i alla fall. Richy håller fast mej och säjer att jag ska stanna. Jag ålar och kränger för att komma loss. Säjer till Richy att "jag vill inte sitta med den jävla männskan". Till slut kommer jag loss. (Jag kan inflika att jag nu har ett blåmärke på hela överarmen...)
Jag är arg, men framförallt ledsen och sårad. Jag vet inte vilket av det som gjorde att tårarna rinner.
När jag rusar iväg inser jag att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ölen har jag fått med mej. Den var visst viktig. Jag kan inte gå ut, för jackan är ju inlämnad i garderoben.
Stället vi är på har två delar. Jag går in till det andra stället och sätter mej i ett hörn och funderar på vad jag ska göra. Jag hoppas att ingen kommer fram och ska prata.

Efter en stund hör jag en välbekant röst.
Jag reser mej upp. Det är hon som kommer. Hon vill prata. Ber mej sätta mej ner.
Jag svarar att "om hon inte har nåt annat att säja än det hon sa nyss kan hon gå, för det vill jag inte höra på. Så länge hon inte lyssnar på mej, tänker inte jag lyssna på henne".
Jag vill förklara, säjer hon.
Ok. Jag sätter mej ner. Hon sätter sej mitt emot.
Jag sätter händerna på hennes kinder och vänder hennes huvud mot mej, tittar henne i ögonen. Mina tårar rinner fortfarande. Jag talar om för henne samma sak igen, att jag aldrig varit högfärdig, att hon är lika mycket värd som alla andra.
När jag tar bort mina händer säjer hon "så här är det", och så tittar hon upp i taket, blundar med ögonen, ritar en cirkel med armarna och säjer nåt i stil med:
"jag är Christina "(tittar på mej och frågar "för du heter det va?"). Jag nickar. Hon tittar upp i taket, blundar och ritar en cirkel med händerna igen. Tittar på mej. "Johansson...??"
"Nä, jag hette Carlsson då", svarar jag.
"Jag är Christina... eh.. Carlsson, jag är solen. Alla kommer till mej. Jag är alltid vänlig, jag vill alla väl. Jag är i centrum för att alla vill vara med mej".
Jag bara glor på henne. Nu öppnar hon ögonen och säjer nåt liknande, fast nu himlar hon riktigt med ögonen.
Jag vet inte riktig vad jag ska ta mej till, för nu tyckte jag att det blev olustigt, för hon verkar ju helknas. Jag försöker svara henne, men då tittar hon på mej och säjer "jag är så himla kissnödig, kan du visa mej vart toan är?"
Jag piper fram ett "ja" och föjer med henne till toan. Precis utanför kommer Richy. Hon går in på toan, Richy kommer fram till mej. Då är det nåt som släpper i mej, jag blir alldeles skakig, jag vet inte vad jag ska ta mej till. Jag säjer till Richy gång på gång att "hon är inte klok, hon är inte klok". Richy håller om mej.
Så kommer hennes pojkvän. Han försöker be om ursäkt för henne. Han säjer att hon hade en jobbig barndom.
Det vet jag ju. Han tror att när jag dök upp kom alla känslor från barndomen upp, det kunde varit vem som helst, det var bara det att det var jag som var där just nu.
Ja, antagligen är det väl så. Fast man ältar det. Om och om och om igen.
Är det så? Har jag varit högfärdig? Tycker andra det med?
Jag kan inte fatta det riktigt, för jag var ganska blyg förr. Vill inte stå i centrum.
Jag gillar fortfarande inte att stå i centrum. Jag hamnar ofta där ändå, av nån anledning. Jag har många grejer för mej, tycker om att planera och dona. Jag vill helst vara med utan att synas... om det går att ordna.

I måndags ringde hon. Först på min mobil, men jag kunde inte svara då. Det stod inget nummer, så jag visste inte vem det var. Senare ringde hon hem, men jag var fortfarande på jobbet. Hon ringde på min mobil igen.
Hon bad om ursäkt för beteendet i lördags. Jag sa att det var lugnt, det var ingen fara.
Hon förklarade att hennes kompis som varit med henne stuckit ifrån henne och att hon var sur på henne, fast det gick ut över mej. Hon mindes inte mycket av det som hänt, ville att jag skulle berätta för henne. Jag uteslöt det där när hon ritade solar i luften och flummade iväg, det kunde jag inte med att berätta.
Hon tyckte vi kunde gå och ta en fika tillsammans nån dag. Visst, gärna sa jag (med fingrarna i kors).

Jag tror inte det var hennes idé att ringa, för hon visste ju knappt vad jag hette... Och då undrar man ju om det verkligen var så illa som hon sa, att jag var så hemsk, för om jag satte såna djupa spår i hennes liv, borde hon inte kommit ihåg mitt namn då?? Eller också hade hon förträngt det...

Jag får väl fortsätta älta det...

Det enda jag orkat med nu är jobbet. Jag jobbar oftast 7-17, men framåt 15-tiden tycker min kropp och min hjärna att nu borde Tina gå hem. Då blir jag så där vansinnigt trött, vill inget, orkar inget.

På söndag fyller tösen 14 år. Igår efter jobbet bakade jag två tårtbottnar. Nu har jag två tigerkakor i ugnen. Om en timme ska jag till en kompis en sväng, vi ska gå bort till huset dom bygger. När jag går hem tar jag vägen förbi affären för äggen är slut. Sen ska jag baka bullar.

Ikväll tänker jag ta en öl framför hockeyn och antagligen slumra in framför TV'n och vakna till när Luleå gör mål och Richy jublar, eller när han uttrycker sin besvikelse för att Brynäs får in pucken.